Författare: pedherskoog

Jag tänker att det finns hopp i ett ganska egofixerat land som Sverige. I vårt land får jag känslan av att vi allt för ofta tänker mer på oss själva än på andra.

Kommer ni ihåg den stora debatten om second hand skulle ha moms eller inte. En av orsakerna var att EU inte förstod sig på volontärsskap. Det är i stort sätt bara bort land och England som har det. Om man tänker bort USA. Så EU-folket hade svårt att förstå.

Med jämna mellanrum bjuder vi in dom som är nyfikna på att vara volontär i vår butik. Av alla dom samlingar jag har inbjudit till under dom år jag jobbat inom Erikshjälpen kan räkna dom gånger där ingen har kommit på min hand. Ja, dom är tom färre än 5. I måndags hade vi det igen. 5 kom och ville testa på.

Varje gång blir jag så glad över att det finns dom som är villiga att ge av sin tid, kunskap och kraft utan att få någon ersättning. Man gör det helt fritt.

För många är det helt otänkbart att göra allt detta gratis. Men tack och lov så finns det dom som kan tänka sig det och verkligen gör det.

När vi ser oss omkring är det ofta, väldigt ofta, dessa människor som gör att det blir möjligt att genomföra ett arrangemang tex.

Titta på idrottsrörelsen. Jag var på en innebandymatch nyligen. Det var många där som var volontärer som gjorde det möjligt att genomföra matchen. Titta på kyrkorna, föreningar, idrottsrörelse på alla möjliga nivåer, så är det volontärer som gör det möjligt att genomföra det. OS är nog inget undantag. Men flera sporter på högsta nivå är i största behov av det.

Vad är det som gör detta möjligt?

Kanske är det så enkelt att man får tillfredsställes av att hjälpa någon annan utan att förvänta sig något annat tillbaka.

Det gör något gott med oss. Den ”betalning” man får är att man känner att man gör skillnad. Man ser allt gott som kommer ut ur den insats man gör. Just det går inte att värdera på vanligt sätt. Det räknesättet finns egentligen inte. Man skulle kunna säga att det är det ”5:e” räknesättet. Det måste vara det mest välsignade räknesättet.

Hur ska man kunna uppmuntra det? Ord räcker inte till. Men kanske kan ord kunna ge någon bild över tacksamheten.

Ett ”Tack!” kan vara fullt tillräckligt. För där gömmer sig allt det som man kan se i det som blir effekten av det man uträttat. Och det kan vara gott nog.

Så……

Tack!