Bön i djupaste nöd … 130:1ff
Ur djupen … 130:1. Att känna djup nöd och att ur den nöden ropa till Gud är kännbart. Det känns i hela kroppen. Den som gjort det vet det. Ur ditt innersta djup når ditt rop ända fram till Guds öra.
Förlåtelse … 130:4. Vi behöver påminna oss mitt i djupets nöd att det finns förlåtelse hos Gud. Fortfarande. Så länge förlåtelse behövs kommer den att finnas.
Vänta och hoppas … 130:5f. Det är inte förgäves att vänta och hoppas på Herren. Psalmisten hjälper oss att sätta ord på vår nöd.
För hos Herren … 130:7 … finns det nåd. Så vi får vända oss till den Gud vars nåd ger nytt liv.
Ödmjuk förtröstan … 131:1ff
Inte högmodigt… 131:1. Kärnbibeln skriver: Herre (Jahve) mitt hjärta är inte stolt, jag ser inte ner på andra (mina ögon är inte överlägsna). [Stolthet har sitt ursprung i hjärtat och tar ofta sitt uttryck i en högfärdig blick.]
Som är för svårt för mig … 131:1ff Jag är förnöjd, kan släppa det som övergår mitt förstånd – Guds stora mysterier – som jag inte är redo att förstå ännu.
Hoppas på Herren … 131:3. I betydelsen att ha sin tillit och förtröstan på Gud. Idag och ända fram i evigheten. Alltså alltid. En livsinställning. Tänker mig att det är ett val man gör.
Det vara några av dom tankar jag fick när jag läste dessa kapitel. Vad fick du för tankar?
Pedher´s blogg 