Inlägg

Publicerat den

Kommer du ihåg första turen?

Kommer du ihåg första turen?

Jag ränker inte första hand på den första gången du vann på triss. Men det är ju också lite extra kul. Första vinsten. Får oss ju att tro på ännu en vinst. Så köper man en lott till.

Jag tänker inte i första hand på turen att få ett jobb. Men den känslan är också obeskrivbar.

Tur i kärlek? Möjligen tur. Men visst. Turen att få möta någon att älska är inte bara enkelt och lätt. Så en sådan tur sprider gott i kroppen.

Nej, jag tänker på första turen när man tagit körkort. Den underbara känslan av att få starta bilen. Åka iväg. Utan att någon sitter bredvid. Den känslan är högst underbar. Total frihet. Den känslan kan jag när som helst återkalla i minnet.

För någon dag sedan tog min yngste son körkort. Jag gav honom bilnyckeln till min bil. Hälsningen var ” Njut. Hämta mig till jobbet i morgon bitti.” Så fick han dra iväg. Själv. Jag ville att han skulle få uppleva samma goa känsla.

Hm ……

Det finns väl bara en liten hake. Denna helg har jag ingen bil. Du har räknat ut det rätt. Han har min bil. Men det är helt okej.

Jag tror vi behöver försöka att bevara dom där första minnena av något. Det primöra av den känslan behöver återkallas ibland. Att minnas hur det var första gången. För när den första gången är gjord kan man aldrig mer göra just den sak man gjort första gången igen. Så var rädd om din första gång. Den är viktig. Låt den få bli på bästa sätt. Då kommer den finnas med som ett vackert minne. Ett minne du gärna vill återknyta till många gånger.

Publicerat den

Pysventilen uppåt

Kanske har du varit med om det du också. Livet blir lite för tufft. Omgivningen lite för krävande. Jobbet lite för påfrestande. Stressen gör att man bara inte riktigt orkar.

Det är då man behöver någonstans att ”pysa ut” sin frustration. En god vän är verkligen bra då. Kanske till och med att få gråta ut hos. För det blir ofta nödvändigt. Hört att tårarna är viktiga. Gör gott inom oss att få gråta. Nu är ju somliga av oss lite för stolta att gråta. Men tänk om vi kunde hellre vara stolta över att vi just gråter ibland.

Det finns en väg till att pysa åt. Det är uppåt. Uppåt till Gud. Eller andra skulle såga ”inåt”. För Gud har sitt säte inom oss. Att inför honom utgjuta sin innersta nöd. Gråta med honom. I bön men också i bara stillhet.

Därför tror jag att det är möjligt att lätta på trycket med stilla lovsång. Kanske till och med bara melodiöst. Jag har en Spotify-lista (Instrumental lovsång piano) med sådan musik. Den är go att sätta på. Både när jag behöver återhämta mig men också när jag är ledsen.

Sen har jag en med bara stilla musik. Den hjälper mig att bara varna ner. Flera olika personer som spelar gitarr. Den Spotify-listan (Peaceful Guitar) går ganska ofta i bilen på väg hem från jobbet.

Dessa två låtlistor hjälper mig att pysa uppåt. Pröva hjärna. Men framför allt – hitta din väg att pysa uppåt. För jag tror att det är något läkande i det. När vi pyser uppåt så välsignar Gud oss på ett läkande och helande sätt. Det är vad som ofta sker i en lovsång och tillbedjan till Gud. När orden inte räcker till ropar vårt inre med ord utan ljud till Gud. Ord som verkligen berättar och beskriver vår inre känsla och kamp. En sådant pys är inte pyspunka som gör att vi helt tappar luften. Nej, ett sådant pys helar vårt inre till att få känna frid och harmoni.

Att pysa uppåt är som tågvisslan på ångloket. Den pyser ut övertrycket som annars skulle få hela loket att explodera. Så var inte rädd för att pysa. Det är något sunt och vanligt över det. Något helt normalt. Att inte pysa är onormalt. Det kan skada för resten av livet.

Publicerat den

Trons förnuft

Vi vill gärna att vårt förnuft och klokskap ska vara med. Att kunna förklara allt. En bra utgångspunkt naturligtvis. Men inland tillskriver vi vårt förnuft allt för stor roll och viktighet.

