Jag vet inte om du i något sammanhang är beredd att ge upp något. Kanske har det varit rätt motigt en tid. Eller så känner du att nu får det bara vara nog. Eller så orkar du bara inte mer i det du möter. Inte vet jag.
Men visst kan vi över tid möta sådant som gör att vi gärna vill ge upp. Trots att vi kämpat mycket innan men nu inte ser möjligheten att fortsätta.
Känner du igen dig bara lite av detta så kanske du skulle kolla in Sanna Kallur. Löste på FB att nu ställer hon in inomhussäsongen. Efter fler år av skadeproblem gjorde hon sin bejublade comeback. Bara två veckor senare får hon nya problem (eller så är det dom gamla som visar sig på nytt, vad vet jag) som gör att hon måste ställa in tävlandet igen. Denna tävlingsinriktade person ska nu, vad jag förstår, rehabträna och satsa på att komma tillbaka (igen) till utomhussäsongen.
Hur funkar man då? Att efter flera år av bara träning för att reparera kroppen får ännu ett bakslag så väljer hon att satsa vidare. Vart i hela världen hämtar hon den motivationen? Vart får hon uthålligheten? Hur skjuter hon bort tanken att lägga av och ge upp?
Så här skriver hon på sin blogg (Kallurs blogg):
Nu har det snart gått två veckor sen min premiärtävling i Karlsruhe, och mitt smalben verkar inte riktigt skrika ”GO!” än. Nej, den ber om en eller två veckors alternativ träning till. Det har blivit bättre och bättre under de här två veckorna, helt klart, men inte tillräckligt bra för att tävla på. Och en sak har jag lovat mig själv inför hela den här comeback-resan, och det är att aldrig någonsin mer gå emot kroppens signaler. Det var det som körde ner mig i skiten från första början. Därför har jag bestämt mig för att inte springa några fler tävlingar inomhus, alltså varken XL-galan eller EM.
Men jag måste ändå säga, att tävlingen jag gjorde var väldigt värdefull. Nu har vi fått en massa information om vad som händer med den här kroppen vid tävling och även vetskapen att när jag inte har ont, då kan jag springa hyfsat fort. Nu gäller det för mig och Tobbe att klura lite på den nyvunna informationen och se hur vi ska lägga upp tränings och tävlingsplaneringen framöver. För om någon undrar så tänker jag inte ge upp än.
Än! Tänk om inte det lilla ord fanns med i den meningen. Då hade det varit kört. Men nu säger detta lilla ord allt. ”Möjligen längre fram i livet men definitivt inte nu” andas detta lilla ord.
Om det är någon som skulle kunna ge upp med flaggan i topp så är det Kallur. Och ibland tänker bi så om oss själva också. Vi har kämpat den goda kampen och vunnit flera segrar men nu kan vi inte mer.
Men kanske kan Kallurs anda få gripa tag i situationen och införliva lite mer kraft. Kraft till att faktiskt inte ge upp. Kraft till att inhämta information från allt det goda som, trots motståndet, finns. Att likt Gunde (se min Blogg i lördags) analysera läget och se möjligheterna. Ge inte upp.
Ibland har vi det nog lite för lätt för att just ge upp. Vi är inte beredda att ”betala priset” för att fortsätta. Jag är definitivt inte den som skall döma andra som väljer att ge upp. Absolut inte. Jag vet ingenting om vad som ligger bakom och hur mycket det har påverkat. Men samhället idag är på något sätt inspirerat av att ge upp lätt. Lätt vunna segrar är det som gäller. Att kämpa har vi inte tid eller kraft för. Kallur visar på motsatsen. Vad kunde inte hon ha gjort under alla dessa rehab-år som vore mycket roligare.
Ge inte upp. Våga lite till. ”Möjligen längre fram i livet men definitivt inte nu”-anda.
http://www.svt.se/sport/friidrott/kallur-lagger-ner-inomhussasongen
Pedher´s blogg 