Idag är det källkritikens dag. En dag som kanske är viktigare än någonsin i den tid vi lever i just nu
Det har synts folk med foliehatt. Har du koll på vad det symboliserar ?
”En foliehatt är en pejorativ benämning på en person som anammar, sprider och tror på pseudovetenskap och diverse konspirationsteorier. Obefintlig eller bristande källkritik är utmärkande drag.” Citat fr Wikipedia
Googlade ”Foliehatt”. Finns många som gärna visar upp denna hatt.
När du läser något i media, följer protestmarscher mot pandemin och restriktioner så kan det vara bra att ifrågasätta vad du hör och ser.
Men lika viktigt hela tiden. En bra dag att påminna om det.
Blev påmind om en gammal sång. Refrängen säger att Herren tar vård om dig. I en tid som denna kan det vara gott att veta det.
Det sker många saker som vi möter och som kan skapa bekymmer inom oss. Dom kan kännas som tunga bördor. Och livet kan kännas stormigt.
Denna gamla psalm har ett gammalt sätt att utrycka det på men är så aktuell att den passar in i dagens situation. Kanske är den rent av högaktuell. En påminnelse till oss när livet gungar och framtiden är osäker. Kanske kan denna text få sjunka in idag. Det finns en som vill ge dig omsorg. Vårda dig. Följa dig. Ta emot den utsträckta handen.
1 Var ej bekymrad vad än som sker. Herren tar vård om dig. Han av sin trofasta kärlek ger. Herren tar vård om dig
Ref Herren tar vård om dig Ingen som han hjälpa dig kan. Ja, han tar vård om dig. Herren tar vård om dig
2 Bördor som tynger Han lyfter av. Herren tar vård om dig. Stormar han stillar på livets hav
3 Vad som än möter dig på din väg. Herren tar vård om dig. Allt honom barnsligt och öppet säg. Herren tar vård om dig
4 Allt du behöver Han skänker fritt. Herren tar vård om dig. Allt genom honom av nåd är ditt. Herren tar vård om dig
Läste en kommentar nyligen: ”Idag tänkte jag inte alls! Det var ganska skönt när man tänker efter!” I vissa stycken är det rätt skönt och okej att inte tänka alls. Att helt enkelt få vila tänket en stund.
Det kanske ändå är mer vanligt att vi inte tänker efter före. Vi springer för fort. Säger något onödigt dumt som får långtgående konsekvenser.
Ord som blev sagda men som aldrig skulle blivit sagda. Ord som inte då går att ha osagda. Man kan helt enkelt inte ta tillbaka dom hur gärna man än vill. För dom har redan skadat för mycket. Spåren av dom finns kvar hur gärna man än vill skölja bort dom.
En sak jag tänker är oerhört viktigt är att vi behöver lära oss att tänka efter före. Somliga menar att det inte behövs. ”Folk får väl lära sig att inte vara så känsliga” tycks man tänka. Så går man fram i ullstrumporna.
Så var rädd om tänket. Tänk före. Det är många relationer och situationer som kan bevaras goda på ett sådant sätt. För lång tid. För betänk vad ett ända lite ord kan förgöra mycket.
Och till dig som är drabbad…. Det är svårt att släppa. Det kan vara svårt att förlåta. Men man kan börja resan till att förlåta genom att vilja försöka. Då har man ställt in sig åt rätt håll. Och en dag så inser man att man gått hela vägen till att ha förlåtit.
Idag är det ett år sedan WHO uppgraderade epidemin vi nu har till en Pandemi. Då, försett år sedan, hade vi också vårt första dödsfall.
1 ÅR – [ E T T Å R ]
Hur kunde det bli så här? Hur kunde det utveckla sig till detta?
När jag ser tillbaka så är det ett av dom märkligaste året jag varit med om. Under 365 dagar har vi kämpat med denna pandemi. Med att rädda läget. Med att göra vad vi kan för att klara dagen och läget.
Kreativiteten har verkligen fått visa sin största och bästa sida.
Jag tillhör dom som jobbar mycket. Detta år har det varit mer än vanligt. Men det har varit ett måste. För när det inte finns folk att tillgå får man jobba mer.
Det har för många varit ett ensamt år. Ett år av att hålla avstånd. Inte träffa fler än nödvändigt. Först trodde vi nog att det var för en kort tid. Men inte blev det så. Tror detta har varit en stor prövning.
Sjukvården har kämpat. Räddat många. Men många har också dött. Tid efter tid har denna pandemi visat sitt grymma öga. Sitt grymma sätt att förstöra livet.
Ser vi ut över världen är det en mörk tid vingar bakom oss. Och det kommer ta tid innan det ljusnat.
Att få se ett protestmöte mot restriktionerna blir så grymt märkligt. Och detta sker medan ambulanser kör människor som är svårt sjuka i covid. Det är minst sagt respektlöst.
Kanske har vi ett halvår kvar innan vi kan andas ut. Visst låter det tufft. Då gäller det att se att två tredjedelar är avklarade.
Hur lång tid vi än har kvar är det tufft nog. Jag tror att detta år det tuffaste jag varit med om som jag skrev. Det känns på många sätt. Och jag är inte ensam om att känna så.
Jag tror jag kan säga att jag bett varje dag att denna pandemi ska försvinna. Jag ber så även idag. Och kanske vill du vara med och be den idag. Låt oss uthålligt fortsätta att be så tills vi fått bönesvar.
Under tiden kan jag bara uppmana oss alla att ta emot vaccinet.
När man spelar ett spel så är det ju ofta poängen som räknas. Den som har flest poäng vinner. Oftast. Om det nu inte är omvänd idé på spelet så klart.
Men det finns en annan dimension på detta med poäng. Som kanske ändå räknas mer än att räkna poäng i ett spel för stunden.
Vad är poängen med det jag gör?
Varför gör jag det? Vart leder det? Vad är ”slutsumman” på det? vad driver mig till det jag gör?
Min fundering är att det avgör ifall man ska fortsätta på den inslagna vägen eller göra något annat.
Ser man meningen med det man gör? Eller vill man skapa något annat som ger en annan och mer bestående mening? För mig har det alltid varit viktigt med meningen med det jag gör. Poängen ska vara tydlig.
Jag tror det kan vara nyttigt och modigt att ställa sig frågan ”vad är det för poäng med det jag gör?” Det kan vara öppningen till något nytt i livet. Det kan vara det det avgörande som gör att jobbet tar en ny höjd. Det kan vara det som gör sig motiverad till nya tag. Större tag. Uthållighet. Det kan vara det som skapar nya idéer. Det avgörande som överskuggar det mindre roliga.
Jag är inne i en period då jag kollar mitt blodtryck. För några månader fick jag en medicin som ställde till det. Man tror det i alla fall. Då fick jag högt undertryck. Nu har det gått en tid. Dags att kolla igen.
Vi är utsatta för olika tryck. Idag är det nog många som upplever det så. Pandemin slår rätt hårt. Vi utsätts för antingen för mycket att göra på jobbet eller att vara permitterad. Ekonomin på jobbet sätta på prov eller så är den privata i gungning. Risken att bli arbetslös är stor eller att sitt företag går omkull. Pressen att göra bättre och bättre och bättre är stor. Undertonen i kraven kan gått jämställas med högt undertryck när man kollar blodtrycket.
Ett sådant tryck är nog så jobbigt när det går tillfälligt dåligt. Men när det håller i längre och längre tar man stryk. Idag har pandemin hållit på i vårt land ca 1 år. Och än ser vi inte slutet.
Vi behöver komma in i perioder där trycket lättar. Stunder där vi lämnar trycket och får känna frihet. Annars tror jag vi kommer hamna i läget då alla har högt blodtryck.
Delvis är det ett eget ansvar. Men jag tror också att andra kan skapa förutsättningar för det. Vi behöver dock själva vaka över det. Är trycket för högt kanske vi behöver själva ta initiativ till förändring. Att hitta ett tryckutjämnande livssätt.
Var rädd om dig. Det finns ett liv efter pandemin också.
Att ha en förhoppning eller att vara förvissad är en ganska stor skillnad.
Förhoppning talar om en förväntan om gynnsam utveckling. Synonymer till förhoppning är förväntning, förväntan, hopp, utsikt, önskan, tro, tillit, framtidshopp, löfte, önsketänkande, önskning, dröm
Förvissning talar om visshet, fast övertygelse. Synonymer till förvissning är övertygelse, fast tro, visshet, tillförsikt; säkerhet, garanti
Det ena handlar mer om att man ser det inte nu men hoppas på något. Inte säkert det blir så men kanske …
Det andra handlar om en tillit och visshet om att det är ett faktum.
Så jag tänker att det är ändå en ganska stor skillnad. Frukten av det blir klart olika. Man kan få känna visshet om något. Inte bara hoppas på något.
Finns några texter som stryker under detta i bibeln:
”För jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som ska komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.” Romarbrevet 8:38-39 SFB15
”Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om ting som man inte ser.” Hebreerbrevet 11:1 SFB15
Till dessa bibelverser ser jag ett mönster i bibeln där Guds ledning kan bli så tydlig. Att den går från förhoppning till förvissning. Har sett det många gånger i mitt eget liv och tro. Det är så gott att uppleva när det sker. Säger inte att det sker per automatik. Säger inte att det alltid går av bara farten. Men det är förunderligt hur det kan förskjutas från den lite mer osäkra känslan av hopp till en stark tillit.
Min bön denna dag är att du som känner att du skulle behöva gå från förhoppning till förvissning ska få starta den processen. Det finns en visshet och förvissning att få. Det ber jag om att du ska få uppleva.
Vad är det som gör att man är så fascinerad av en solnedgång ?
Vad är det som gör att man är så fascinerad av en soluppgång?
Vad är det som gör att man är så fascinerad av vinter och snö ?
Vad är det som gör att man är så fascinerad av bergens toppar eller slätternas platta vidd ?
Vad är det som gör att man är så fascinerad av allt som man är fascinerad av?
Alltså det är ju rätt vanligt att man blir rätt så på liksom. Ta bara mitt intresse av solnedgången. Tagit massa bilder. Lagt upp dom på Instagram och alla möjliga ställen.
Är det för att man snöat in på det ? Att någon har lärt oss det? Ligger det i generna? Har någon tvingat oss? Trender? Alltså vad är det som gör att man är så fascinerad av något?
Kanske finns det ingen förklaring att man blir så fascinerad av något. Att man blir så betagen av något måste väl bero på något.
Den förklaring jag kan fundera på är att någonting gör något speciellt med oss. Det händer något inom oss. Så när jag ser på en solnedgång händer det något gott inom mig.
Detta fenomen har jag inte studerat närmare. Du kanske har en bra förklaring på det. Kanske tänkte vår Herre på det när han skapade vår jord med allt vad den rymmer. Att den skulle på så många sätt fascinera oss människor. Som att det är hans kärleksgåva till oss att njuta av. Som på olika sätt slår an något inom oss.
Tittade på talkshowen som Carina Bergfeldt. Tarec Taylor citerar Lionel Richie som säger dessa ord. Livet börjar utanför din trygghetszon.
En rätt intressant tanke. Djupast sätt tror jag livets mening finns i ett annat plan. Men det ligger något i detta med komfortzon. Det är mycket som påverkar oss. Vi vill gärna inte lämna vår bekvämlighet.
Jag brukar säga på jobbet att vi ber och ”du som är bekväm med det får gärna vara med”. Bekväm med…. . Det finns mycket vi inte är bekväma med. Det gör oss osäkra. Eller att vi inte vill vara med om det. På ett sätt kan man tänka att det hämmar oss.
Vi har ofta en zon som är trygg för oss. Kommer vi utanför den så blir vi osäkra. Men Taylor säger ju precis tvärtom. Att kommer vi utanför den så är det just då livet börjar.
Fundera på det lite. Kan det ligga något i det? Mmmm kan det göra det?
För ligger det något i det så blir det rätt intressant.
Att då utmana sig att våga sig utanför sin trygghets- och komfortzon så kommer vi att leva upp. Vi kommer i en annan frihet. Kanske vi till och med hittar livet. Livet som lever och inte stängs in på något sätt.
Vad är din trygghetszon? Vågar du dig utanför den? Kanske är det din väg just nu. Den väg som kommer öppna livets underbara resa för just dig. Tänk vad du kommer att missa om du inte vågar detta.
Det är klart provocerande när människor kan åka till fjällen och arrangera fest där ett hundratal tränger ihop sig på en fest.
Det är provocerande när många försöker göra vad man kan för att begränsa smitta så struntar somliga helt i att hålla avstånd ….
Det är provocerande när myndigheter skapar regler som måste hållas men ger inte verktygen till att lyckas.
Det är provocerande när människor försöker tränga sig före i kön till vaccinering på bekostnad på andras hälsa.
Det är provocerande när man jobbar i en butik och kunder inte respekterar att hålla avstånd
Det är provocerande när det finns en idé hur man kan få slut på pandemin men somliga menar att det bara är konspirationsteorier
Det är provocerande när myndigheter egentligen gör det omöjligt för enskilda butiksägaren och restaurangägare att kunna klara sig. Man kan inte stänga butiken genom lagen men hindrar ändå att utöva sin verksamhet. Vore mer renhårigt att stänga verksamheten och ge ett stöd till att överleva.
Det är mycket som krockar i dessa tider där man skall avstå men ändå ska verkligheten överleva ……
