Dessa dagar är jag med i ett sammanhang som handlar om bistånd, hjälpa människor i länder som behöver vårt land och vårt sammanhangs stöd. Projekt av olika slag.

I ett av dessa samtal föll en kommentar som bearbetade mig en del.

Lämna ingen efter vägen. Eller som man också skulle kunna utrycka det: ”Lämna ingen på efterkälken”

En del av denna jordens länder har utvecklats oerhört bra. Många länder kämpar starkt för att komma ur sin fattigdom och har kommit ganska långt. Så finns det dom som verkar ha det klart mycket svårare än alla andra.

Likaså kan man se i vårt eget land att klyftorna ökar. Många blir rikare och rikare. Medan andra blir fattigare och fattigare.

Egoismen från den del av ”världen” som har och får det bättre tenderar att bli fartblinda. Ser mer till sitt eget välbefinnande än andras behov av stöd och hjälp. ”Bara jag får ….. så är det okej.”

”Man får väl skylla sig själv” är en hållning jag tycker smyger sig in met och mer. Säg det till den som flytt för sitt liv från ett krig maktmänniskor driver. Säg det till barnet som inte får mat i den värld den född in i. Säg det till den som livet kraschat efter att ha blivit uppsagd för att företaget flyttat utomlands. Till länder vara arbetare får små löner efter att fått jobba 12 timmar per dag.

I det ljuset behöver vi påminna oss om att inte lämna någon på efterkälken på denna jords välfärdsresa.

Den solidariteten måste växa starkare och starkare. Det är en trovärdighetsfråga. Det är än överlevnadsfråga. Det är en mänsklig rättighet och skyldighet.