Att minnas…..

Hur tidigt i livet kan man komma ihåg ifrån? Har man minnen från då man var två år? Tre? Fyra?

Jag har minnesbilder från det jag tror är före sex års ålder. Dom är i alla fall inte senare. Minnen som när jag rullade tunna hos min kompis. Snurrade över tunnan och bröt nyckelbenet. Jag kommer ihåg när skogen höll på att ta eld och brandkåren kom. Jag kan minnas att skolbussen mötte en bonde med en tjur på släp efter traktorn. Tjuren sparkade på vår skolbuss. Det var spännande det vill jag lova.

Under livet har jag vackra minnen som när jag vigdes tillsammans med min underbara fru. Då vi fick våra två söner. Det är minnen som aldrig kan blekna.

Minnen är ju faktiskt resultatet av något vi gjort. Idag har du och jag gjort massa saker som vi kommer att missas. Det kan kanske kan uppmuntra oss till att göra sådant som skapar goda minnen.

Sen finns det minnen som jag helst skulle vilja vara utan. Tänker inte blottlägga dom närmare men tror att även du som läsare har sådant du helst inte skulle vilja minnas.

Till alla minnen gäller i egentligen samma sak. Vi måste hantera dom. Lära oss ett sätt att förhålla sig till våra minnen. Vi kan inte leva på dom och låta dom styra oss i nuet. Tex att göra som vi alltid minns att vi gjort. Vi kan inte låta minnen hindra oss att leva nu.

Ibland minna vi tom helt fel. Vi tror oss minnas men det stämmer inte. Men det är ett svårare kapitel att skriva. Hm hm

Ibland har jag mött vädjan om att be om att Gud skall sudda ut jobbiga minnen. Visst, jag tvivlar inte på att Han skulle kunna göra det. Jag undrar dock om han vill skriva om historien. Snarare tror jag att han kan hjälpa oss att leva med minnet på rätt sätt. Att tom kunna ha med sig minnet utan att minnet för den skull göra oss illa.

Därför ber jag så här…
Herre, hjälp oss att leva med dom minnen vi har. Gör så att jobbiga minnen inte gör ont längre. Herre, hjälp oss att skapa goda minnen. För vår egen skull men även för andra.

Varför är vi så misstänksamma?

Varför är vi så misstänksamma om andra människor och fenomen? Rubriken kunde sättas annorlunda naturligtvis. Tex Tänk gott om varandra.

När jag möter någon som förutsätter att jag undanhåller något som den bara måste veta känns det som vi hamnar i två olika världar. Som om man medvetet vill den andra något illa. Att man vill frysa ut och utelämna den personen. Det kan väl inte vara typiskt oss svenskar? Eller?

I ett arbete där man har olika roller så ligger det i sakens natur att chefen inte berättar alla saker han/hon går och funderar på. Vill påstå att det mesta av en chefs alla funderingar på förändringar aldrig blir av. Det behövs en period av att mogna i olika beslut. Allt för att det skall bli bäst för helheten.

Tänk om man skulle prata om allting som ändå inte kommer att bli av. Det stör mer än det gör nytta.

Det kan ju finnas orsaker till varför man inte sagt något. Man kanske helt enkelt inte visste något, man behöver mer ‘kött på benen’ innan man kan säga det, kanske helt enkelt inte ska veta något eller faktiskt inte har med det att göra.

När man ser sig omkring verkar det som vi har en sådan inställning till tex politiker och beslutsfattare. Vi liksom förutsätter att dom har lik i garderoben, har en dold agenda och vill bara sitt eget bästa.

När det väl kommer till kritan undrar jag vem som mår sämst i allt detta. Den som misstänkliggör eller den som blir utsatt för det. Jag undrar om det inte är den som misstänkliggör.

Vore det inte bättre att vi bestämde oss för tänka gott om varandra? Att utgå från att vår motpart faktiskt tänker goda tankar. Att om vederbörande väntar med att berätta innebär det att det blir så mycket bättre senare. Att alla vill varandra väl.

Skulle det inte bli så mycket bättre då?

Man skulle också kunna fundera på om vi själva skulle må mycket bättre om vi bara släppte tanken på att man måste veta allt….
Att kunna bara slappna av och tro att det blir nog bra hur som helst.

Att blinka eller inte blinka – det är frågan

Jag pendlar till jobbet och har så gjort ganska många år nu. Det blir typ 13 mil om dagen, ca 4500 mil om året. Så har det varit mer eller mindre under 6 år.

Är det något jag förundrat mig över är att det är så många som inte använder blinkers tex. Denna så geniala uppfinning som ska tala om för medtrafikanterna vart man ämnar styra sitt fordon. Tydligen är blinkersspaken väl gömd eller så hoppade man över den kunskapen på körskolan. Den är enkel att använda så länge man kör på vanliga vägar och tex ska byta fil.

Att det blir knepigare i rondeller förstår jag. När skall man blinka och inte. Man lär visst bara behöva blinka när man skall ut ur rondellen. Det lär finnas en bilförare i Katrineholm som blinkar med varningsblinkersen när vederbörande kör i rondellen. Kanske bara en skröna men ganska genialt när man är osäker på hur man gör.

Att blinka eller inte blinka är egentligen inte frågan. Att man ska blinka har till hyfs och fason. Så trist när man står och väntar på att få köra ut på vägen och bilen som skall passera får för sig att svänga in på min väg. Så har man väntat helt i onödan. Eller bilen som byter fil mitt framför nosen på min bil och man har inte fått någon förvarning om det.
Tänk om alla använde blinkersen så vore livet lite enklare i trafiken.

Att man väljer att inte byta sin trasiga lampa på bilen är ett kapitel för sig. När man kommer enögd en mörk natt är det inte roligt att möta den bilen. Speciellt när det är lampan som är närmast mötande bil. Att vederbörande har svårare att upptäcka vilt mm är väl dens bekymmer. Men tänk om, tänk om, vederbörande tänkte på mig som mötande fordon.
Nu är det ju så att ingen som läser detta blogginlägg struntar i att blinka. Alla läsare av denna blogg byter sin lampa när den gått sönder. Men i alla fall….. Tänk vad mycket bättre det skulle bli om alla gjorde som vi. Eller hur?

För en tid sedan lästa jag i KatrineholmsKuriren att läppe-borna var så ledsna över alla som körde för fort genom samhället. I samma samhälle använder ingen reflex. Vilket gör att vi som kör igenom där varje dag har svårt att upptäcka folket. Ung som gammal. Säger ingenting om att deras åsikt är rätt om hastigheten. Vad som förundrar mig är att samma vuxna verkar tycka att det är helt okej att deras barn inte syns i trafiken. Så, kan vi inte komma överens om att jag och mina medbilister håller 50 i byn så sätter ni på er reflexer. Fast å andra sidan, ingen av er läser väl min blogg.
Men visst vore det bra om alla gjorde det….. Eller hur?!!!

Det finns så många sköna människor…..

20140226-212615.jpg

Satt på ett köpcenter och drack en kopp kaffe en dag (19kr och jag glömde att fråga om påtår ingick i priset. Fast å andra sidan menade några goda vänner till mig att det var billig. Jag borde ha betalt mer än det dubbla för den kaffekoppen med tanke på vad ägaren behövde ha alla sina pengar till… ja ja…). Då fascinerades jag över vad mycket sköna människor det finns. Och då tänker jag inte på om man var vacker eller inte (hur man nu bedömer det…) utan på att vi är alla så olika. Somliga var ganska framåt och andra lite mer försiktiga. Endel verkade veta exakt vart de skulle medan andra letade sig fram. Andra tog mer plats (TOG) så att andra försiktigt höll sig undan. Endel skulle man kunna verkligen säga om ”den var en skön en”. Några barn gick förbi mig och verkade att älska att vara just där och då.

Då gick mina tankar till Ingemar Olssons låt ”Sköna människor”. Om du tittar dig omkring så finns det säkert några sköna människor som du skulle behöva hjälpa att få komma fram. Kanske genom att du själv tar ett steg tillbaka. Ofta är det allt för ofta enklare att gör ”allt” själv. Kanske borde vi låta andra komma till och på så vis blomma ut på ett nytt sätt.

Kolla in sången så ni får se…..

