Etiketter

,

Att tiden går fort är väl ingen hemlighet. Att dagarna fylls med massor och åter massor av saker att göra är inte heller någon hemlighet. Att det känns ibland som att det är som en språngmarsch i ett ekorrhjul är väl något allt för många känner sig bekant med.

Kanske denna bild är tydlig nog för sådana tider jag beskriver. När ingen annan verkar ha insikt och möjlighet att hjälpa till så är nog alternativet att själv sluta springa. Eller har du någon annan lösning på situationen? För till sist är det ändå så att vi har vårt eget ansvar och vårt eget beslut i våra egna händer.

Jag kan bara göra en reflektion – vad är det som är orsaken till att många slutar i en organisation där omsättningen på folk är hög? Troligen är det att just ekorrarna har slutat att springa när förändringar inte varit möjliga. Så länge förändringarna är ogjorda så kommer fler och fler ekorrar att antingen sluta springa eller krascha i hjulet.

Därför tro jag denna dags reflektion har djupare bottnar än att skoja lite om ett ekorrhjul. Det har med överlevnad att göra. Det har med utbrändhet att göra. Det har med att se att den inre glöden fortsatt kan brinna och inte slockna i en förkolnad situation. Det har med överlevnad på många plan att göra. Individuellt. Lokala sammanhanget. Organisationen.

Så börja med att se på hur fort ditt eget hjul går. Det är en bra början. Sen behöver vi se på hur det gemensamma stora hjulet snurrar. Snubblar folk efter vägen? Hur hanterar vi det? Vad kan vi göra för att hjälpa till?

Jag inser, som du säkert också gör, att svaren är inte dom lättaste. Men det får inte hindra oss att våga ställa frågorna. Då först kan vi rama in problemet och förändra det. Inte förrän då kan hjulet få rätt fart.