100 dagar +

Tidig sommar satte jag ett mål. Jag ville ha en promenad på minst 30 min varje dag. Det blir ca 3 km varje dag. Det fick gärna bli mer men inte mindre.

Hur gick det då? Det har gått rätt bra. Är uppe i 117 dagar nu. Med alla övriga steg är det ett snitt på 11,5 km per dag. Det är jag ganska nöjd med. Kroppen känns i bättre trim. Nu går vi in i hösten. Arbetstempot på ett annat sätt. Kanske inte lyckas lika bra framöver. Men rätt nöjd ändå

Det kan betyda rätt mycket att sätta mål. Att utmana sig själv. Att se en viss utveckling. Jag kan tro att det vitaliserar.

Vad jag funderar på är att vi ibland sätter för stora mål. Utmanar oss på tok för mycket. Det gör att det blir för tungt. Utmaningen drar oss inte framåt. Vi upplever det mer som misslyckande och ser inte den framgång vi ändå gör.

Vi glömmer så lätt att även små steg framåt är framgång. Små steg för oss också framåt.

När målsättning blir en tung kravbild istället för en lockande utmaning med målet möjligt har vi kommit fel. När ord som ”måste” blir dom vi minns istället för uppmuntrande möjlighetsord har vi tappat något viktigt. Det gäller fysiska mål som ideologiska. Det är en verklig skillnad mellan ”måste ut och gå” än att ”känna suget” efter att ta en promenad tex.

Därför tror jag mer på att locka och sporra än ett tvingande måste. Jag tror mer på att visa på möjligheterna än att skapa krav som bara blir en tung börda.

Så när du sätter upp mål – gör dom möjliga att nå. Hitta ett uppmuntrande sätt att nå dit. Försök att undvika ”måste”-ord. Se istället vad frukten blir om du gör det du behöver för att nå målet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: