Så var det dags igen….

Så var det dags igen. Fast på andra ögat. Dom blixtrarna som säger att det är dags att kolla näthinnan. Nu på vänstra ögat.

Minns för nästan precis ett år sedan. Skulle på en konferens i stan. Det fick bli ett besök på Ryhov istället. Det är ganska obehagligt när det handlar om ögon. Så känsligt. Jag kan tänka mig mycket annat som får fallera på kroppen. Men inte ögonen.

Så är det dags igen….

Ett uttryck som kan vara jobbigt. Just när det sker något negativt återigen. Man hade gärna slippa det. Vill inte ha tillbaka det. Vill inte bli utsatt igen. En sådan ”så är det dags igen…”-känsla är inget roligt. Det kan dra igång något som inte är bra. Tänket rusar. Känslorna går i botten.

Men…

När det handlar om något bra. Då är denna ”så är det dags igen…”-känsla fantastisk. Det ser man fram emot. Vill gärna att det ska hända. Man är gärna med om det.

Tänk vad olika det kan vara. Jag har jobbat mycket med att förvandla den negativa känslan av detta till något positivt. Inte lätt. Rätt svårt. Lyckas inte alltid. Men det går. Det är en skön känsla när man lyckas. För på något förunderligt sätt kan man ana något positivt även i den negativa känslan. Tänker mig att man hittar utvägen så tänds denna goda känsla.

Så var det dags igen ….. och ställa om klockan – och den känslan omkring det är ju minst kluven i vårt land och värld. Jag ser verkligen fram emot att få stryka just denna ”så var det dags igen-omställningen”. För jag tycker det tar för lång tid för kroppen att ställa om sin inte klocka. Det tar ingen tid alls att ställa om den synliga klockan. Men den inre klockan – suck – det tar en vecka typ. Så bort med detta ”så var det dags igen”. Jag röstar för sommartid som det nya normala. Men eftersom jag förstått att våra kroppar mår bäst av den normala tiden, som vi ibland kallar för vintertid, så får det bli den. Punkt.

Tack