Författare: pedherskoog

En man som passerat sina dryga 55 år. Arbetar som butikschef i Pingstkyrkans secondhand i Eskilstuna. Började mitt arbetsliv som undersköterska i Laxå och Örebro. Senare blev jag pastor och arbetat inom Pingströrelsen under 20 år. Efter det blev det ca 3 år på re:form i Örebro som verksamhetsledare. Efter det blev det Erikshjälpen i Örebro, Norrköping och Jönköping. Men, nu är det Pingstkyrkans Secondhand som samarbetar med PMU Secondhand för mig.
Publicerat den

Nu vet jag varför …

Är det något man gärna vill ha svar på så är det alla sina ‘varför’. Helst innan dessa ‘varför’ blev just ett ‘varför’. 

Varför blir just ‘varför’ till? Tänk om alla ‘varför’ fick problem att bli ett ‘varför’….. . Det skulle bli så mycket enklare då tänker jag. 

Det är skönt när man får grepp om sitt ‘varför’. Då blir det lite lugnare i tänket. 

Ett barns ständiga fråga om ”varför då” är ju vägen till visdom. Ett säkert sätt att lära sig mer. Det borde vi dra nytta av. 

Sen finns det dom ‘varför’ som ”varför skall man göra så” ? Dom ‘varför’ är ibland lite svårare att få svar på. För man har ju alltid gjort så utan att egentligen veta varför. 

För någon dag sedan fick jag klart för mig varför jag aldrig egentligen velat bo högt upp i ett höghus. Branden i London fick mig att inse varför. Mycket tydligt. 

Vissa ‘varför’ behöver vi nog lära oss att bara lämna bakom oss. Dom får aldrig sitt svar. Stannar vi detta ‘varför’ kommer det mer binda oss en föra oss ut i frihet. Lätt? Nä, inte alls många gånger. Men kanske ligger det en nyckel i detta att våga släppa greppet om detta ‘varför’. Friheten i det kanske frigör svaret. Det kan jag ju inte säkert veta. Men jag tycker mig ana att det ligger något i det. Vi blir mer fria att leva och göra något bra av det. Och kanske kanske så kommer svaret en dag. 

Så nu vet jag varför jag hellre på på nedre botten än på 72:a våningen. 

Publicerat den

Både ock 

Det finns så mycket man känner både ock inför. En dubbel känsla inför samma sak. 

Man liksom tycker om det men ändå inte. 

Tex att det regnar en sommardag. Det är ju klart okej. Så länge det inte är på en semesterdag. Men om det är tort så behöver ju tomten ett välbehövligt regn. Annars blir ju all frukt så liten. 

När en kund kommer för sent in i butiken inser man att nu blir det övertid. Samtidigt är det ju kanon. Vi får sälja mer. 

Tror säkert att du har dina egna exempel på denna dubbla känsla. Vissa saker går det helt enkelt inta bara ha en åsikt om. Det blir liksom både för och emot. Dom lägena är inte roligt. Speciellt när det krävs en ståndpunkt. 

Och så är livet. Det är både ock. Man får göra det som passar oss bäst. Det vi gillar så bra. Samtidigt är det många saker man tycker mindre bra om men som man får göra ändå. 

Och så är det. Livet är både ock. 

Man hoppas ju att livet mest är på den goda sidan så att det kan överskyla det mindre roliga. 

För livet är både ock. 

Det är det vi har att förhålla oss till. Det är det vi ska göra något av. Inte så mycket åt. För ur det kan vi skapa något väldigt bra om vi bara inser möjligheten. 

För livet är både ock. Inser vi inte det är risken att vi blir så besvikna. Bitterheten kan börja gro. Utsätt dig inte för den risken. 

Publicerat den

En utdragen väntan tär på hjärtat

En utdragen väntan tär på hjärtat

Orden är hämtade ur en bok. Det skulle kunna vara ur en diktsamling. En novell. Ja, egentligen vilken bok som helst. Språkbruket är lite föråldrat men ändå så nymodigt. 

