Författare: pedherskoog

En man som passerat sina dryga 55 år. Arbetar som butikschef i Pingstkyrkans secondhand i Eskilstuna. Började mitt arbetsliv som undersköterska i Laxå och Örebro. Senare blev jag pastor och arbetat inom Pingströrelsen under 20 år. Efter det blev det ca 3 år på re:form i Örebro som verksamhetsledare. Efter det blev det Erikshjälpen i Örebro, Norrköping och Jönköping. Men, nu är det Pingstkyrkans Secondhand som samarbetar med PMU Secondhand för mig.
Publicerat den

Kära återseenden

Kära återseenden gör något med oss. Glädjen från djupet porlar fram. Minnen (nu kom det minnen igen….) dyker upp. Påminner om goda möten och episoder.

I helgen mötte jag ”det äldre paret” i Haga. Dom i kröken efter vägen upp till vårt gamla hus. Minnena bara sprudlar fram. Man blir så glad när man möter dom. Dom påstår att dom tänker på vår familj varje gång dom planterar tagetes 😂.

Sen mötte jag dom gamla grannarna. Ja, dom är inte speciellt gamla men ändå… Dom har det varit mycket ”tjat” med. Barnen var ”nästan som syskon ” ibland.

img_1528Det käraste återseendet var ändå Norris. Vår katt som fick bo kvar hos dom som köpte vårt hus. Så fort han såg mig och hörde min röst började han prata med mig. Precis som förr.

img_1530Samma rörelsemönster omkring mig. Jag kan verkligen sakna den katten. (Troligtvis gläds någon speciellt att just jag skrev det jag nu gjorde). Han fick visst namnet efter en släkting som var predikant i en större församling i vårt land.

Kära återseenden är något speciellt. Dom gör något med oss. Man kan var borta från varandra långa tider. Men när man möts är det som att det var igår vi möttes sist. Jag skriver inte att vi skildes åt. För på något sätt säger man inte ”hej då” till dessa människor utan mer ”på återseende”. Eller så tar man bara en paus i gemenskapen tills vi möts nästa gång. Då tar man upp tråden där man la den typ.

Tack gode Gud för alla dessa kära återseenden.

Publicerat den

Eftertänksamhet ger en god eftervärme

Vi människor mår bra av lite eftertänksamhet. Vi behöver ”samla ihop” det då och då. Göra små livsbokslut. Backa tillbaka bandet ett tag och se hur det blev.

Det kan ju vara lite obekvämt. Men det kan också ge ett nytt avstamp. Inte alltid en radikal ny färdriktning. Oftast är det nog små enkla förändringar men som över tid ger möjlighet till nya mål.

Eftertänksamhet ger också en påminnelse om mycket gott. Det ger en eftervärme som man kan behöva om det tex blåser lite snålt omkring sig.

Eftertänksamhet sållar också lite bland minnen. All minnen kan man inte lägga undan. Men man kan lära sig och låta sig förhålla sig till dom. Då kan man be om nåd att få lägga vissa minnen längre bak i ”lådan” och låta andra ligga mer i den främre delen.

Det handlar om reflektion. Att mitt i tidens snabba tempo kunna stanna upp och reflektera något. Att låta det som passerat få återspegla sig i nuets insikt. Nuet som förhoppningsvis inneburit att man blivit lite visare vart efter tiden gått. Så kan man se dom val man gjort i ett, förhoppningsvis , ljusare och mer vist sätt. Då kan man slippa fördömelse utan inser att man kan göra bättre val framöver.

Publicerat den

Historiska lager

Under åren har jag tapetserat väggar. Så även min far. Jag minns när jag var runt 6 år då vi skulle tapetsera om ett litet förråd. När vi tog bort tapeterna hittade vi gamla tidningar som var riktigt gamla.

I mina föräldrars torp har dom tagit fram dom gamla stockarna på en liten yta. Sen har dom bevarat alla lager av tapeter genom åren.

Varje lager berättar en historia. Sin historia från den tid då tapeten hamnade där. Den tidens trender. Den avslöjar tekniker. Somliga tider skulle det vara mörkt och murrigt. Andra tider ville man ha ljust.

Dom olika lagren vittnar om ombytlighet. Vi vill ha förändring. Mitt i det vi ibland talar om att vi inte är så föränderliga så är vi det trots allt. Att vi alltid vill ha det som vi brukar är inte alltid sant.

Mitt emot där jag bor grävde man ut förra året. Man hade hittat rester efter den gamla trädgården. En gammal damm av något slag hittade man. Nu har man grävt igen stora delar av det man grävde upp. Så är det med många utgrävningar. Birka är bara en av alla utgrävningar som man lagt ett jordlager över igen. Det är det bästa sättet att bevara det intakt. Det blir förstört annars.

Vi alla lämnar efter oss ett avtryck. Du kan tycka att du inte är så betydelsefull. Men du ger ett avtryck. Ett minne. Eftervärlden kommer att förr eller senare se ditt fingeravtryck i historien. Man talar om att allt vi gör på internet sparas på något sätt. Även verkar det som att det vi raderar finns kvar någonstans. Lite skrämmande. Men det är en bra bild på dig och mig. Vårt avtryck finns kvar. Det är mer värdefullt än en gammal tapet eller en gammal tidning under en gammal tapet.

Varför då? Därför att du har ett oändligt mycket större värde. Du går helt enkelt inte att ersättas. Att byta en tapet är enkelt. Obarmhärtigt kan man bara sätta över en ny. Men du är så mycket mer värdefull. Ett finger avtryck kan man torka bort. Men avtrycket av dig lever kvar i evighet.

Du vet väl om att du är värdefull

Att du är viktig här och nu

Att du är älskad för din egen skull

För ingen annan är som du

Publicerat den

Tomhet

Tomhet har så många bottnar. Så många djup. Somt är gott somt är ångest. Tror jag inte är ensam om att ha ett kluvet förhållande till tomhet.

Igår kom jag till mina föräldrars torp. Det var ingen där. Tyst, fridfullt och tomt. Ja, tyst kanske man inte ska säga. Inte helt tyst. Fågelsång, vinden som brusade i träden. Någon enstaka bil som åkte förbi. Men det var ingen som fanns där. Ingen pratade. Så i den bemärkelsen var det tyst. (Tom jag var tyst får jag väl tillägga) Så det var en typ av tomhet. Hälsofrämjande för en sådan som mig som tillbringar min mesta tid tillsammans med människor. Vilket jag älskar. Men kontrasten kan bli väl stor.

Tomhet är också att skiljas från vänner. Vänner som man haft under lång tid. Mer eller mindre nära men ändå så viktiga. Att då skiljas åt kan upplevas som en stor tomhet.

Tomhet är också som ett tomt glas som man kan fylla med något. Man har rensat ut allt annat. Lämnat det ifrån sig. Livet är som ett oskrivet blad. Man känner att något nytt är på gång. En sådan tomhet är givande.

Tomhet i blicken signalerar uppgivenhet. Då är inte tomhet bra. Då behöver man fyllas med hopp och tillförsikt igen. Om omgivningen ger denna känsla kanske man behöver flytta på sig.

När jag såg herregud&co’s bild om tomhet så påminna jag om att tomhet kanske ändå i grund och botten kan vara något bra. Tomheten är användbar. Där kan vi formas för något nytt. Där kan vi återhämta oss efter en tuff period. Där kan vi hämta energi. Visst låter det märkligt – tomhet ger energi. Det är då tomheten kan dra till sig energi och vi kan fylla på.

Man kan välja att låta tomhet var något gott. Visst, det är en utmaning när rastlösheten tränger sig på.

Publicerat den

Eldsjö

En kväll vid Vättern kan vara magisk. Andra kvällar kan vara kulna och grå.

När sjön är som en eld är det så vackert. Den spegelblanka ytan som färgar sig som en eld är så underbar.

Man vill inte att någon ska störa ytan. Den ska bara lugnt och fint återspegla solens nedgång.

Vackrare än så kan det nog inte bli.

Då är det inte konstigt att man dröjer sig kvar en stund och bara njuter. Vilken välsignelse för själen.

Publicerat den

Gammalt skräp

Vårtider brukar vara utrensning. Minns när jag hade huset att det fanns massa gammalt gräs och annat bråte jag eldade upp. Gräsmattan eldades för att få bort det gamla torra gräset.

Rätt skönt att bli av med allt sådant.

Kanske är det en bra bild på livet. Vi kan gå runt och bära på massa ”skräp”. Sådant som tar energi för oss. Sådant som helt enkelt gör livet onödigt tungt att leva.

Kanske ligger det något i budskapet från Herregud & Co. ”Bränn det”. Lämna det. Då blir det till ny energi. När vi blir av med ryggsäcken blir det lättare att leva.

Publicerat den

Vänskap

Måste bara få ge utryck för det jag känner…..

Vänskap – det är något vackert över det.

Vänskap – något jag uppskattar och värderar så högt.

Vänskap – inget man kan ta för givet.

Vänskap – något man kan bestämma sig för att visa.

Vänskap – är ett sätt att leva.

Vänskap – något jag tror kan smitta av sig

Vänskap – där får man vara sig själv. Man behöver inte göra sig till och vara någon annan.

Vänskap – är tydligen också något man kan ”låsa in” i en mindre krets, tydligen. Men det var nog inte tänkt så från början.

Vänskap – ger god eftervärme.

Vänskap – är något som fortsätter när man möts igen. Som om man aldrig skilts åt. Man bara fortsätter där man slutade. Hur lång tid det än gått.

Vänskap – det är något vackert över det.

Publicerat den

Söndagstankar – Räkna med Gud

Jag stod bland borden i butiken jag jobbar i. Det var trångt. Helt plötsligt står det en person bakom mig och sjunger på en refräng. ”Spärras Din väg utav hinder så väldiga”. Jag vänder mig om och där står en kvinna och ser glad ut. Jag stod i vägen och hon ville fram. Jag sa att jag tyckte väl att jag inte var så speciellt ”väldig” men att jag gärna flyttade på mig.

Så blev vi stående och pratade lite om sången hon sjungit från. En gammal sång som kanske är lite svår i vår moderna kontext.

Sången har ändå ett budskap som är lika aktuellt idag som den hade när den skrevs.

Huvudbudskapet är: Räkna med Gud. Vad än det är för hinder som reser sig upp framför oss så kan vi räkna med Gud. Ty han kan göra det omöjliga. Läs. Begrunda. Kanske kan du sjunga den. Låt den sjunka in idag.

VAR EJ FÖRSAGD

Var ej försagd sade Herren till Josua. Gå över floden så skummande bred. Hotar än Jordan att vägen helt spärra av, delar sig vattnet när Herren är med.

Refräng: Spärras Din väg utav hinder så väldiga och utav berg som där skyhöga stå. Räkna med Gud ty han gör det omöjliga. Han gör vad människor icke förmå.

Seger ej vinnes förutan båd kamp och strid. Jerikos murar så mäktiga stå. Herren sitt löfte dock trogen förblir alltid. Trons folk får murar att falla också.

Gud är densamme, Hans ord går att lita på. Han genom hindren kan bana en stig. Han kan förändra förhållanden likaså. Bryta det motstånd som reses mot Dig.

Spärras Din väg utav hinder så väldiga och utav berg som där skyhöga stå. Räkna med Gud ty han gör det omöjliga. Han gör vad människor icke förmå.

Publicerat den

Hur ger man det bästa rådet?

Hur ger man det bästa rådet?

Om någon undrar över hur man praktiskt ska utför ett arbetet så blir ju saken lite lättare. Antalet varianter på lösningen är ju klart begränsad till uppgiftens karaktär och ändamål. Det handlar mer om mindre varianter som görs utifrån personens förutsättningar.

Men när man kommer in mer på livsfrågor och dess bekymmer och problem. Hur ger man då det bästa rådet?

Det är en fråga att knäcka det. För då handlar det om känslor, upplevelser och variablerna blir så många fler. Lösningarna blir så många fler. Och på något sätt mer påträngande. Effekten av ett råd kan bli så avgörande. Det kan gå så rätt men också så fel.

Vad är det som säger att man bedömer en situation rätt? Har man förstått ? Den bild av lösning som man tycker sig se är den som kommer att förändra saken till det bättre?

Kanske finns det inget bra och mest rätt svar på den frågan.

Kanske skall man vara återhållsam med råd när man närmar sig själva livet.

Men visst vore det så skönt om man kunde ge ett råd som löste situationen. Kanske är det som är den största faran i detta. Att man vill så väl. Att man får så stort hjärta för situationen att man blir lite för hjälpsam med ett råd.

Den som ber om råd måste ju välja att följa rådet eller avstå.

Kanske man ändå ska vara återhållsam med att ge råd. Handlar mer om att var en medvandrare (medvandrare – ett ord som tydligen inte finns i SAOL) under tiden någon hittar sina egna svar.

Kanske är det det bästa rådet man kan ge……

Publicerat den

Sorg – kan det inrymma glädje?

Kan sorg innehålla glädje?

Kan det vara så att sorgen mixas med glädjen?

Kan det vara så att mitt i sorgens tårar speglas skrattet i dess spegelbrytning?

Ibland undrar jag om vi är rädda för sorgen. Att vi värjer oss för att låta sorgen bearbeta oss. Vi liksom lägger locket på. Så tror vi att det kommer att läka hjärtesåren. Jag tror att förr eller senare kommer det igen.

Kanske är det ändå så att sorgen öppnar för dom goda minnena. Minnen som mitt i tåren skapar glädje. Så läker minnets skratt sorgens sår.

Genom sorgen växer hoppet som i sitt inre skapar kraft till liv. Så lär vi oss att förhålla oss till sorgen. Vi kanske aldrig fullt ut blir överens med sorgen men vi lär oss att leva med den. Den hjälper oss att förstå bättre livets djupa värde. På så vis tar vi hand om livet på ett bättre sätt medan vi lever det.

Sorgens gråt befriar. Kanske tom är den en hjälp till att bearbeta det som händer inom oss. Så att släppa fram den kan helt enkelt vara nödvändigt. Kanske är det just därför vi skapades med möjligheten att gråta. Vi behöver inte vara rädd för det. Men visst kan vi känna oss extra sårbara då. Att vi inför andra skäms för våra tårar. Jag tror dock att det blir precis tvärtom. Vi blir respekterade och att omgivning kan känna igen sig i tårarna på något sätt.

Mitt i sorgen kan glädje spira fram. Det är nog det som gör livet möjligt att leva.