Månad: januari 2022

Publicerat den

Du är inte bortglömd

Ibland kan man känna sig just bortglömd. I olika sammanhang verkar det som att alla andra verkar finnas i allas tankar. Men sig själv känner man sig bortglömd. Vet inte om du känner så men kanske….

Jag är rädd för att vi i olika sammanhang, föreningar, kyrkor, arbetsplatser, glömmer bort människor på olika sätt. Dom finns där men ändå inte på något förunderligt sätt. Dom personer som oftast säger ja till förfrågningar blir dom man frågar. Men den lite mer tillbakadragne glöms bort.

Jag tänker också att det finns den som upplever sig bortglömd. Kanske inte är så i verkligheten men man upplever det så.

Jag skulle denna dag vilja säga dig att i Guds ögon är du inte bortglömd. Du fanns med i hans tanke redan innan du kom till i denna värld. Sen dess har han följt varje steg i ditt liv. Du är i högsta grad inte bortglömd av Gud. Jag skulle vilja påstå att han är så intresserad av dig att han är mer med dig än du är med honom. Kan man säga då? Jag tänker att han är mer närvarande i ditt liv ännu fixar att vara närvarande med honom. Så även om vi inte alltid aktivt är nära honom är han det i våra liv.

Han känner dig vid namn. Han vet nog mer om dig än du vet om dig själv. Du är sedd. Du är älskad. Ibland kan känslorna säga något annat. Men du är så djupt älskad av Gud att han gjorde allt för dig när han sände Jesus till jorden. Han tog inte ”någon annan” som gick ett uppdrag med en hälsning. Han sände det som stod honom verkligen nära. Sin egen son.

Han följer dig inte med sin blick i fördömelse. Han ser på dig med kärlek och upprättelse. Han älskar att se på dig. Älskar att vara med dig.

Jag ber dig att för en liten stund bara ta emot den hälsningen. Du är inte bortglömd. Du är ihågkommen av Gud själv. Det är stort.

Just nu ser vår Herre på dig. Hans blick går genom stjärnevärldar. Förbi alla planeter. Ser inte bara jorden. Hans blick når ända fram till det rum du befinner dig och hans ögon når ända fram till dig. Du är sedd och älskad.

Du kan möjligen vara bortglömd av en människa men inte av Gud.

Publicerat den

Oroa dig inte

Joh 14:1
Jesus är vägen till Fadern
Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig.

Det finns många orsaker till oro. Det kan vara att man oroas för sina barn eller barnbarn. Ekonomi. Arbete. Miljö. Omvärldens krigsrykten. Framtiden. Räntor. Sjukdomar.

Versens djup talar om att vi inte ska förskräckas över omständigheterna. Bli inte förfärad och skrämda över det som händer. Tro på Gud. Vilket också betyder lita på Gud.

Versen vill påminna och uppmuntra till att inte bara tro på Gud utan också på Jesus.

Varför? För att Jesus är vägen till Gud. Han står i nära relation till Gud själv. Han är garanten till att inte oroa. Gud har teckning bakom sina ord och sin kraft.

Att oroa sig kan verkligen dra ur livskraft. Där man kan bli uppgiven och hopplöshet.

Men oroa dig inte. Gud har allt i sin hand. Hans kraft räcker. Hans vishet likaså. Han är uthållig. Så oroa dig inte.

Jesus är inte bara vägen till Fadern. Han är också din väg genom livet. Skönt att veta att han är vägen, trösten, tilliten möjligheternas Herre. Låt din oro landa i den tryggheten

Publicerat den

Att se sitt hjärta

När jag har gjort olika undersökningar på kroppen har jag alltid varit nyfiken. Som när man opererade bort en del av menisken så ville jag se på monitorn hur det gick till. Eller när jag undersökte magsäcken en gång. Klart man vi se det. Och jag tycker verkligen att kroppen är vacker invändigt.

För någon dag sedan fick jag se mitt hjärta via ett ultraljud. En uppföljning av ett hjärtflimmer jag fick tillbaka för en tid sedan. Som nu är bra men som behöver kollas upp. Att se sitt hjärta arbeta på och skicka ut blodet är på ett sätt rätt mäktigt. Oförtrutet arbetar det. Dag och natt. Minut för minut. Månad efter månad år efter år.

Har ingen aning om det var bra eller dåligt. Så länge jag såg så såg det bra ut. Och det får jag lita till tills jag vet annat. Hjärtat som är ett av våra viktigaste organ ser till att vår kropp kan vara i funktion. Den ger möjlighet för våra olika kroppsdelar att ta emot det syresätta blodet. Kroppen kan på så vis leva och utvecklas.

Hjärtat har en central roll i vår tro också. Mina tankar går till Ordspråksboken 4: 23. Tittade på den versen utifrån olika översättningar. Kolla får du se…

”Mer än allt som ska bevaras, bevara ditt hjärta, för därifrån utgår livet.” Folkbibeln

”Över allt annat, ska du bevara (skydda, värna) ditt hjärta, för därifrån utgår livets källor.”Svenska Kärnbibeln

”Mer än allt annat — vakta ditt hjärta, ty hjärtat styr ditt liv.”
‭‭Ordspråksboken‬ ‭4:23‬ ‭B2000D‬‬

Versarna har intressanta vinklar på samma viktiga budskap. Det handlar inte om hur blodet cirkulerar till hjärtat. Det handlar mer om det inte livet vi ska värna, skydda, bevara och vakta. Så att det inte drabbas av sådant som påverkar våra liv negativt. Ty det inre livet styr våra liv. På samma sätt som hjärtat gör i vår kropp. Det kommer att påverka oss. Vårt livs källa utgår därifrån.

Fundera lite på vad som hotar ditt inre liv, ditt hjärta. Om vi visste att våra fysiska hjärtan mådde dåligt så skulle vi nog göra allt för att få det att må bättre. Hur gör vi med vårt inre livs hjärta om det är hotat eller mår mindre bra? Vi vill förhoppningsvis vårda det också.

Hur mår ditt inre livs hjärta? Vad påverkar det? Hur hanterar du det? Några saker att fundera lite extra på. Att se sitt fysiska hjärta är väl en sak. Lika så att vårda det. Men vårt andliga hjärta är minst lika viktigt. Var rädd om det

Publicerat den

Känns som tiden står still ändå rusar den

Å ena sidan så känd det som att tiden stått still under hela pandemin. Det är svårt att se att vi haft den i 2 år. Jag har svårt att relatera om saker hänt för ett två eller tre år. Det liksom känns som att tiden stått still sen det bröt ut.

Samtidigt rusar tiden. Redan över halva januari har gått. Man undrar verkligen vart tiden tar vägen. Inne på tredje året pandemi. Sista året har för mig inneburit mycket. Så många saker som hänt och ändrat livet. När man försöker planera vet man knappt hur tiden ska räcka till.

Samtidigt är det det bästa året på länge. Jobbar mer normalt. Mår bättre av det.

Tänk att samma tidpunkt, samma år, så är det så olika. Det känns helt klart som att tiden står still ändå rusar den.

Kanske beror det på att det känns som att vi lever i en paus. Bara väntar på att det ska bli normalt igen. Under tiden har vi någon form av underhållsarbete. Inte att vi skapar massa men uppehåller något i väntan på ….. något.

Minns i början av pandemin. Någon i min gemenskap var så tacksam för att pandemin pausade och kunde stanna upp. Reflektera. Ladda. Osv. Medan jag och en del andra jobbade mer än vi någonsin gjort. Tänk så olika samma tidsperiod uppvisade.

Tänker att vi behöver naturligtvis ta vara på den tid vi har. Vi har bara en tid. Men hur det än är, hur det än känns går tiden lila sakta som vanligt (eller fort om du så vill).

Publicerat den

Det finns en utmaning idag…

Jag tror det finns en utmaning utöver alla dom andra utmaningarna som finns just nu.

Hämtar den tanken ur en sång jag predikade om igår.

Men för att där tillkomma, man måste bliva tom
Det måste bringas tystnad, i hjärtats helgedom
När herren där vill tala, man måste vara still
Att han med instrumentet, får göra vad han vill

Jag tror det finns en utmaning i att bli stilla och lyssna. Vi är så mycket på språng. Även om pandemin påverkat oss mycket. Versens följs upp av vers 2…

När anden stilla vilar, sitt fäste har I Gud
I hjärtats inre formas, det rena lovsångs ljud
När Gud slår om ackordet, i himmel och på jord
Då blir av hela människan, en lovsång utan ord

Jag tror att vi är i en tid där det blir viktigt att lyssna in extra noga vad Gud tänker för oss. Som individer men också som församlingar och andra gemenskaper.

Hur ska vi kunna lyssna mitt i allt brus och stress? Genom att göra medvetna val att bli stilla. Men klarar men det med heltidsjobb, barn i familjen, massa fritidsintressen osv? Det är klart en utmaning i sig.

Men jag tänker att det gäller att inte hamna i stressen att denna stillhet måste vara i timmar. Utan att man mer söker sitt tillfälle och sin möjlighet. Visst, det kan vara att välja bort något också för att skapa denna möjlighet. Men i grunden handlar om att förstå det viktiga i det.

Att i stillhet formas av Gud är något gott. Då brukar det hittas tillfällen.

Vill vi anta den utmaningen i dag? Insockra den på hos dig också? Ta det som en påminnelse och gör något av den. Du behöver inte krampaktigt försöka skapa något. Det är Gud som formar något indier inre. Så slappna av och var följsam. När Gud vill tala så måste man vara still. Så att man kan höra….

Sett gör att jag tror vi går mot spännande tider där något extra vill hända.

Publicerat den

Hur ramar du in ditt liv?

Satt och tittade på långlopppscupen. En cup som svenska skidåkare är väldigt bra i. Igår var det däremot ett kort lopp. 10 km. Men det var brant uppförsbacke i stort sätt hela loppet. I målområdet sprang det runt några figurer som väckte en del uppmärksamhet.

Jag bara undrar hur tänker gick. Kommentatorn säger att det är ”djävlar” som går runt. En reflexion är ”varför” ?

SAOL skriver: djävul substantiv ~en djävlar • ond ande; Djävulen gestalt som personifierar ondskan

Kan bara konstatera att vi tänker väldigt olika vi människor. Men det väcker ändå vissa funderingar….

Hur ramar vi in våra liv? Vart ”ställer” vi våra liv? I vilket sammanhang låter vi våra liv levas? Vem och vad sufflerar våra liv? Vad vill vi ska påverka oss?

Som man sår får man skörda. Man får ligga som man bäddar. Typ så brukar det ju heta. Och det ligger väl något i det. Och det ger en väckarklocka. Vart och hur placerar vi vårt liv?

Väljer att hålla mig till det positiva. Tänk vad goda vänner kan påverka mig gott. Tänk vad positiva sammanhang kan göra oss gott. Tänk vad goda föredömen kan hjälpa oss genom att smitta av sig på oss. Lära oss goda val och handlingar.

Välj den som talar gott om saker och ting. Välj den som lever på ett sunt sätt. Välj det goda helt enkelt. Det kommer att göra dig gott.

Jag brukar påminna om att vi ska välja att tänka gott om varandra. Det gör något ned oss. Vi tror då gott om varandra. Vi kan se mer sakligt på händelser. Mindre misstro. Mindre misstänkliggörande.

Så kanske kan en fundering vara …

Vem och vad omger jag mig med? Var placerar jag mitt liv? Vem och vad låter jag påverka mig och mitt liv?

Relevanta frågor som jag tror kommer välsigna livet vi lever.

Publicerat den

Att be utan att få…

Har funderat lite på det där med bön och inte få. Alltså bön som inte har ett svar eller att jag får något

Jag tänker mig att vi rätt ofta hamnar i en känsla att bön förknippas med bönesvar. Att vi alltid förväntar oss en utkomst av bönen. Att Gud med den önskan vi har. Det behov vi har blir fyllt.

Men måste det alltid vara så? Att vår bön ska alltid mynna ut i ett bönesvar?

Jag tänker att det finns bön där det inte finns något att få. Inget bönesvar. Ingen utkomst. Bara en bön.

Tänk dig ett samtal mellan två vänner. Ett samtal som rullar på med olika ämnen där man liksom delar det man tänker. Tänker mig att samtalet hjälper till att fördjupa relationen ömsesidigt. Man förväntar sig inte egentligen att få ut något mer än en god gemenskap.

Ett sådant bönesamtal undrar jag hur vanligt det är. Är det inte lättare att be för att få?

Vad kan man även kalla en sådan bön? Att umgås? Dela livet? Gemenskap?

På ett sätt tror jag att vi behöver mer av denna typen av bönegemenskap med Gud. Inte där vi i första hand har ett behov som ska fyllas. Utan mer om en fördjupad gemenskap i en förtrolighet. Vi umgås med Gud helt enkelt. Avslappnat och härligt.

Vad tror du skulle ske då? Jag undrar om inte det skulle välsigna på ett förunderligt sätt. Där man blir mer och mer bön med Gud på något sätt.

Varför inte fundera på det lite mer. Att bara ha ett förtroligt samtal med Gud där jag inte radar upp massa böneämnen. Utan mer umgås. Prestigelöst förtroligt. Där samtalet får bölja fram vart efter ämnen kommer. Jag tror det skulle påverka mycket.

Publicerat den

En skruv lös

Satt och lyssna på en kommentator på hockey. Man hade brutit första perioden tidigare för att en skruv var lös. Så säger han typ ”som pandemin – en skruv lös”. 🤪

Att ha en skruv lös är väl inte det man vill höra om sig själv. Brukar inte vara positivt liksom. Det står ju inte rätt till då. Man är inte med. Något är fel. Inte så sällan kompletteras det med att man tycker sig höra skrammel också. Där skruven är lös.

Kan man förklara världen på ett bättre sätt än att det verkar vara en skruv lös?

En pandemi som skramlar för fullt. Presidenter som har en retorik som verkligen skramlar. Krigsherrar som håller folket i skräck. Inte vilket skrammel som helst. Det skjuts i olika gathörn i vårt land. Det vapenskramlet fanns inte när jag var barn. Vår jords miljö är verkligen ur lag. Vart är den på väg? Psykisk ohälsa är mer vanligt än förr.

Det är verkligen en skruv lös. När man har en maskin där skruvar börja lossna är det fara å färde. Behöver inte dröja länge förrän maskinen går sönder. Så känns det med vår värld nu. Det är nog många skruvar som är lösa. Hela alltet håller på att skaka sönder

Vet du vad som oroar mig mest? Att det finns så många som kan skruva åt dessa skruvar men anser att det är någon annans bekymmer och jobb. Eller så bråkar man om vilken skruv man ska börja på. För att sen stoltsera med att det var just ”jag” som gjorde det.

Märkligt när det egentligen ”bara är” att var och en ”skruvar in sin skruv” så har vi kommit en bra bit på väg.

Vår värld behöver bli av med sina lösa skruvar. Det skramlar för mycket nu. Gud, hjälp vår värld. Den håller på skramla sönder. Gud, håll ihop allt. Vi behöver din fantastiska gåva från din snickarperiod. Vi behöver dina viktiga ord som ”bli stilla” när det stormade. Vi behöver ditt skapande ord vid tidens början. Kom med din helande nyskapande kraft. Herre, vi behöver dig verkligen just nu.

Publicerat den

Omplantering

Jag har en del blommor som nu är i behov av lite större kruka. Lite ny jord. Köpte lite ny växtnäring. Expediten menade att växterna hade viloperiod nu. Inte mina sa jag 😂😂. För dom växer och trivs. Mycket näring får dom.

Så jag planterade om en för någon dag sedan. Lite ny jord. Visst kändes det lite som om blomman sa tack så mycket.