Förlängd väntan tär på hjärtat, men en uppfylld önskan är ett livets träd. Ordsb 13:12

Jag la ut denna bild på instagram för någon dag. Till bilden skev jag ”I väntan på…”. Kanske inte så djupa tankar omkring det men ändå. Jag tror att vi är ganska många som väntar på något. En längtan som skall gå i uppfyllelse. Något vi gärna vill se ska hända. 

När en sådan väntan blir väl lång så tär den på hjärtat. Kanske mest bokstavligt men jag tror atr det även kan tära på hjärtat rent fysiskt. 

Jag tror ingen har några säkra och fasta svar på varför det dröjer det vi längtar efter. Det kan vara en bön till Gud som uppenbarligen dröjer med sitt svar. Ibland kommer svaren inte alls känns det som. Ibland kommer dom med vändande post. 

Det finns många händelser i Bibeln som beskriver denna kamp. Den samlande texten om dessa trons folk har vi i Hebreerbrevet kapitel 11. Där beskrivs människor som ”trodde ändå”. Dom höll fast i tron fast dom ännu inte eller aldrig fick se uppfyllelsen. Kapitlet börjar med följande text: ”Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om ting som man inte ser.” Den versen är grunden till att vi skall vara uthålliga i vår längtan när uppfyllelsen verkar allt för långt borta. 

När vi framlägger vår önskan inför Gud kan vi ibland ana svaret men ser det inte klart. Att uthålligt tro och vänta. 
Såg denna nyckel-ring. Lite typiskt oss. Det sägs ju att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Skulle tro att i ljuset av att väntan kan tära på hjärtat är det  inte lätt att påstå det. Då håller bättre devisen att ”jag älskar att inte vänta”. 

Man vill va på direkt. Man vill ha svaret omgående. Väntan blir mer av tortyr än bara en tyst väntan. Man lider i väntanstiderna.  

När väntan bli för lång behöver vi bestämma oss för att tro ändå. Fast inte Gud svarar så snabbt som jag vill och önskar väljer jag att tro på honom ändå. Jag släpper inte taget om honom. Jag väljer att tro att svaret kommer. Jag väljer att tro trots mina frågor. Genom historien har det visat sig att när man höll fast i tron på att svaret skulle komma så kom det till slut. Förr eller senare så kommer det. 
Eller för att använda några andra ord från Habackuk 2:2-3 Herren svarade mig och sade: Skriv ner synen och gör den tydlig på tavlor så att den lätt kan läsas, 3 för synen väntar ännu på sin tid. Han skyndar mot slutet och sviker inte. Om han dröjer, så vänta på honom, för han kommer helt visst, han uteblir inte.

Denna dag vill jag skänka en bönens tanke till alla vars väntan tär på hjärtat. Att Gud skulle ge ett andrum och ge luft åt ett ångestfullt inre. Att Gud skulle få ge mod att lyfta blicken och påminna sig om att var uthållig och tro ”ändå”. När tid är så kommer svaret. Och dröjer det ber jag om kraft att ”tro ändå”. 

…låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. …/… Tänk på honom …/… så att ni inte tröttnar och tappar modet. Hebr 12:2-3

Publicerat den

Reboot

När man kommer till årskiftet kan är det som att börja om. Egentligen är det ju bara en dag till och en till. En till. En till. Alltså livet går bara vidare.  Ändå är det en känsla av att börja om. Nystart. 

Kanske har du varit med om att din dator är seg. Av någon anledning blir min dator väldigt seg om den får stå på länge. Det tar tid för att den ska göra det jag vill att den skall göra. Startar jag då om den blir den snabb igen. Det verkar som att den ”slaggar igen” och behöver rensas. Jag behöver inte köpa en ny dator. 

Så kan det vara i relationer. Det Hr ”stått på” så länge att det ”slaggat igen”. Det är långt ifrån alla relationer som då behöver avslutas och ”köpa ny”. Man behöver göra en reboot. Helt enkelt starta om. Få bort slagget som hindrar och förstör.  En dator som gjort reboot är ”som ny”. En relation som gjort reboot kan få samma känsla. 

Det kan vara samma känsla på jobbet. Upplevelsen av att det gått i stå på jobbet, gnistan av avstannat och man känner tristess kan göra att man tror lösningen är att byta jobb. En reboot på jobbet kan ge tillbaka ”ny”-känslan igen. 

Har tron på Jesus hamnat i samma läge är inte svaret att lämna den. En reboot – nystart – är vad tros-relationen behöver. 

Att göra reboot i livet är för många läskigt jobbigt. Man tror att det är att vända upp och ner på allt.  Inte alls. Det är att starta om från det man var. Eller egentligen – att starta om till det man verkligen är. För det som händer är ju att man hamnat lite tokigt från det man verkligen är, hamnat lite fel i relationen eller vad det nu är. Genom en reboot får man bort allt det som förstört och kan fortsätta från den punkt det började slagga igen. Nästan som om ingenting har hänt. Man behöver inte längre vara påverkad av något negativ. Det blir liksom bortrensat. 

En reboot är att ödmjukt inse att det ”slaggat igen” och behöver rensas bort. Att det kommit in sådant i relationen till någon som förstör. I viss mån handlar det om förlåtelse och försoning.  Att lämna bakom. Att få tillbaka det som det var tänkt. Att lyckas med det tror jag vi behöver söka i minnet hur det var innan det ”slaggade igen”. Innan ”störningar” kom in. Det är då man inser och förstår vad en reboot kommer att betyda. 

En omstart i en dator rensar bort allt som inte ska vara där. Så är det borta. Med den inställningen behöver vi göra reboot i livet ibland. Det är inget farligt. Bara välsignat. Jag skulle kunna påstå att det är farligare att inte göra reboot när det behövs. Det kommer att krascha annars. Får jag påminna dig om att det behöver inte innebär uppbrott. Ingen flytt. Inget nytt jobb. Ibland ja, men långt ifrån alla gånger.  Snarare är det att stå kvar där du är men med en helt ny underbar känsla av tillfredsställelse. 

Publicerat den

Söndagstankar – att vara rustad på rätt sätt

När Gud vill rusta dig vill han inte rusta dig med någon annans rustning utan en som passar dig….
Berättelsen om Saul och David visar på vikten av att vara rätt rustad. David ska hjälpa Saul i striden mot Goliat. Det var ingen annan som vågade. Saul tänker att den bästa rustningen är hans egen så den måste David ha. 

Visst kan det verka logiskt och i viss mån smickrande att få bära kungens  rustning. Tom en ära. 

Men inte funkade det för David. Den passade inte honom alls. Han var troligen inte rätt storlek för den rustningen. Han förstod sig inte på den. Nej, han hade ett annat sätt och tänk. Var mer van vid annan rustning. 

Så David tar sin slunga. Hämtar några stenar och går för att möta Goliat. Som det verkar i berättelsen så behövde han bara en chans. 

När Gud kallar behöver du inte söka någon annans gåvor och möjligheter. Dom gåvor du behöver för att fullfölja kallelsen utrustar Gud dig med. Att försöka härma någon annan är inget bra val. 

Därför handlar det mer om mod att våga börja. Våga tro att just du är kallad. 

När Gud rustar dig inför uppdraget ger han dig en utrustning som passar dig och uppdraget. 

Jantelagen vi allt för ofta lever under i vårt land ställer till det. Dels kan det hindra att uppräcka gåvor. Vår avundsjuka gör att ”man ska inte komma här och komma”. Istället skulle vi behöva få generösa hjärtan så att många kan få komma i tjänst. Jantelagen gör också att vi inte vi inte vågar oss fram. Man får liksom inte säga att man tror sig ha en uppgift. 

I grunden tror jag att en bra väg är att andra upptäcker din gåva och ger dig utrymme. Den hållningen lägger stort ansvar på din omgivning. Men en inte så sämre väg är att försiktigt visa sig och tjäna med sin gåva. Så kommer bekräftelsen. Ledarskapet i en församling har ett stort ansvar att se gåvorna och personerna som bör dom. Om Gud rustar med gåvor får vi göra vad vi kan för att ta emot dessa gåvor. 

Vad är din kallelse? Vad är ditt uppdrag? Låt din håg stå åt det hållet. Den Gud utser utrustar han för uppdraget. 

Denna söndag vill jag bara uppmuntra dig till att tro på den kallelse du fått. 

Samtidigt vill jag be till vår Herre att han lägger allting tillrätta för dig. Amen

Publicerat den

Befrielse

Just nu flödar det av studentbilder. Det lär väl göra det en tid framöver. 

Jag minns känslan då jag blev färdig med min utbildning.  Det var en känsla av befrielse. Inte för att jag avskydde skolan. Men det var en känsla av att komma loss. Nu fick man stå på egna ben. Söka jobbet och få det. Och på det sättet ”ta makten” – får vara fri att göra sina egna val och skapa sina egna möjligheter. 

På något sätt var det så när man gick ut nian. När man gick ut gymnasiet. När man tog körkortet. Det var en befrielse.  Minns särskilt första egna turen med pappas bil på egen hand. Det kändes fantastisk samtidigt så konstigt märkligt. Att få framför fordonet på helt egen hand och ingen bredvid som ”hade massa åsikter” och var den ända möjligheten att jag skulle få framföra bilen. 

Det var verkligen en befrielse. 

Samtidigt hände något annat. Jag insåg att med denna befrielse kom massa ansvar med på köpet. Ansvaret för att följa trafikregler. Ansvar på jobbet. Jag köpte ju en bil direkt. Visade sig vara väldigt trevligt typ ett par veckor. Ända fram tills jag kvaddade den och så var jag utan bil igen. På jobbet kunde man inte bara sitta utan där var det att börja ta initiativ. 

Så är det med befrielsen. Den för också med sig ansvar. 

Nu har det gått många år sen dessa befrielser i livet. Det har varit en del förändringar på jobbsidan. Tänker mig inte att det är befrielse i att byta jobb. (Nu såg nog en del att det var en befrielse att bli av med mig 😉) Jag ser mest att det är nya utmaningar och det utvecklar förhoppningsvis mig. 

Det uppstår dock en annan befrielse som inträder med åren. Man blir mer trygg i sig själv och inte så känslig för motvind. Den befrielsen är rätt skön. 

En annan befrielse är att med åren behöver man inte hävda sin kunskap eller rätt. När man är ung har man lite att kämpa mot. När den som är äldre vill ge sin kunskap på bekostnad att vilja berätta för den yngre att den just är yngre så finns det risk att det går fel. 

Befrielse betyder frigörelse, frihet och lättnad. Ser man på ordet befria så öppnas en uppmaning. Befria betyder att ”Försätta i frihet, göra fri från, förlösa spänningar”.  Allt för ofta ”binder” vi människor istället för att sätta dom fria. Kanske är det för att då kanske vi riskerar att själva hamna i skuggan. Men vi behöver sätta andra fria i att få göra det dom är bäst på. Befria dom till tjänst. Det tror jag till välsignar den som sätter andra fria. 

Dessa tider påminner om befrielse. Släpp talangerna fria – det är ”vår”. 

Publicerat den

Så är jag igång….

Jag vet att somliga är mindre roade över hur folk skriver om sina tilltag på olika digitala medier.

När vi lägger ut våra insatser i köket, på gymmet, träningen hemma osv osv, är det nog somliga som tänker ” har dom inget bättre att lägga ut kan dom lika gärna strunta i det”. 

Ändå så gör så många det. 

Så också nu så du som tycker det är bara patetiskt kan sluta läsa nu 😂

Nu är jag igång. Efter ett helt år av uppehåll så drog jag igång löpträning under den gångna helgen. Så här långt har det blivit två rundor. Så oerhört segt jobbigt och inga roliga känslor i benen efteråt. Men nu är starten gjord. 

