När jag bodde på landet hade vi en grusväg upp till vårt hus. Under vissa tider var det liksom som tvättbräda på vägen. Det var svårt att köra på den då. Ibland, inte så ofta, var det ”större” hål i vägen. Jag vet att det var rätt enerverande. Man fick åka slalom och det tog längre tid att komma hem. Ja, sanningen var väl det att det tog inte speciellt mycket längre tid….. faktiskt….

img_3745Men i ljuset av vägarna vi åkt på i Tanzania bleknar problemen rätt mycket. Våra vägar, vart dom än är och hur dom än ser ut, är rena rama motorvägarna i jämförelse med deras vägar.

Att åka fort får man göra på dom asfalterade vägarna i Tanzania. Annars är det att finna den mest lämpliga delen av vägen.

img_3751Man bör väl säga att det är vänstertrafik i Tanzania. Det innebär att man först och främst använder den sidan av vägen. Men, ibland hamnar man i det läget att man kör på höger sida för den sidan var bäst just då. Får man då möte blir det ju lite knepigt. Men som Bengt sa, ”Om man bara är överens är det inget problem”. I det fallet är det ju bara att fortsätta med att köra på höger sida.

img_3047Vägarna kan vara rätt smala och snåriga. Tur att vi hade en jeep typ. Det var ju inte den enklaste vägen att ta sig fram ibland. Fast vill man komma till en viss plats och inte gå dit, vilket kan vara ganska långt, så blir det att försöka ta sig fram ändå. Vi körde inte fast en enda gång. Jag är tacksam för det. Nu var ju dessa vägar ritkigt fina i jämförelse med vägarna i SydSudan. Allt enligt Bengt. Och om man vill tro (vilket man gör) så är hans berättelse från det Sudan den att Tanzanias vägar verkar vara i kanonbra skick i jämförelse.

img_3848Nu hade vi bara en gång ett problem med bilen. Vi skulle stanna för att köpa dricka. Då behagade inte bilen att vilja starta. Man menar att man är bara två samtal bort till hjälp i Tanzania. Och det verkar vara väldigt sant. Man har inte råd att vara ovän med någon. För man kan behöva ha hjälp själv. Så ganska snart hade vi hjälp. Det visade sig att vi fick skjuta igång den. Då var det bra med några fler som kunde hjälpa till. Den dagen stängde vi inte av bilen något met förrän till kvällen.

img_3064Vägarna kunde vara långa, gropiga, sandiga. Att trycka på på denna vägen (till vänster) var ingen ide. Det vara bara att följa spåren som fanns. Det fick helt enkelt ta den tid det tog. Grusvägen upp till Gustafsdal där vi bodde upplevs som motorväg i jämförelse med denna.

 

img_3814Ibland kunde det bli lite trångt på vägen då korna också ville vara med på vägen. Det kan lika väl vara en skock får. Kanske du minns min blogg om Kindly Tuff?! Här gäller samma sätt. Försiktigt men bestämt göra genom kohjorden. Dom flyttar på sig. Förr eller senare. Ordet ”kofångare” på en bil fick en ny betydelse. Kanske skulle man mer kalla den för ”koförsare” istället. Visst skulle det vara intressant att pröva att få köra bil i Tanzania och Etiopien. Men jag är rätt tacksam att andra gjorde det. Skulle tro att mina medresenärer är nöjda med det valet också.