Etiketter

Att gå i sin längtans riktning, åt ja-hållet, alstrar energi.

 

Läser orden igen i Tomas Sjödins bok ”Den som hittar sin plats tar ingen annans”. 

Längtan kan bli bara en stor tung säck man bär på. Där man mer eller mindre sitter på bänken och väntar. Därför att den längtan man har verkar så långt bort. Så omöjlig. Så fruktlös. 

Längtan kan också vara något som drar oss fram. Liksom lockar oss att ta initiativ. Vi kommer framåt på något vis. ”Vare sig vi vill eller inte” är väl ett fel sätt att beskriva det men något åt det hållet. Det liksom bara händer något. Man är inställd åt ett håll. Besluten går åt det hållet. 

Det alstrar energi. Man liksom får orken att räcka. Man tom orkar lite mer än man vanligtvis gör. 

Längtan gör något med oss. Längtan som inte verkar kunna uppfyllas tär. Uppgivenhet kan ta över. Missmodet smyger sig på. Längtan som man inser inte kan få uppfyllt gör vi bäst att lägga åt sidan. Inte det enklaste. Smärtsamt vet jag att det inte är enkelt men det är ett måste. Kan beskrivas som sorg på något sätt. 

Men längtan gör också något gott med oss. Drömmar föds.  Bilder skapas inom oss. Drömbilder byter skepnad efter hand. Men ändå så lever framtiden redan nu. Man får smak av det man tror och hoppas man ska få förmånen att få uppleva. 

Intressant är ju att om man då inte får uppleva det fullt ut av någon anledning har man ändå på något sätt upplevt och levt det. Upplevt men ändå inte upplevt. Liten märklig dubbelkänsla.  

Att gå i sin längtans riktning är att skapa förutsättning för denna längtans uppfyllelse. 

Ett längtans folk är ett folk som går framåt om man bara inte sitter och längtar. I så fall riskerar man att bli rätt ensam.