Den inre viskningen…

Till och från så har vi svårt att veta vad vi vill prata med vår Herre om. Å ena sidan så känns det så tydligt. När man sen ska få till bönen är det som orden stockar sig. Det blir liksom närgånget allvarligt.

Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Vi vet inte vad vi borde be om, men Anden själv vädjar för oss med suckar utan ord. Romarbrevet 8:26

Jag tänker inte så att vi inte behöver be. Som om Anden gör det åt oss. Nej, vi uppmuntra verkligen att be. Både öppet och i vår kammare.

För mig handlar det om att jag kan sänka axlarna. Behöver inte spänna mig och krysta fram något. Utan när nöden blir för stor, när frågorna blir för svåra, är tron sätts på prov, så finns det en som viskar en bön för mig.

Det är som att mitt inre för ett samtal med Gud själv. För mitt bästa. För den situation som nu är aktuell. Inser man det kan man slappna av.

Jag har uppfattat det så att när Gud gör något i våra liv gör han det med nästa steg för ögonen. Vilket betyder att han redan när han hjälper oss i nuet tänker på den närmaste framtiden. Det ger mig en tilltro till att han har allt i sin hand.

Han är för dig. Inte mot dig. Han är på din sida. Tänker gott om dig. Vill dig väl. Så han finns för dig och viskar böner till vår Herre för just dig. Tänk vad gott. Det är sann omsorg det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s