Att be utan att få…

Har funderat lite på det där med bön och inte få. Alltså bön som inte har ett svar eller att jag får något

Jag tänker mig att vi rätt ofta hamnar i en känsla att bön förknippas med bönesvar. Att vi alltid förväntar oss en utkomst av bönen. Att Gud med den önskan vi har. Det behov vi har blir fyllt.

Men måste det alltid vara så? Att vår bön ska alltid mynna ut i ett bönesvar?

Jag tänker att det finns bön där det inte finns något att få. Inget bönesvar. Ingen utkomst. Bara en bön.

Tänk dig ett samtal mellan två vänner. Ett samtal som rullar på med olika ämnen där man liksom delar det man tänker. Tänker mig att samtalet hjälper till att fördjupa relationen ömsesidigt. Man förväntar sig inte egentligen att få ut något mer än en god gemenskap.

Ett sådant bönesamtal undrar jag hur vanligt det är. Är det inte lättare att be för att få?

Vad kan man även kalla en sådan bön? Att umgås? Dela livet? Gemenskap?

På ett sätt tror jag att vi behöver mer av denna typen av bönegemenskap med Gud. Inte där vi i första hand har ett behov som ska fyllas. Utan mer om en fördjupad gemenskap i en förtrolighet. Vi umgås med Gud helt enkelt. Avslappnat och härligt.

Vad tror du skulle ske då? Jag undrar om inte det skulle välsigna på ett förunderligt sätt. Där man blir mer och mer bön med Gud på något sätt.

Varför inte fundera på det lite mer. Att bara ha ett förtroligt samtal med Gud där jag inte radar upp massa böneämnen. Utan mer umgås. Prestigelöst förtroligt. Där samtalet får bölja fram vart efter ämnen kommer. Jag tror det skulle påverka mycket.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: