6 juni 2026
Jesus var på väg tillbaka till Galileen. Den närmaste vägen var att gå genom Samarien. De flesta judar valde att gå en omväg runt Samarien på grund av konflikten mellan judar och samarier/samaritaner som funnits i århundraden. Orsaken var att på 700-talet f.Kr. ockuperade assyrierna detta område och förde bort de flesta israeliter. Olika utspel från båda sidor gjorde att hatet mot varandra växte.
Jesu gjorde dock inte som många andra. Man kan förstå att han måste gå igenom det området. Inget kunde hindra Honom. Han var inte rädd att möta de människor som inte gillade Honom. Kanske Han också ville visa att vi behöver gå före och visa att alla kan samsas.
För en del år sedan var jag i Estland. I en Gudstjänst var dom ”alla” där. Dom som folk annars i samhället inte gillade varandra. Men där, i kyrkan, lovprisade vi samme Gud på olika språk.
Jesus möter kvinnan vid brunnen. Mitt på dagen. För hon gick då. För att undvika alla andra. För ingen ville ha med henne att göra. Den kvinnan samtalade Jesus med. Det mötet gjorde att ”alla” i staden kom ut till brunnen när hon berättade om Jesus. Nu lyssnade man på henne. Många blev frälsta.
Tänk om Jesus inte hade gått den vägen. Tänk om han inte pratat med kvinnan. Bara för att ”så gjorde man inte”. Då hade inte allt detta hänt. Guds Rike hade inte blivit predikat. Alla dessa människor hade missat budskapet om Jesus och blitt frälsta.
Jag tänker att detta påminner oss om att inte värja oss mot det svåra. Det kan vara dörren som öppnar för evangeliet.
Kärnbibeln skriver: ”Det var nödvändigt [för att uppfylla Guds plan] att Jesus passerade igenom Samarien.” Men den tanken i bakhuvudet kanske vi kan våga genom ”svåra områden som samarien” i vår tid. Så min bön blir denna dag:
🙏
Herre, ge mig mod att gå till det svåra. Visa mig Herre din plan för det.
Amen


