Inlägg

Publicerat den

Hur ramar du in ditt liv?

Satt och tittade på långlopppscupen. En cup som svenska skidåkare är väldigt bra i. Igår var det däremot ett kort lopp. 10 km. Men det var brant uppförsbacke i stort sätt hela loppet. I målområdet sprang det runt några figurer som väckte en del uppmärksamhet.

Jag bara undrar hur tänker gick. Kommentatorn säger att det är ”djävlar” som går runt. En reflexion är ”varför” ?

SAOL skriver: djävul substantiv ~en djävlar • ond ande; Djävulen gestalt som personifierar ondskan

Kan bara konstatera att vi tänker väldigt olika vi människor. Men det väcker ändå vissa funderingar….

Hur ramar vi in våra liv? Vart ”ställer” vi våra liv? I vilket sammanhang låter vi våra liv levas? Vem och vad sufflerar våra liv? Vad vill vi ska påverka oss?

Som man sår får man skörda. Man får ligga som man bäddar. Typ så brukar det ju heta. Och det ligger väl något i det. Och det ger en väckarklocka. Vart och hur placerar vi vårt liv?

Väljer att hålla mig till det positiva. Tänk vad goda vänner kan påverka mig gott. Tänk vad positiva sammanhang kan göra oss gott. Tänk vad goda föredömen kan hjälpa oss genom att smitta av sig på oss. Lära oss goda val och handlingar.

Välj den som talar gott om saker och ting. Välj den som lever på ett sunt sätt. Välj det goda helt enkelt. Det kommer att göra dig gott.

Jag brukar påminna om att vi ska välja att tänka gott om varandra. Det gör något ned oss. Vi tror då gott om varandra. Vi kan se mer sakligt på händelser. Mindre misstro. Mindre misstänkliggörande.

Så kanske kan en fundering vara …

Vem och vad omger jag mig med? Var placerar jag mitt liv? Vem och vad låter jag påverka mig och mitt liv?

Relevanta frågor som jag tror kommer välsigna livet vi lever.

Publicerat den

Att be utan att få…

Har funderat lite på det där med bön och inte få. Alltså bön som inte har ett svar eller att jag får något

Jag tänker mig att vi rätt ofta hamnar i en känsla att bön förknippas med bönesvar. Att vi alltid förväntar oss en utkomst av bönen. Att Gud med den önskan vi har. Det behov vi har blir fyllt.

Men måste det alltid vara så? Att vår bön ska alltid mynna ut i ett bönesvar?

Jag tänker att det finns bön där det inte finns något att få. Inget bönesvar. Ingen utkomst. Bara en bön.

Tänk dig ett samtal mellan två vänner. Ett samtal som rullar på med olika ämnen där man liksom delar det man tänker. Tänker mig att samtalet hjälper till att fördjupa relationen ömsesidigt. Man förväntar sig inte egentligen att få ut något mer än en god gemenskap.

Ett sådant bönesamtal undrar jag hur vanligt det är. Är det inte lättare att be för att få?

Vad kan man även kalla en sådan bön? Att umgås? Dela livet? Gemenskap?

På ett sätt tror jag att vi behöver mer av denna typen av bönegemenskap med Gud. Inte där vi i första hand har ett behov som ska fyllas. Utan mer om en fördjupad gemenskap i en förtrolighet. Vi umgås med Gud helt enkelt. Avslappnat och härligt.

Vad tror du skulle ske då? Jag undrar om inte det skulle välsigna på ett förunderligt sätt. Där man blir mer och mer bön med Gud på något sätt.

Varför inte fundera på det lite mer. Att bara ha ett förtroligt samtal med Gud där jag inte radar upp massa böneämnen. Utan mer umgås. Prestigelöst förtroligt. Där samtalet får bölja fram vart efter ämnen kommer. Jag tror det skulle påverka mycket.

Publicerat den

En skruv lös

Satt och lyssna på en kommentator på hockey. Man hade brutit första perioden tidigare för att en skruv var lös. Så säger han typ ”som pandemin – en skruv lös”. 🤪

Att ha en skruv lös är väl inte det man vill höra om sig själv. Brukar inte vara positivt liksom. Det står ju inte rätt till då. Man är inte med. Något är fel. Inte så sällan kompletteras det med att man tycker sig höra skrammel också. Där skruven är lös.

Kan man förklara världen på ett bättre sätt än att det verkar vara en skruv lös?

En pandemi som skramlar för fullt. Presidenter som har en retorik som verkligen skramlar. Krigsherrar som håller folket i skräck. Inte vilket skrammel som helst. Det skjuts i olika gathörn i vårt land. Det vapenskramlet fanns inte när jag var barn. Vår jords miljö är verkligen ur lag. Vart är den på väg? Psykisk ohälsa är mer vanligt än förr.

Det är verkligen en skruv lös. När man har en maskin där skruvar börja lossna är det fara å färde. Behöver inte dröja länge förrän maskinen går sönder. Så känns det med vår värld nu. Det är nog många skruvar som är lösa. Hela alltet håller på att skaka sönder

Vet du vad som oroar mig mest? Att det finns så många som kan skruva åt dessa skruvar men anser att det är någon annans bekymmer och jobb. Eller så bråkar man om vilken skruv man ska börja på. För att sen stoltsera med att det var just ”jag” som gjorde det.

Märkligt när det egentligen ”bara är” att var och en ”skruvar in sin skruv” så har vi kommit en bra bit på väg.

Vår värld behöver bli av med sina lösa skruvar. Det skramlar för mycket nu. Gud, hjälp vår värld. Den håller på skramla sönder. Gud, håll ihop allt. Vi behöver din fantastiska gåva från din snickarperiod. Vi behöver dina viktiga ord som ”bli stilla” när det stormade. Vi behöver ditt skapande ord vid tidens början. Kom med din helande nyskapande kraft. Herre, vi behöver dig verkligen just nu.

Publicerat den

Omplantering

Jag har en del blommor som nu är i behov av lite större kruka. Lite ny jord. Köpte lite ny växtnäring. Expediten menade att växterna hade viloperiod nu. Inte mina sa jag 😂😂. För dom växer och trivs. Mycket näring får dom.

Så jag planterade om en för någon dag sedan. Lite ny jord. Visst kändes det lite som om blomman sa tack så mycket.

Jag tänker att så är våra liv. Vi behöver planteras om ibland. Tillföra lite ny jordmån. Få lite nytt liv liksom. Vi kanske inte är så olika med blommorna vi människor.

Det är ju inte så att det per automatik som det handlar om att byta jobb, flytta eller något annat radikalt i livet. Kanske är det bara att ”gräva om jorden” där vi står.

Tänker på liknelsen i bibeln. Trädet som stod i trädgården. Man ville hugga ner det. Men trädgårdsmästaren ville gräva ett år till omkring trädet. Kanske skulle det då ge frukt. Inte flytta bort det. Inte ersätta det med något annat. Samma träd. Han ville visa sin omsorg om det.

Det är så jag tänker att vi behöver ha om våra liv. Skapa goda förutsättningar för växt.

Jag tror du förstår bilden. Gör sådant som ger din tro en möjlighet att få växa. Att ditt liv får upplevas stå i en näring från vår Herre.

Var öppen för en omplantering i ditt liv. Där en ny fräschhet får komma in. Det är en fantastisk välsignelse uppifrån.

Publicerat den

No one ever cared for me like Jesus

Det finns en gammal fin sång som gång efter annan landar hos mig. På engelska heter den ”No One ever Cared for me like Jesus”. På svenska ”Ej det finns en sådan vän som JESUS”. Den engelska versionen i refrängen lyder så här:

No one ever cared for me like Jesus;
There’s no other friend so kind as He.
No one else could take the sin and darkness from me;
O how much He cared for me.

Ej det finns en sådan vän som JESUS, uti nåd och kärlek, innerlig. Han förlät min syndaskuld och frid mig skänkte, och hur skönt han älskar mig.

Det finns ingen som bryr sig om dig som Jesus. Ingen. Visst har vi kanske någon som hör av sig till oss. Somliga av oss kanske har det dagligen medan andra väldigt sällan.

Skulle bara vilja påminna dig idag att du har en som verkligen bryr sig om dig. Där andra kanske inte alltid visar det så bryr han sig om dig. Han finns där somliga dagar påtagligt nära. Andra dagar lite mer i bakgrunden. Men han finns där. Även om vi själva inte alltid är påkopplade åt hans håll så står han där. Den äkta vännen.

Denna som verkligen bryr sig om dig är Jesus. Prövad genom allt. Vet vad det är att vara människa. Vet hur det är att vara ifrågasatt, misstrodd och kanske till och med hatad. Han om någon kan säga att han vet hur du har det. I glädje men också omsorg. Han vet. Där vi andra aldrig fullt ut kan förstå så förstår han.

