Vi är ett blygt folk

Vi är ett blygt folk.

Nja, inte överallt men rätt ofta. Ibland kan ju vi människor vara väl framfusiga i grupp. Inga hämningar. Högljudda och skräniga.

Men när vi möts i på en stig eller ska sitta nära varandra på bussen ….. typ…… då händer det något märkligt med oss.

Den sista tiden har jag gått en promenad varje dag. Uppmuntrad till det som en del i återhämtningen så blir det några kilometer varje dag efter en stunds siesta efter lunch.

På mina promenader möter jag rätt många människor. Jag laddar för ett ”hej” men så svårt det är att få kontakt och ett ”hej” tillbaka.

Vi stirrar blint ner i backen. Eller så tar vi upp mobilen. Råkar det bli ögonkontakt så tittar man snabbt åt sidan.

Vi är ett blygt folk.

Det är lite märkligt tänker jag. Undrar varför. Tror vi att den vi möter inte vill hälsa? Är vi rädda för att få igång ett samtal?

Kanske är det typiskt svenskt. Dom som varit utomlands vittnar om att det är enklare i andra länder. Inte vet jag om det är så överallt.

Tänk om vi kunde släppa loss lite. Öppna upp. Tar ner garden. Möta med ett leende.

Som du ser så brukar jag gå på en ”spång” som är ganska smal. Det blir lite lustigt att mötas där och inte få ögonkontakt. Så nära men ändå så långt bort.

Jag tror vi mår bra av att öppna upp oss lite. Så farligt kan det inte vara.

Det lär bli många rundor i höst. Jag hoppas på många ”hej”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s