”Men vi kan be” – i alla fall

”Men vi kan be”. Orden kommer ur Tomas Sjödins bok ”jag lutar åt Gud”. Der är en sen kväll då mörkret lagat sig. Dom låg vakna. Sonen och Tomas. Sömnen ville inte infinna sig. Samtalet brottas omkring sonens sjukdom och liv. Hoppet hopplösheten. Så mitt i detta tunga så säger sonen ”men vi kan be” Så somnar han.

Det är som att när det inte finns en något mer att göra så blir det enda naturliga – ”vi kan ju alltid be”.

Det är som orden om Abraham. Han trodde ändå.

”Där hoppet var ute hoppades han ändå och trodde ….”. Romarbrevet‬ ‭4:18‬ ‭SFB15‬‬

Vi kan ju alltid be. Kanske är det de vackra med tron på Gud. Hur den än ser ut omkring oss. Hur hopplöst än vi uppfattar det. Hur uppgivna vi än kan känna oss. Så kan vi bära just denna känsla. ”Vi kan ju alltid be”. För tron inbjuder till det.

Har vi inget annat att tillgå så har vi ändå detta enda. . . ”Vi kan ju alltid be”.

När svaren inte finns där. När frågorna inte finner sina naturliga svar. Då kan vi be. När vi inte ser lösningen rent mänskligt. Då kan vi be. När vi vill och behöver hjälp i en svår situation. Då kan vi be. Tänk vilken förmån.

Känslan över att vi har alltid en möjlighet kvar. Alltid en sista utväg. Alltid ett halmstrå kvar. Alltid en liten strimma av hopp kvar. Alltid ett litet senapskorn av tro kvar. Det ger oss ett hopp som sträcker sig ännu lite längre. Så glöm aldrig detta enkla hoppfulla…

”Vi kan ju alltid be”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s