Det där med minnet är ju inte det bästa. Min pappa har numera mycket svårt med närminnet. Men när vi minns tillsammans långt tillbaka då tittar minnet fram rätt så tydligt och klart.
Ibland blir jag påmind av Facebook att jag har ”minnen att se tillbaka på idag”. Tur att man kan bli påmind tänker jag.
Man kan tycka vad man vill om Facebook men där blir man påmind om vänner man har minnen ihop med. Minnen som på ett sätt för oss samman igen även om vi inte vistas just nu i samma fysiska rum. Men vi finns i ”minnes-rummet”.
Visst kan det vara delvis smärtsamma minne ibland. Men jag vill påstå att de mindre goda minnen har, tack och lov, förmåga att blekna genom alla goda minnena.
Så när jag ser mina vänners namn så påminns jag om de goda minnena vi har tillsammans. Så stort tack för att vi tillsammans skapat så många fina minnen att bära på tillsammans.
I ljuset av min Fars sämre minne på grund av demens uppskattar jag mer och mer förmågan att kunna minnas. Vi kan ibland skoja och raljera över vårt ”dåliga minne”. Men i ljuset av ett dåligt minne genom demens är vårt minne klart mycket bättre
Vi kanske skulle vara mer tacksamma för minnen. Minnen håller vårt liv mer levande tänker jag. Det hjälper oss att se nuet i ett annat ljus. Tänk vad mycket som var sämre förr. Även om bensinpriset var billigare så var lönen klart sämre också. Jag vill inte tillbaka till min första timlön på 12:50kr. Och du kanske hade ännu sämre.
När jag skriver om minnen minns jag tex den dag jag fick min klarinett. Trodde aldrig att jag skulle få något så dyrt. Och du har säkert också något tydligt extraordinärt minne.
Men det påminner oss om att vara rädd om livet här och nu. Det är nu vi skapar morgondagens minne. Så vad vill du minnas tillbaka på i övermorgon eller om sisådär 20 år?
Pedher´s blogg 