Vi skulle behöva mer hjärta.

Så är det med tron. Den behöver mer hjärta, tillit, än förnuft ibland. All tro kanske inte ska vara i hjärtat men klart mer än som vi vanligtvis har kan jag tänka.

Våga släpp taget om förnuftets tro. Låt tron få landa i hjärtat och tilliten. Du måste inte förklara allt. Ibland behöver vi helt enkelt bara släppa taget och lämna över till trons upphovsman som är Gud. Lita helt enkelt på att han, med sin allmakts kraft, kan ta hand om det du går och bär på. Du måste inte förklara allt. Du måste inte få allt förklarat för dig.

Trons förnuft har tillit som nyckel. Använd den nyckeln. Den kommer att öppna för dig.

Publicerat den

Det tjurskalliga hoppet

Hopp, tro och tillit är inte alltid så lätt. Inför andra kan man hålla skenet uppe. Till andra kan man rätt lättvindigt säga ”det ordnar sig – tro bara”.

Blev påmind om det när jag lyssnade på min bloggvän Urban. Han predikade i söndags och la ut den på youtube. Hans tankar om hoppet är väl värda att lyssna till.

Blev påmind om en bibelvers:

”Där hoppet var ute hoppades han ändå och trodde och blev så far till många folk, som det var sagt: Så ska din avkomma bli.”

‭‭Romarbrevet‬ ‭4:18‬ ‭SFB15‬‬

Hoppet kan vara ute. Det känns så hopplöst. Då är det lätt att ge upp. Helt och hållet. Abraham hade alla odds emot sig. Men Abraham höll tjuraktigt fast vid hoppet. Även om hoppet såg ut att vara allt annat än just ett hopp.

Hoppas ändå. Låt aldrig hoppet lämna dig. Håll tjurakigt fast vid det. Känns det som allt hopp är ute så hoppas ändå. Förr eller senare så infrias hoppet.

Urban skriver så bra om hoppet. Bl a citerar han en god tanke : ”Hon (kyrkan) behövs för att tända en gnista av hopp”. Den gnistan tänds av alla oss som finns med i kyrkan som visar på hoppet Jesus Kristus.

Läs denna sångtext som Micke Fhinn har skrivit. Låt den bära dig idag.

Vi lägger våra liv i Dina trygga händer
Din trofasthet kan vi lita på
Du leder våra steg, Din omsorg är beständig.
Din kärlek kommer alltid bestå

Även om vi inte ser vägen
kan vi tro och hoppas på Dig

[Refräng]
Allt som Du har sagt,
allt som Du lovat
kommer att ske,
förr eller senare.
Allt som är bestämt,
det som står skrivet
kommer att ske,
förr eller senare (Allt som du har sagt)

Publicerat den

I vilket ljus ser du på ditt liv?

I vilket ljus ser du på ditt liv?

När man tar sig en blick på sig själv i spegeln så är ju inte alltid det man ser sant. Alltså jag tänker att om det är skumt i rummet ser man inte så bra. Är spegeln till detta lite smutsig eller immig blir det klart svårare att se. Behöver man glasögon och dom inte är på blir hela bilden suddig.

Omständigheterna omkring oss gör att vi ser inte alltid så klart den rätta bilden av oss.

Betänk hur lätt det är att se på sig själv i ljuset av andras åsikter. Idealen påverkar oss. Om någon säger att man är för tjock så är det lätt att se det i spegelbilden. Hur smal man än är. Så påverkas man av dom olika ljusen, åsikterna, om oss när vi ser på oss själva.

Ibland kan det vara svårt att ta emot en komplimang när man själv har en annan mer negativ bild av sig själv.

Hur ljuset än faller är vi alltid densamme. Hur fel uppfattning vi än har om oss själva är vi alltid densamme.

Jag tror vi alla behöver se på oss själva i ljuset av Jesus. Vi är alltid älskad av honom. Han tycker alltid om oss som sin skapelse. Kanske han inte alltid är så glad på våra upptåg och tilltag. Men han slutar aldrig att älska oss.

