Etiketter

Vi har några dagar det känns rätt bistert. Rätt kalla och kyliga vindar som liksom tränger sig in på huden. Jag hade ju redan fått en rätt skön känsla av att våren var på väg. Så dessa dagar känns som helt onödigt bakslag. 

Igår såg jag bilder från husen i Armenien. Somliga hos får man inte gå upp i trapphusen för rasrisken. Lägenheter vars dörrar är dåliga. Fönstren är trasig. Hus som många av oss inte vill bo i. Hus och lägenheter som har svårt att hålla värmen. Någon menade att tom med på sommaren var dom mindre trevliga. Under lång tid har man haft -35 grader där. -35!!!  Det gör ju saken inte enklare. Tänk vilken kyla att vistas i. Nu vet jag inte hur varmt dom lyckas få upp värmen i husen. Men det är inte mycket. Att du vistas i detta dygn efter dygn måste vara fruktansvärt. Kylan måste bita sig rejält in under skinnet. 

Det är när man hör om ett sådant boende som man får svårt att klaga på vår egen kyla och situation. Typ -3 till -5 grader. Visserligen med lite blåst. Men långt från deras situation. Det får vår vinter att uppfattas som rena rama sommaren. 

Vi har det rätt bra i vårt land. Med den berättelsen om Armenien, upplevelserna av Tanzania och Etiopien i höstas så måste jag medge att tacksamheten för vårt land blir bara större. Det blir svårare och svårare att klaga. 

För att citera en välkänd strof ….

Ja jag vill leva jag vill dö i Norden

Som du vet så är det från vår nationalsång. Här får du hela texten för att påminna om stoltheten, glädjen och tacksamheten för vårt vackra välsignade land


Du gamla, Du fria, Du fjällhöga nord,
Du tysta, Du glädjerika sköna!
Jag hälsar Dig, vänaste land uppå jord,
Din sol, Din himmel, Dina ängder gröna.
Din sol, Din himmel, Dina ängder gröna.

Du tronar på minnen från fornstora dar,
då ärat Ditt namn flög över jorden.
Jag vet att Du är
och Du blir vad Du var.

Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden.
Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden.