Går det att glädja sig åt framgång i dessa tider?

För några dagar sedan gick jag en promenad i centrum. Flera affärer hade utförsäljning. Lokaler stod tomma. I dessa tider ser man det mer och mer.

I den butik jag jobbar hade vi en mycket bra lördag senast. Samtidigt vet jag att man kämpar på andra håll.

Får man glädja sig åt framgång då? Är det okej att visa glädje om man då gör något som är bra och lyckas?

I respekt för andra får vi i Sverige svårt att glädja oss när andra misslyckas. Samtidigt tänker jag att vi kanske behöver det. Det kan skapa mod och tro att det ska vända för någon som just nu har det motigt.

Ser man på samhället så är det så tydligt. Somliga affärer går bättre än tidigare. Andra kämpar massor för att överleva och inte gå i konkurs.

Så länge man glädjer sig och inte gör det på någon annans bekostnad så är det ju okej. Men visst kan man få lite dåligt samvete kan jag tro. För det är svårt att glädja sig fullt ut när man har flyt och någon annan får lägga ner. Det lägger en sordin över glädjen

Kanske handlar det mer om respekt. Respekt över att det ”kunde ha varit jag”. Man blir mer återhållsam. I det ljuset kan man glädja sig. Vara mycket tacksam.

Frågan nu är kanske mer hur vi ska hjälpa andra utan att smittan tilltar. Handla det vi behöver för att lyfta någon annan. Inte gå till den vanliga affären som ändå bärs upp av många kunder. Hur hittar vi rätt här?

Min bön idag är ….

🙏Herre, hjälp den som har ett eget företag att göra rätt beslut. Ge den vishet så att den kan komma igenom denna kris utan att sitt företag går i konkurs. Amen 🙏

Ps När det går bra samlas det för mycket folk. Då blir det inte heller bra. Så framgången något gott? Man kanske måste stänga just pga av det går för bra …. 🙄 Ds

En stilla dag ……

🛋 Vad skönt det är med en stilla dag. Där dagen blir som den blir. Lite fix. Lite musik. Lite bara vara. Lite göra. Lite soffgäng. Kanske en bok

🥘 Så lite matfix som ger lite matlådor. Bara em sådan sak skänker stillhet. Man vet att det finns några lådor färdiga att ta med till jobbet.

☔️ Att det regnar gör ju egentligen saken bara bättre på ett sätt. För man längtar inte ut. Man går ner per automatik i fart. Det är liksom okej att bara ta det lugnt. 👌🏻

🍫 Kanske en liten choklad får jag nog erkänna också. Men den trösten är ju helt okej en regnig dag. För det är väl ändå lite synd om mig att det regnar.

🎶 Som sällskap får några gamla godingar till skivor spela via Spotify. Det ger en stillhet det också.

😔Jag skulle tro att somliga av oss, läs 70+, tycker en sådan här beskrivning låter bara tristess. För livet är just nu för mycket av det i deras liv. Då är det svårt att uppskatta lugnet.

😀 Men en stilla dag är ändå skön. Livet är för somliga ofrivilligt lugna. För oss som jobbar är det mer än någonsin att göra. Vi ska göra det på färre personer än vanligt. Så en dag av ”ingenting” är verkligen efterlängtad.

Så en stilla dag får det vara …

Slow-TV

Har du ser ”Den stora älgvandringen” på TV? Troligen det största som finns i genren Slow-TV

Somliga klarar inte av att se detta program. Det sänds över dom flesta i timmarna på dygnet. Långa stunder händer ingenting. Alltså INGENTING.

Denna tid vi lever är något av Slow-time. Vi måste dra ner på det mesta. Tiden blir fylld med tristess. Man blir rastlös. Samtidigt så hjälper det oss att stänga ner oss lite. Återhämta. Vila.

Men den rastlöshet som smyger sig på blir svår att övervinna. Inte konstigt att några får svårt att hålla sig ifrån samlingar tex.

Allt för ofta ska allting ske snabbt och mycket. Vi vill att det ska hända något. Annars är det inte lika kul.

Ändå är det ”slow” vi behöver in i med jämna mellanrum. Dygnet är skapat så – dygnsvilan. Veckan är skapat sådan – veckovilan. Året är skapat så – årsvilan. Vi behöver återhämtning. Inte bara vi människor. Naturen behöver det också. Det är tänkt så från början.

Ändå verkar vi tro att vi kan leverera på högsta fart hela tiden.

Kan det vara så att även tänket behöver det? Känslorna? Livet ?

Jag tror att vi människor behöver Slow-time. Det är något vi behöver träna på om vi inte klarar av det. Det gör oss gott.

Så andas ut. Vila på utandningen. Stressa av. Det kommer tider då pulsen måste få fart. Så låt den också få vara på lågfart en tid. Det gör dig bara gott.

Ticka tocka tacka ……

Jag är 7 år. Kanske 8 eller 9. Jag hade lyssnat till sångarna i kapellet i Skultorp. Min pappa var pastor där på den tiden. Vi bodde granne med kyrkan. Det var där jag gick i söndagsskolan.

En sång sångarna sjöng lärde jag mig fort i kyrkan. Jag satt ofta hos tant Inga. Hon hade en stor väska. I den hade hon ofta lite godis. Det bjöd hon mig på. Sången hade en enkel text tyckte jag så jag kunde lätt klämma i.

Ticka tocka tacka Herrens stora namn …

….. löd första strofen i refrängen.

När jag fick följa med till sångövningen första gången såg jag fram emot att Sven-Arne skulle föreslå den.

Till min förvåning inser jag att texten inte var som jag trodde. Antingen hade dom textat dåligt eller så hade jag hört dåligt. Texten löd istället ….

Det är gott att tacka Herrens stora namn ….

Det var ju en väsentlig skillnad. Tack och lov för det. Resten av texten kommer jag inte ihåg. Men den påminner mig om något centralt viktigt. Att tacka. Att tacka Gud.

Mina tankar går till psalm 106:1

Tacka HERREN, ty han är god,
ty hans nåd varar i evighet.

Genom allt kan vi tacka Gud för att Han är god. Hans nåd tar aldrig slut. Tacka för allt gott han gjort. Påminn dig om dom gånger du fått bönesvar. Påminn dig om alla gånger du insett att han varit med.

I tider som dessa bär det oss. Det ger hopp. Tilltro. Där tvivel tränger sig på återknyts trons band med Gud igen. Och livets grund blir stabil igen efter att ha gungat oroväckande mycket.

Det är gott att tacka Herren. Det gör något positivt inom oss. Det ändrar fokus. Lyfter vår blick till tilltro än uppgivenhet. Vårt sinne börjar ana och upptäcka den Gud som kan förvandla. Det ger helt enkelt nytt liv inom oss.

Smärta…. vem förstår det?

Klockan är 02:34. Sömnen finns där i kroppen. Ögonen vill sova men det går inte. Smärtan gör det omöjligt.

Vem förstår smärta?

Vem förstår sig på smärta?

Egentligen är det lite pinsamt på ett sätt. Min smärta sitter i en tå. Som värre än ett hål i en tand eller öroninflammation känns det som en syl i tån. Det går bara inte att glömma bort den. Inga piller hjälper. I alla fall dom jag fått.

I jämförelse med många andra är detta ingenting. Men du som kämpar med smärta dygnet om. Dag efter dag. Vecka in o vecka ut. Kanske år. Förstår precis vad jag pratar om.

Men detta är en kroppslig smärta som säkert kommer att lösa sig. Värre är det för den som har smärta i själen. Där är det så mycket svårare att komma åt den. Finns det någon som förstår sig på den fullt ut? Fysisk smärta finns det oftast en ”lättare” förklaring på. Men själslig är så mycket mer komplicerad.

Tiden går rätt sakta fram när smärtan tar fart. Det vet den som har den. Speciellt på natten. Alla andra sover men endast smärtan är vaken.

Smärta är verkligen komplicerat. Så svår. Så svår att leva med för många. Jag kan ana det en natt som denna. Åh vad jag känner med er. Tänk om jag kunde trolla bort alla sorters smärta ……

Du kan nog räkna ut hur min bön är denna tid….,

🙏Herre, du ser alla den smärta som någon bär på just nu. Var den än sitter. Hur den än beter sig. Var den än har sin uppkomst från. Hjälp att bära den. Hjälp att hantera den. Hjälp att ta bort den. Befria från smärta Herre. Du som är och var smärtornas man. Du som verkligen vet vad smärta är och innebär. Du som verkligen förstår dig på smärta. Kom med din befrielse! Amen 🙏

Skärpning nu

Regeringen meddelar att dom är beredda att fatta nya tuffare beslut om vi inte skärper oss. Om vi inte tar rekommendationerna på allvar blir det tuffare för oss.

Inte minst att fler riskerar bli sjuka. Kanske till och med dö.

Det är svårt nog ändå. Vår butik kämpar med att överleva. Måste vi stänga blir det oerhört svårt. Då kan vi inte hjälpa dom utsatta i världen.

Och det ända vi behöver göra är att hålla ett mellanrum mellan oss. Avstå större samlingar. Inte sitta så nära varandra på en restaurang. ( kära krögare, gör det möjligt genom att sära på borden. Annars får du ju stänga helt ).

Hur svårt kan det va??????

Kanske har vi kommit halvvägs. Det har gått bra. Nu klarar vi en sträcka till. Ge inte upp.

Det finns en tid efter Corona. En tid av frihet. En tid av allt det där vi längtar efter. Det är värt att då göra dessa uppoffringar.

Var rädd om dig. Var rädd om andra. Ett mellanrum skapar förutsättningarna för att vi kommer fortare igenom detta.

En stund på en parkbänk….

En stund på en parkbänk behöver inte betyda ensamhet. Ganska snart får man sällskap av några änder. Vågskvalpet för sitt lågmälda samtal med mig. Tankarna kan fritt vandra iväg för en stund. Kvackandet från fågeln som är närmast gör att man kommer tillbaka för en stund.

Några rader i en bok för mig tillbaka in i en historia som sträcker sig ända till 1938. Samtidigt blir nuet påminnelsen om oron över hur det ska gå med allt.

Eftermiddagskaffet ger en stilla känsla av att här och nu är det ganska lugnt.

Mitt i allt så är det kanske just detta vi behöver. Få vandra mellan dåtid och framtid. Får uppleva att mitt i allt finns det en nutid för paus. En stund av att krypa ur nuets oro och fasa. Leva i en annan dimension för en stund.

Vad säger vågens röst? Genom alla tider har vattnet rört sig hit och dit. Inte beroende av mer av vinden. Ömsom har den fått vila. Ömsom har den fått ge höga vågor. Men båda lägena finns med. Likväl har sjön legat kvar där den är.

Det ger vila. Det ger hopp. På ett märkligt sätt ger detta vågskvalp sinnet vila. Där finner den sin ro. Där kommer kraften åter.

Var det tänkt så? Fanns det en särskild idé bakom vågskvalpet och den spegelblanka vattenytan?

Ja, det verkar så. Det verkar som att i detta vatten finns något djupare förborgat. Om man bara låter sig intas av det kommer man märka hur gått det gör med oss.

Psalm 23:2
Han låter mig vila på gröna ängar,
han för mig till vatten
där jag finner ro.

Vårens intrång i själen

Vårens intrång är inte alltid den skönaste känslan. Det är mycket pollen. Näsan rinner. Ögonen svider. Lite hosta och allmän trötthet. Mmmm våren kan verkligen kännas som ett intrång i livet.

Ändå är det något ljuvligt som sker. Vårens intrång förpassar det bruna tråkiga från vintern längst ner i rabatten. Det gröna tar över. Blommor kommer. Fåglars sång gör gott inom oss. Det är ett intrång som bara har något gott med sig.

En sång som återkommer med jämna mellanrum är en av Roland Utbult. Den kanske mer siktar på sommartiden men redan nu börjar naturen vakna och grönska.

Refrängen ger oss lite extra hopp i denna tid. ”En trygghet jag äger, som vet att Han lever och givit oss ljuset på mörklagd jord” Mitt i allt vi nu går igenom så finns ljusets hopp. Tron som bär oss. Tack gode gud för det.

Jag kan ej tvivla

Fåglarna sjunger till Hans ära och blommorna doftar till Hans välbehag.
Jag hör havet som leker och vinden som susar i blomstrande fägring i sommartid.

Refräng
Då kan jag ej tvivla, då måste jag tro det är Herren som skapat vår jord.
En trygghet jag äger, som vet att Han lever och givit oss ljuset på mörklagd jord.