Bibeln säger:

”Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad. Underbara är dina verk, min själ vet det så väl.” Psaltaren‬ ‭139:14‬ ‭SFB15‬‬

Det är i det ljuset vi ska se på oss själva och våra liv. Får vi det att landa inom oss kan vi även förstå sista delen av versen. ”….. min själ vet det väl.”

Då kan det vara vilket ljus det vill. Då kan andra försöka påverka oss med negativa tankar. Vi kommer ändå att veta. Att vi är älskade för vår egen skull. Inte på grund av yttre omständigheter och andras tyckande.

Publicerat den

Vanligt att det blir som vanligt

Har du tänkt på vad vanligt att det blir som vanligt?

Vi är rätt så mycket vanemänniskor. Frukosten blir som alltid. För mig ett ägg. En skål Youghurt med müsli. Ett glas juice och en kopp kaffe.

Vi gör rätt mycket av bara farten. Det känns tryggt och man vet vad man har.

Ganska tråkigt kanske någon tänker. Jo, möjligen. Det kanske varken är roligt eller tråkigt. Det bara liksom ”är”. Och det är helt okej.

Att vi är vanemänniskor är ju inte helt av ondo tänker jag. För det borgar för att vi kan skapa goda vanor. Vanor som gör oss gott.

Det kan vara av sunda livsvanor. Som tex motion eller bra mat. Det kan vara goda vanor för vår inte människa som en personlig andakt med sin bibel och bön. Eller valda stunder av stillhet för att vila från det som stressar.

Så när det är rätt vanligt att det blir som vanligt så är det ju faktiskt inte så dumt. Bara det vanliga är något gott. Att det är bra för mig. Då får det gärna vara som vanligt hela tiden. 😊

Publicerat den

Ett stort steg för mänskligheten….

50 År sedan. Neil Armstrong sätter sina fötter på månen och tar dom första stegen på månens yta.

”Ett litet steg för en människa, ett jättekliv för mänskligheten”

Jo, visst var det viktigt och oerhört viktiga inför framtidens uppfinningar. Under tre år sände man upp bemannade resor. Sen dess har ingen gått på månen.

Allt till en astronomisk summa pengar. Men till vilken nytta?

Vill inte förringa det som Armstrong och USA gjorde. Det finns andra steg jag tänker som är så mycket viktigare. Det är dom stegen vi tar i våra liv. Dom steg i beslut vi gör. Stegen vi tar i utveckling. Stegen vi tar i tro på något men inte riktigt vet om det kommer att bära. Steg som blir avgörande. Steg som kan egentligen kan kosta mer än hela Nasa. Kan kosta hela vårt liv.

Det finns steg att ta på fullaste allvar. Dom livsavgörande stegen.

I bibeln läser vi:

”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig”

På vår livsvandring, för varje steg vi tar, har vi möjlighet att få hjälp och stöd. Vi kan få den upplysning vi behöver. Att bekänna att vi behöver det stödet är stort. Vi har en god hjälp att hämta ur boken som är urgammal. Men lika aktuell idag.

Det steget att låta denna bok bibeln vara med och leda våra steg är ett stort steg och viktigt steg för dig och mig.

Vad rädd om dina steg. Gå i rätt takt ditt liv klarar. Se upp vart du sätter ner foten så undviker du att snubbla. Skulle du falla, res dig upp igen. Våga ta nya steg. Med försiktighet kommer du att lyckas med nästa steg.

Publicerat den

Vi skapar våra egna piller

Tror mig skrivit om det förr. Men mina barns morfar fällde dom bevingade orden när han skulle ”bota” sin värk. ”Jag tog en bamyl och bad till Gud och det hjälpte”.

Har hört det otaliga gånger. För att stilla sin ångest och oro så självmedicinerar man. Man skaffar konstiga piller på nätet. Gör sin egen kur. Istället för att uppsöka dom som kan det.

Inte så ovanligt heller att man ska ”klara allt själv”. ”Kan själv” verkar vara just den medicin man behöver.

Så kämpar vi på och det verkar inte bli någon direkt lösning.

Blir lite konstigt när vi fått en väg att gå.

”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila.”