Jag tänker att så är våra liv. Vi behöver planteras om ibland. Tillföra lite ny jordmån. Få lite nytt liv liksom. Vi kanske inte är så olika med blommorna vi människor.

Det är ju inte så att det per automatik som det handlar om att byta jobb, flytta eller något annat radikalt i livet. Kanske är det bara att ”gräva om jorden” där vi står.

Tänker på liknelsen i bibeln. Trädet som stod i trädgården. Man ville hugga ner det. Men trädgårdsmästaren ville gräva ett år till omkring trädet. Kanske skulle det då ge frukt. Inte flytta bort det. Inte ersätta det med något annat. Samma träd. Han ville visa sin omsorg om det.

Det är så jag tänker att vi behöver ha om våra liv. Skapa goda förutsättningar för växt.

Jag tror du förstår bilden. Gör sådant som ger din tro en möjlighet att få växa. Att ditt liv får upplevas stå i en näring från vår Herre.

Var öppen för en omplantering i ditt liv. Där en ny fräschhet får komma in. Det är en fantastisk välsignelse uppifrån.

Publicerat den

No one ever cared for me like Jesus

Det finns en gammal fin sång som gång efter annan landar hos mig. På engelska heter den ”No One ever Cared for me like Jesus”. På svenska ”Ej det finns en sådan vän som JESUS”. Den engelska versionen i refrängen lyder så här:

No one ever cared for me like Jesus;
There’s no other friend so kind as He.
No one else could take the sin and darkness from me;
O how much He cared for me.

Ej det finns en sådan vän som JESUS, uti nåd och kärlek, innerlig. Han förlät min syndaskuld och frid mig skänkte, och hur skönt han älskar mig.

Det finns ingen som bryr sig om dig som Jesus. Ingen. Visst har vi kanske någon som hör av sig till oss. Somliga av oss kanske har det dagligen medan andra väldigt sällan.

Skulle bara vilja påminna dig idag att du har en som verkligen bryr sig om dig. Där andra kanske inte alltid visar det så bryr han sig om dig. Han finns där somliga dagar påtagligt nära. Andra dagar lite mer i bakgrunden. Men han finns där. Även om vi själva inte alltid är påkopplade åt hans håll så står han där. Den äkta vännen.

Denna som verkligen bryr sig om dig är Jesus. Prövad genom allt. Vet vad det är att vara människa. Vet hur det är att vara ifrågasatt, misstrodd och kanske till och med hatad. Han om någon kan säga att han vet hur du har det. I glädje men också omsorg. Han vet. Där vi andra aldrig fullt ut kan förstå så förstår han.

Det är det stora och varma med Jesus. När han kommer och berör oss så kommer han med sin varma frid. Eftersmaken av honom är så ljuvlig. Där man får känna sig så sedd, buren, fått del av hans omsorg. Så stort. Denna Jesus bryr sig om dig. Vila i det.

Skriver med den engelska texten som jag tycker är lite bättre. Googla gärna den svenska versionen. Lyssna gärna till den här på engelska. Eller den svenska här.

No one ever cared for me like Jesus;
There’s no other friend so kind as He.
No one else could take the sin and darkness from me;
O how much He cared for me.

I would love to tell you what I think of Jesus,
Since I found in Him a friend so strong and true.
I would tell you how He changed my life completely;
He did something no other friend could do. 

Chorus
No one ever cared for me like Jesus;
There’s no other friend so kind as He.
No one else could take the sin and darkness from me;
O how much He cared for me.

All my life was full of sin when Jesus found me;
All my heart was full of misery and woe,
Jesus placed His strong arms about me
And He led me in the way I ought to go. 

Chorus
No one ever cared for me like Jesus;
There’s no other friend so kind as He.
No one else could take the sin and darkness from me;
O how much He cared for me. 

Ev’ry day He comes to me with new assurance;
More and more I understand His word of love.
But I’ll never know just why He came to save me, Till someday I see His blessed face above.

Chorus
No one ever cared for me like Jesus;
There’s no other friend so kind as He.
No one else could take the sin and darkness from me;
O how much He cared for me.