Det är det stora och varma med Jesus. När han kommer och berör oss så kommer han med sin varma frid. Eftersmaken av honom är så ljuvlig. Där man får känna sig så sedd, buren, fått del av hans omsorg. Så stort. Denna Jesus bryr sig om dig. Vila i det.

Skriver med den engelska texten som jag tycker är lite bättre. Googla gärna den svenska versionen. Lyssna gärna till den här på engelska. Eller den svenska här.

No one ever cared for me like Jesus;
There’s no other friend so kind as He.
No one else could take the sin and darkness from me;
O how much He cared for me.

I would love to tell you what I think of Jesus,
Since I found in Him a friend so strong and true.
I would tell you how He changed my life completely;
He did something no other friend could do. 

Chorus
No one ever cared for me like Jesus;
There’s no other friend so kind as He.
No one else could take the sin and darkness from me;
O how much He cared for me.

All my life was full of sin when Jesus found me;
All my heart was full of misery and woe,
Jesus placed His strong arms about me
And He led me in the way I ought to go. 

Chorus
No one ever cared for me like Jesus;
There’s no other friend so kind as He.
No one else could take the sin and darkness from me;
O how much He cared for me. 

Ev’ry day He comes to me with new assurance;
More and more I understand His word of love.
But I’ll never know just why He came to save me, Till someday I see His blessed face above.

Chorus
No one ever cared for me like Jesus;
There’s no other friend so kind as He.
No one else could take the sin and darkness from me;
O how much He cared for me.


Publicerat den

Får Ordet tala och vägleda eller bara bekräfta min vilja?

Förr i tiden gick ofta predikanten upp i talarstolen och sa: ”Jag har fått ett ord från Gud”. Med det menade man oftast att en bibelvers hade blivit levande och så predikade man utifrån den. Idag är det mer vanligt med ett tema som man utgår från. Till det temat lägger man ett ord, en bibelvers, till grund eller mer som en bekräftelse på temat. Rätt eller fel? Skulle tänka att det är lika rätt. Men det har blivit en förskjutning. Från att utgå från Ordet till att bekräfta med Ordet.

Jag funderar på hur det fungerar i våra liv. Låter vi bibelordet leda oss? Eller får det bekräfta min vilja att leva som jag gör?

För mig blir det mer av en tankeställare än att försöka pådyvla någon ett levnadsmönster eller en lag. För mig blir det en djup reflektion om hur jag låter använda bibelns Ord till mig. Hur tänker du? Ingen fördömelse utan mer längtan om hur vi kan förhålla oss till Guds levande Ord – bibeln.

Får medge att jag allt för ofta läser Ordet mer skummande än på djupet. Som om ja inte har tid att läsa klart liksom. Det finns en utmaning i att låta texten bearbeta mig. Dra mig ner i dess djup. Att låta texten bli liv och inte bara bokstäver. Har vi tid med det idag?

Att läsa texten på ett sätt så att jag hör den läsas i mitt inre. Att låta den berätta sin omgivande historia och ursprung. Och visa på var den vill föra mig.

För bibelOrdet har ett annat djup än en vanlig text. Dess dimension är många gånger större än en roman, om inte alltid.

Min fundering idag är att bibelns Ord ska vägleda mer än att bekräfta mitt livs levande. Visserligen är båda infallen rätt när dom går hand i hand. Tror vi behöver mer av ”jag har fått ett ord från Herren” än trendiga tematiska utläggningar. (Inser samtidigt hur svårt det är)

Så …. Hur förhåller du dig till Ordet? Får det vägleda dig? Eller söker du efter ett Ord som kan bekräfta ditt liv och din hållning? Till oss som predikar …. leder Ordet oss in till budskapet eller försöker vi hitta något som (bara) bekräftar vår egen tanke? Rannsakande men kanske rätt viktigt i den tid vi lever i nu.

Till sist….

📕 Att läsa ordet med andens hjälp för oss ner i dess djup. Min utmaning idag är att ta en text och låta den börja öppna sig för oss. Stressa inte över den. Ställ frågorna som dra dig in i skeendet. Hur såg det ut när det skrevs? Vem var med? Sammanhanget? Vad vill Guds Ande viska in till oss i texten? Vad tar du med dig? Osv osv…… Mon bön är att du idag ska föras in i ett sammanhang som ska få välsigna ditt liv.

Ps. Intressant att Dagens gästkrönikor , Öyvind Tholvsen, tar upp detta ämne idag. Läs gärna det Ds

Publicerat den

KanSke

Lyssnade till en fantastisk förkunnelse idag från Smyrna Göteborg och Tomas Sjödin. Lyssna gärna på den här. Ca 18 minuter in och videon. Mycket att fundera kring men du får lyssna och fundera på din resa. Men han använde ett ord som han (ofta) använder.