‭‭Matteusevangeliet‬ ‭11:28‬ ‭SFB15‬‬

Om man slår upp den texten i Kärnbibeln så ser det ut så här:

”Kom till mig alla ni som arbetar (är utmattade, själsligt trötta, sörjer) och är tyngda (stapplar under lasten av pålagda bördor) [står under religiösa plikter och lagar], jag ska ge er vila (gå emellan, lätta bördan, ge själen vila).”

‭‭Matteus‬ ‭11:28‬ ‭SKB‬‬

Är lite kul att jämföra ibland. Det kan bli tydligare så. Det finns så mycket vi möter av bekymmer och oro. Det finns då en väg som är långt mycket bättre än att självmedicinera. Det är att söka sig till Gud. Långt mycket bättre än att trycka ner och tränga undan i det undermedvetna. Det är att söka sig till Gud.

”Kom till mig” säger Jesus. Varför inte pröva det innan man börjar ”skapa egna piller.

Publicerat den

Träningsvärk – livets mening?

Ibland möter jag dom som menar på fullaste allvar att dom älskar träningsvärk. På snudd kan man ana att dom nästan tycker att det är livets mening. Då först har man tränat som bäst. Det är det yttersta beviset på att man verkligen gjort rätt för sig på gymmet eller på löparspåret i skogen. Ja, dom skulle som sagt kunna beskriva det som livets mening. Utan träningsvärk blir inte livet riktigt på riktigt så att säga.

Jag får nog erkänna att jag inte delar den tanken. Känner av senaste rundan. Visst, den var den bästa för denna säsong så långt. Pressade ner kilometer-tiden. Har ju ingen större fart än. Men 5:59/km i snitt var klart bättre än på länge. Men det kostade träningsvärk. Och viss stelhet.

Men träningsvärk beskriver något som kanske ändå har ett djupare värde. Den uppstår när man tänjer lite längre på vad krafterna tidigare medgett. Musklerna utvecklas. Man blir lite bättre.

Jag tänker att så är det i livet. För att utvecklas måste man försöka lite längre än man tidigare klarat. Utmana sig att göra något som inte riktigt trott sig om tidigare.

Kanske ligger det då något i livets mening. Ja, inte så att jag tror att livets yttersta mening har med sådan kunskap att göra. Den tror jag mer handlar om existentiella frågor. Utan jag tänker mig att tänja lite på sin komfortzon. Att våga lite till i sin utveckling. Att tro om sig lite till. Att man duger till lite till. Att jantelagen får ta ett par steg bakåt.

Kanske ger det lite ”träningsvärk” i vårt inre. Lite jobbiga känslor när man slänger sig ut på okänt vatten. Men det är det värt. För liksom träningsvärken vittnar om muskeln arbete och utveckling så vittnar den inre ”träningsvärken” om ett inre liv som utvecklas och har liv. Så våga lite träningsvärk. Inte så farligt som det verkar.

Publicerat den

Gud drar i dig

”Om Gud inte hade dragit i oss hade vi aldrig svarat”

Citatet är hämtat ur en andaktsbok Niclas Piensoho har skrivit.

Det finns en Gud som är intresserad av oss. Så intresserad att han drar i oss.

Hur då drar? Ja, det är väl olika kan jag tänka. Kanske är det som när två personer är kära i varandra. Då dras deras blickar till varandra. I första läger kanske man inte riktigt förstår. Den ene kanske inte förstår först den andres blickar. Men till slut så inser man att man (nog) tycker om varandra. Och tycke uppstår.

Så tänker jag mig att första kontakten med Gud går till. Han ser med kärlek på oss. Till en början förstår vi inte riktigt. Men med tiden inser vi hans intresse för oss. Och jag tänker att i det momentet väcks en kärlek från vår sida till honom.

Det är som jag skrev en gång under rubriken ”när du får oväntat besök”. Helt plötsligt så är han på ett sådant oväntat besök i våra liv.

Gud drar i dig. Han vill så gärna ha kontakt med dig. Hur livet än ser ut så söker han upp dig.

Kanske är det just det som du i dessa dagar har en känning av. Men som du inte riktigt kan förklara vad det är som känns. Kanske skulle du våga att tro att det är Gud som söker din uppmärksamhet. Kanske igen. Kanske för första gången.

Gud drar i dig. Vad svara du?