Det är ju alltid jobbigt i början. Jag vet hur det är. Så är det i mycket. Men har vi bara kommit över det första beslutet så har vi vunnit mycket. 

Efter typ 10 ggr löprundor går det klart enklare. Så är det i livet också. När vi ändrar livsstil tar det en tid innan det bara går av farten. 

För mig har det varit en tröskel att få på mig löparskorna igen. Har haft rätt många och bra ursäkter. Nu tog dom slut tack och lov. Det finns många beslut vi skjuter upp. Har många ursäkter.  Antingen får vi hoppas att dom ursäkterna tar slut eller så får man helt enkelt anse att  dom är slut. 

Det finns en befrielse i att jag nu är på gång. En frihet att vara i rörelse. Jag har alltid upplevt så gott att springa.  Rensar tänket. Att inte gjort det har varit en saknad. 

Att fatta ett beslut om en livstilsändring eller vad det nu kan vara är befriande. Jag tror att när vi fattar rätt och bra beslut i våra liv blir det befriande. En tanke att bära ett tag som kanske kan hjälpa till beslut. 

Hur löprundan gick har du redan räknat ut. Dessa två har inte varit något lyft. Inga bra tider. Inget större klipp i steget. Men kanske är det inte det viktigaste. Bara man rör på sig. 

Och du, det där med att vi lägger ut våra rundor…..

Ja, det är fåfänga. Men samtidigt en hållhake på mig att gör det jag sagt att jag gör. Så det blir en hjälp att komma igång och vara uthållig. Nu hoppas jag att jag inte får problem som hindrar mig. För jag vill så gärna att det ska bli många löprundor och att dom blir lite längre. 

Lycka till med dina beslut. Var uthållig. Våga ta beslutet.

Publicerat den

Vad önskar du dig?

Läser en bok av John Otterberg. Han kom in på att vi önskar oss så mycket. När vi väl fått det innebär det inte alltid att vi är nöjda. 

Kan tänka mig att både du och jag önskar oss saker. Allt för många önskningar går inte i uppfyllelse. Enklare önskningar blir ju klart bättre och slår in oftare. 

Kanske är det vårt habegär som skapar alla  önskningar. Även otillfredsställelse och rastlöshet kan spela in. 

Somliga önskningar talar vi öppet om. Andra bär vi i djupen. Mina innersta önskningar just nu är svåra att prata om. Dom finns där. Kanske du också bär på sådant.  Sen har jag önskningar som blir lite enklare. Dom bubblar över på jobbet eller i gemenskapen. 

När önskningarna också blir drömmar lever dom på ett annat sätt sitt eget liv. Och man kan bara följa med. Med det inte sagt att drömmarna går i uppfyllelse. Men blir ett livsflöde med viss form av glädje och förhoppning. 

Det finns några bibelversar som rinner upp i minnet.  Fil 4:6-7 Bekymra er inte för något, utan låt Gud få veta alla era önskningar genom bön och åkallan med tacksägelse. Då ska Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.

Ef 3:20 Han som förmår göra långt mer än allt vi ber om eller tänker, genom den kraft som mäktigt verkar i oss, sfb-98

Ef 3:20 Han som kan göra långt mycket mer än allt vi ber om eller tänker oss genom den kraft som verkar i oss, sfb -15

Mitt i alla frågor varför Gud inte alltid svarar på direkten och med det svar vi önskar har dessa bibelversar med sina olika översättningar ett budskap till oss. 

Har du önskningar? Har du drömmar? Berätta dom för Gud. Han vars perspektiv är både högre och bättre än vårt eget kan möta upp dig i dun önskan. Han fungerar troligen som vi föräldrar vill fungera till våra barn. Att är önska inte möjlig eller lämplig för oss blir svaret därefter. Vila i att det blir ett svar som är bäst för dig. 

