Som du säkert vet har jag haft en övertygelse om att det bästa vi kan göra är att ge en tiggare en slant. Det hjälper inte hela situationen men det är det näst bästa för dom. Det bästa vore ju att dom får ordnade förhållanden hemma i sitt eget land. Men i väntan på det kan vi klart ge dom vårt stöd.
I onsdags fick den övertygelsen en törn. Vi tog en snattare och det visade sig att det var en tiggare. Det kändes liksom lite personligare än vanligt. Jag som värnar om att ge dom vårt stöd så snattar vederbörande i min butik.
Klart att tiggaren inte kunde veta det. Jag kunde inte förklara det för vederbörande heller eftersom vi inte förstod varandra.
Men jag måste medge att det kändes lite mer sorgligt än andra gånger vi haffat snattare.
Men när jag tänker efter blir jag än mer övertygad om att vi måste hjälpa. När man ser att deras mission att tigga ihop pengar inte räcker till. Man måste tom snatta för att det ska fungera. Då är det ännu tydligare att det måste göras mer.
Sent en kväll för en tid sedan gör vår pastor Henrik ett upprop att det behövdes filtar, kuddar, madrasser mm. Man hade hittat en grupp EU-migranter som satt och frös utanför resecentrum. Inom en timme hade allt löst sig. Folk hade kommit med det man efterfrågade. Fantastiskt. Det gör att man bara blir så tacksam. Det finns folk som är beredda att hjälpa till. Det finns hopp för vår värld. När andra kallsinnigt, kanske med lagen på sin sida, nekar hjälp finns det andra som tänker tvärtom.
Så visst, liten törn fick min övertygelse. Den skadades dock inte värre än att jag återhämtade mig snabbt igen. Nu än mer stärkt i min övertygelse. Hjälp medan du kan.
Pedher´s blogg 