Det som är lite typiskt, och speciellt bland oss män, är att vi håller känslorna inom oss. Vi har svårt att prata med andra om det.
Urban, min gode vän och bloggare, skriver så bra om ”När känslan får ett namn”. Han skriver, bland annat mycket bra, så här:
”Och kanske är det just i mötet med andra som orden får sin verkliga kraft. När vi delar dem, låter någon annan höra vad vi kämpar med, då händer något. Det blir lite mindre tungt, lite mer begripligt. Som om känslan, nu när den fått ett namn, inte längre behöver kämpa lika hårt för vår uppmärksamhet.”
Tänk att ett samtal kan göra så mycket gott inom oss. Trycket inom oss, som är nära att spränga oss, släpper. Vi tänker mera klart. Det är som att ett hopp tänds igen. Ljuset u tunneln tänds. Helt plötsligt ser vi med större tillförsikt in i framtiden.
Urban menar att vi hittar oss själva. Och visst är det sant. Vi har nog lite för lätt att sätta etikett på oss själva och ge upp.
Så att prata med någon kan förändra livet så mycket bättre. Vi behöver våga prata med varandra. Dela livet ihop. Så hjälper det oss att bearbeta och komma vidare.
Pedher´s blogg 