Sköna människor av Ingemar Olsson

Det finns så många sköna människor
som liksom aldrig kommer fram
Precis som böcker i ett bibliotek
som bara står och samlar damm
Och om man bara tittar utanpå
då missar man en värld
som man aldrig får en enda aning om
Fast hela tiden finns den där

En del är långa, andra korta
En del är hemma, andra borta
En del är tunna, andra tjocka
Men alla har dom nåt att ge
Yeah yeah yeah, nåt att ge

Det finns så många sköna människor
som liksom aldrig får en chans
Dom blir bedömda efter pärmarna
precis som om resten inte fanns
Men det som öppnar sej där inuti
är värt sin vikt i guld
För varenda människa har sin egen saga
Viktig för sin egen skull
En del är långa …

Det finns så många sköna människor
som liksom alltid kommer snett
Precis som böcker i ett bibliotek
Dom kommer aldrig till sin rätt
En ynklig rygg utav ett mäktigt verk
är allt som sticker fram
Av alla andra sidor ser man ingenting
Och det är både synd och skam
En del är långa …

Att leva i flera dimensioner

Livet är spännande. Vi lever i flera dimensioner samtidigt. Dåtid – det vi med blandade känslor ser tillbaka på. Det vi inte kan ändra på utan måste bestämma oss hur vi skall förhålla oss till. Nutid – att inte tillskriva sig större omdöme än man kan stå för. Samtidigt inte dra sig tillbaka och inte tro sig om något. Framtid – att medan man lever i nuet ha blicken och tanken i framtiden. Att ta sikte dit man vill. Himlen – att samtidigt man lever här på jorden ha ett framtidshopp som gör denna tillvaro trygg och innehållsrik. Att medan man är på jobbet kunna veta att man har tid för återhämtning och medan man återhämtar sig vara tacksam för att man har ett jobb att gå till.

Livet är något helt underbart som samtidigt ger djup respekt för att man inte vet vad det har i sitt sköte.

Resa

20140227-083415.jpg

Att resa är ett intressant fenomen. Under några timmar på ett tåg delar man samma tågvagn. Olika destinationer men i samma färdmedel.
Somliga i sällskap andra ensamma mitt i denna gemenskap. Somliga sitter still andra springer till Bistron i tid och o otid. Somliga pratar högt med varandra fast man sitter en bit ifrån varandra. Andra pratar högt med någon som inte syns. Mobilsamtal. Någon annan sitter försjunken i en bok medan någon annan jobbar via sin dator och uppkoppling med gratis internet.
En upprörd konduktör fasar över en fripassagerare medan kollegan lugnt tar över jobbet en stund och erbjuder kollegan att gå in och ta sig en kopp kaffe medan han jobbar ifatt det man missat pga av denna biljettfria yngling. Vilken storsint kollega.

Så är det dags för mig att byta tåg. Tillsammans med några andra kliver jag av i Herrljunga och andra kliver på. Somliga har mycket packning andra reser lätt och har knapp någonting med sig.

Denna dag är det ganska lätt att resa med SJ. Inga förseningar att prata om. Så när på den smått stressade konduktören (som tinade upp senare) är set en trevlig stämning på tåget.

Denna gång hade jag min biljett i mobilen. I min app ”Passbook” ligger den. Hur riktig den än ser ut måste jag erkänna att jag var lite nervös. Skulle det funka? (Jag hade säkrat med ”riktigt pappersbiljett” också. Kan du tänka dig, det funkade. Min biljett i mobilappen funkade helt ok.

Att resa är intressant. Hela livet är en resa. Somliga planerar sin resa i minsta detalj andra reser lätt. Somliga verkar ha en slutstation/mål man ska, andra verkar inte bry sig speciellt. Blir som det blir liksom.

Inte vet jag hur du reser genom livet men för mig är livet ‘bara’ en del av resan. Jag tillhör dom som har ett mål för min resa längre fram. Som egentligen inte är ett slutmål utan mer där själva resan på något sätt fortsätter. Biljetten har jag inte i mobilen utan i mitt inre. Den har inbyggd GPS och hjälper mig att hitta rätt. På ett sätt reser jag lätt. Det som sången säger ”du får ingenting ta med dig dit du går”. Å andra sidan försöker jag förbereda mig och ha med det nödvändigaste i livet. Min biljett är min tro på Gud. Jag har en tro att det finns något bortom det vi kallar död. En himmel som står beredd för oss.
Inför denna resa funkar det nästan som en vanlig resa. Man behöver skaffa sig en biljett. Man behöver se till att hoppa på färdmedlet och sen resa. Vissa tider reser man med andra i grupp, eller ensam mitt i vimlet. En tid kan det vara lite bullrigt omkring sig med många som umgås med varandra medan andra tider är det lugnet själv. Under hela resan kan jag prata med en som inte syns, det kallas för bön. Bön till Gud. Det är ju som ett mobilsamtal med någon som inte syns. Ända skillnaden är väl att det aldrig är upptaget, alltid kontakt och den som lyssnar har tid med mig. Alltid.

Så har jag bytt tåg. Annars hade jag missat målet med resan. Idag till Alingsås. Ska träffa massa trevliga butikschefer från Erikshjälpen.

Kanske du behöver byta tåg för att komma till rätt mål? Kanske är det dags att byta färdriktning. Kanske nytt jobb, ny skola, ny bostad, något nytt. Kanske himlen hägrar och då, vad vet jag, så kanske behöver byta ‘tåg’.

Lycka till på din resa

20140227-092509.jpg

En vanlig dag…

Vad är en vanlig dag?

I första anblicken kan den lätt bedömas som en grå och ganska trist dag.En sådan där dag man helst skulle vilja vara utan. En dag som man inte lägger större vikt vid och lägger på minne. Man kanske helt enkelt inte vill lägga den på minne.

En helt vanlig dag kan också vara något man är glad över. Som förgyller livet. Som man noterar i sin dagbok som en klart lyckad dag. En dag som gav mersmak.

En sommardag gick vi en promenad när regnet hade slutat. Fågelsången var enorm. Grönskan tilltog för varje dag. Vi bara stod och njöt en stund. Så kan en helt vanlig dag på landet vara men det är lätt att bli hemmablind.

Livet är fullt av helt vanliga dagar. Vi avgör vad vi vill göra med dem. Lotta sa en gång så här: ”Livet är ett enda stort tomt rum. Det är upp till dig och mig vad vi fyller det rummet med.”

Tänk vilken möjlighet vi har att göra vanliga dagar till minnesvärda dagar. Fyll ditt liv med något gott. Vänta inte på att någon annan skall göra det åt dig!

20140224-200419.jpg

Think outside the box….

Vad svårt vi har många gånger att gå utanför våra invanda mönster och cirklar. Sitter vi runt ett bord för att ha tex matgemenskap, bryter upp en stund för att återvända till bordet – hur ofta är det inte att vi sätter oss på samma platser?

Jag var på några utbildningsdagar en gång. Vi satt i en halvcirkel under undervisningspassen. När vi kom en morgon så var vi några som medvetet satte oss på andra platser. Man kan säga att det ställde till det hela. Det blev samtidigt en lite kul grej av det.

Lika svårt kan det vara att tänka nytt i ett sammanhang. ”Så har vi aldrig gjort” är ju en ganska vanlig reaktion. Likaså kan gamla föreställningar låsa oss i den tid vi lever i nu.

20140224-143017.jpg

Visst, det är tryggt att ha det som vi alltid har haft det. Då vet man vad man har. Men det är tragiskt när kanske just den föreställningen blir detsamma som att på sikt få avyttra och lägga ner.

Att vara kreativ i tänket och våga sig in i nya banor är utvecklande. Det leder ofta till att positiva saker sker. En verksamhet går framåt.

När vi sitter fast i våra cirklar har vi svårt att utläsa vad resultatet blir. Vi tror att det fungerar men blir precis tvärtom.

Vi har lätt att bli oss själva nog oxå. Fullt upp med vårt eget och det vi står i. Andra får ta vara på sig själv. Jag tror att det är just tvärtom. När jag vågar se min omgivning och dess möjligheter kan det berika mitt eget sammanhang. Det liksom händer något dynamiskt. Kanske skall man just vidga cirklarna och införliva andra med deras erfarenheter och kompetens. Så ger man av sitt eget och – helt plötsligt – så utvecklas det hela till något riktigt bra.

Så, tack Henrik, för ett bra och givande samtal en måndag som denna.
Think outside the box!