Publicerat den

Ny kultur – nåd och förlåtelse

Fortsätter min reflektioner från poddcats-lyssning

När jag lyssnade på avslutning på en predikan av Henrik Demetriades så säger han så här:

Från och med idag börjar vi en ny kultur – nåd och förlåtelse 

Vi människor har ibland så svårt att förlåta. Vi ältar. Det verkar som att vi vill att andra ska stanna kvar i sitt ”elände” . Vi vill inte sätta dom fria med vår förlåtelse. 

Somliga situationer har vi svårt att förlåta. Det sitter för djupt. Och fast Jesus uppmuntrar och uppmanar att förlåta 7 x 77 gånger så har vi så svårt. 

Fast den som bett om förlåtelse och gjort upp från sin sida kan omgivningen ha svårt att förlåta. 

Lukas 6:37ff säger så här: ” Döm inte, och ni skall inte bli dömda. Fördöm inte, och ni skall inte bli fördömda. Förlåt, och ni skall bli förlåtna. 38 Ge, och ni skall få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall Gud ge er i famnen. Ty med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.”

Jag anar en hälsning i detta:

Jesus:”Sätt upp det på mitt konto!”

Om någon gjort dig illa…. Jesus: ”Sätt upp det på mitt konto…..”

Om någon behöver säga förlåt till dig….  Jesus: ”Sätt upp det på mitt konto…..”
Som om Jesus ber oss att lämna domen till honom som kan döma rättvist. Han som har ett perspektiv långt bättre än vi. Att han som kan skilja på sak och person har ett bättre omdöme. 

Ibland tror jag att vi inom kyrkan ibland har lika svårt med förlåtelse som alla andra. Vi som skall kanske gå före med gott exempel. ”Vänd den andra kinden till” är ju inte alltid lätt. Vi gör fel men hur länge skall man få stå åt sidan? När kommer upprättelsen? När blir man förlåten? När frigör den som tidigare dömde? Hur får man förlåtelse? När får man förlåtelse? Finns det mer än en synd man inte får förlåtelse för? Många frågor är det. 

Jesus:”Sätt upp det på mitt konto!”

Jag tror att vi behöver en kultur av nåd och förlåtelse. Inte lika med fritt fram och göra massa fel och sen få förlåtelse. Utan att vi har en kultur av nåd, förlåtelse och försoning. Annars riskerar vi att ideligen köra i diket och harva runt där. 

I alla relationer är detta nödvändigt. En förutsättning till ett välsignat liv. Kanske ska vi bestämma oss för att vi inför en ny kultur – nåd och försoning. Pröva det.  Kanske är det en dörröppnare till välsignade sammanhang.  

Publicerat den

Nationaldag – är jag stolt över mitt land?

 National-dag. En dag som är vigd att hylla vårt fosterland. Om vi var norrmän skulle vi fira mångdubbelt mer än vi gör. 

Det sista året har jag fått förmånen att se några olika länder. Helt olika varandra. Det har fått mig att uppskatta mitt eget land ännu mer. Jag har blivit ännu mera tacksam för det jag har. 

Lite konstigt är det att man behöver komma iväg för att upptäcka det man lever i varje dag.

Mitt land har så många fördelar som jag har allt för lätt att ta för givet. Vi har så lite av bekymmer i jänförelse med hur andra har det. Skulle tro att du som haft möjlighet att resa i tex Afrika inser precis vad jag talar om. 

Ändå kan jag påminnas om hur nöjda många verkade vara i Afrika. Dom har inte på långt när det vi tar för givet att ha. Ändå! Ändå, ser man deras tacksamhet. Det väcker en djup tacksamhet för mitt land. En stolthet att få bo i landet Sverige. 

Nu kan vi nog inte kopiera 17:e maj i Norge. Men vi kanske kan jubla lite osvenskt en dag som denna. Typ lite i alla fall. Det minsta vi kan göra är i alla fall att tacka vår herre för vårt land. Samtidigt be honom om beskydd och förstånd att sköta vårt land och jord på bästa sätt.