Det skrattas omkring oss, kanske livet är lätt för många att leva en ljus sommartid,
men när mörkrets inbrott drar över bygden, då brottas du kanske med en inre strid.

Men då skall du veta att Jesus är nära, Han älskar dig mera än du anar,
och Han ger dig en frid som du aldrig hade väntat och du ser med större glädje på allt som Han skapat.

Refräng
Då kan du ej tvivla, du måste väl tro det är Herren som skapat vår jord.
En trygghet du äger när du vet att Han lever och givit oss ljuset på mörklagd jord.

Detta är inte över ännu

Efter jobbet i lördags åkte jag till Asecs en sväng. Insåg att parkeringarna var välfyllda med bilar ….

När man rör sig ute verkar det som att folk har glömt att vi har en pandemi. Visserligen finns ett att mönster. Man går gärna fram till ett ställa där det finns handsprit.

Men hur är det egentligen ?

”Det är inte över än”

Orden kommer från sköterskan. Hon som är mitt uppe i vården av Corona-patienter.

-”Det är förstås olyckligt att man tror att det här är över, för det är det inte”

Orden kommer från Anders Tegnell. Tänk vad lätt det är att tro något är överstökat bara för att man själv tröttnat på begränsa sig. Sin egen känsla av (falsk) trygghet och tristess gör att man tycker det är okej nu.

Kanske skulle vi behöva en omstart. Där vi blev påminda om den känslan som fanns då det var nytt skarpt läge. Då vi blev förbjudna att mötas 500. Sen bara 50. Hur allting ställdes in för första gången. Påminna oss om orsaken.

Omstart är det nog på många plan vi skulle behöva göra. Kört i väggen i något. Kommit till vägs ände. Inser att det går inte längre. Startat fel men vill göra det från rätt håll nu. Omstart. Kan innebära att lägga något bakom sig och gå vidare in i något nytt. Att då inte se det som varit som något dåligt utan att det bara inte mer ska vara. Det var för den tiden men inte nu.

Omstart är att hitta en ny farbar väg. En väg som blir bättre för den tid som inne är. Ett nytt mål som drar oss framåt åt rätt håll. Som att komma till en vägkorsning och välja ny väg.

Jag tror vi alla kommer dit. Förr eller senare. Ibland sällan. Andra gör det oftare.

Vårt land står inför en omstart. Den är dock inte där än. Vi måste hålla oss till tåls lite till. Varsamt lugna oss och vänta liiiiite till. Då blir omstarten bäst. Börjar vi nu riskerar vi att det blir bakslag. Så var försiktig

”Solens strålar tränger sig igenom dom snåriga grenarna”

Sitter och läser på facebook. Ser några rader från Carl-Henrik Jaktlund. Han brukar ofta få till det skrivna ordet. Han beskrev något jag tror vi är många som känner igen oss i.

Det känns på många sätt rätt snårigt nu, massa grenar av olika slag att få ordning på och försöka reda ut, men då är det skönt att kunna konstatera att en sol tränger rakt in igenom det. Dess ljus kan inte betvingas, det går inte lägga sordin på – det letar sig fram, alltid. Och detsamma är det med Gudstron, den som kanske möjligtvis kan upplevas skakig när omvärlden skakar, som kanske omringas av fler svåra frågor än vanligtvis.” Citat från Carl-Henrik

Solens strålar letar dig igen dom snåriga grenarna. Det snåriga kan inte hindra solen. Det kan se lite hopplöst ut men tränger sig igenom. Det är ett löfte att komma ihåg.

Vet inte vad du upplever som snårigt i ditt liv just nu. Men Guds strålar klarar att lysa igenom det. Och värma din själ till ett hopp.

Solen bryter igenom det snåriga. Det är då man känner sig ha, mitt i allt, en trygghet som blir svår att förklara. En trygghet som ger tilltro att det ska gå. Det ska bli bra. Det kommer att ordna sig. Det ”snåriga” i livet känns som att det växer upp och vill kväva. Det kanske blåser omkring, viner om öronen, ändå finns det något som viskar i vårt inre ” va inte orolig”.

Vila i detta ljus. Vila i att snart kommer solen lysa från klarblå himmel utan massa snår framför. Men så länge tränger sig Guds ljus fram till dig.