Kanske

Ett ord som kan uppfatta att man är velig och inte vet vad man vill. Osäkerhet. Kanske är ordet fyllt av tvivel kan många tycka. Men han visade på att ordet består av två mindre ord.

Kan Ske

Tänk vilken förändring så snart man inser det. Det är en helt annan ingång. Kanske är lämnat till ett hoppfullt Det Kan Ske. Känner du förskjutning? Hoppfullt. Tilltro. Möjlighet. Det lyfter.

Tänk vad viktigt det är att få sin betoning på rätt plats. Där landar vårt fokus. Där skapas vår målbild. Där föds något som kommer att bära framöver. Det är stor skillnad på att fokusera på ett ’kanske’ eller på ett ’kan ske’.

Så kanske är ett ’kanske’ inte så omöjligt tvivlande utan mer att det faktiskt kan ske. Att det du tror kanske inte just kan ske – precis – att det verkligen kan ske.

Så våga tro att du kan det!!

Publicerat den

Guds viskning till dig

Har börjat läsa en bok med titeln ”Guds Viskningar” av Richard Foster. En utmanande och lockande titel. Låt mig ge dig några meningar inledningsvis i boken.

”Att lära sig att lyssna ordentligt och höra rätt – det är ingen liten uppgift”

”…. en viskning inom oss, en röst som talar i hjärtats djup, en inre kunskap.”

”På vilket sätt talar Gud till oss? Vad ska vi förvänta oss….. eller hoppas på?

”Hur ska vi göra för att utveckla ett bra inre, andäktigt lyssnande?”

Tankar som, i alla fall hos mig, väcker längtan och dragningskraft att erövra det. Att utveckla hur man kan lyssna till Guds viskningar in sitt liv. Jag påminns om en vers där det står ungefär så här: att Gud talar även om vi inte lyssnar”. Så jag funderar lite på hur mycket vi missar egentligen.

Hör du Guds viskning in i ditt liv? Vad säger han? Vad vill han dig? Jag tänker att om vi delar sådana erfarenheter så kan det skapa längtan men också förlåtelse för Guds viskning.

Varför viskar Gud? Kan han inte ropa högt och tydligt? Det kan han visst. Och gör säkert för någon. Men det verkar som att Gud väljer allt som ofta att tala genom den inre viskningen. Kanske att föredra än andras ”hälsning” som naturligtvis också är en väg för Gud. Men den vägen tänker jag mer bekräftar det jag redan hört i mitt inre.

Det finns en välsignad varm utmaning i detta. Är det så att Gud vill tala med dig? Kanske är det så att om du bara stannar upp lite, sänker volymen runt omkring dig, ställer in fokus inåt så kommer du få höra en röst som talar med till dig. Det är så gott att ha det samtalet med Gud.

Publicerat den

Tron som bär redan innan gryningen.

Kapelludden Öland en sommarmorgon

Jag såg ett citat på Facebook igår. Började söka lite omkring det. Visade sig att det var Rabidranath Tagore som sagt dom orden. En indisk författare och filosof. Han sa följande:

Tron är fågeln som känner ljuset när gryningen fortfarande är mörk.

Troligen har den några versioner för jag hittade även detta citat av honom:

Tron är den fågel som känner gryningen och sjunger medan det ännu är mörkt.

Gryningen är något speciellt. Dom gånger jag har inväntat gryningen har det varit så stilla lugnt. Så tyst. Så helt plötsligt börjar fåglarna sjunga. Jag har inte kunnat lokalisera dom i det mörka skumma. Men helt plötsligt inser jag att dom sitter där i buskar och träd. Så helt plötsligt, så bryter solen horisonten och börjar stiga upp. En fantastisk upplevelse.

Att använda den bilden på tron är vacker. Fåglarna uppfattar att snart är det dags. Snart bryter dagen fram. Det mörka måste ge vika. Dom blir hoppfulla. Kanske är mörkret deras tid då som känner sig mest utsatta. Men nu kommer snart befrielsen.

Tron bär oss genom det mörka när vi inte själva orkar bära. Tron vill ge oss uthållighet och mod. Att tro att det kommer lösa sig. Det kommer bli en god morgondag även om det just nu är mörkt.

Tänk att vår tro kan känna ljuset medan det ännu är mörkt. Tron förnimmer det ljus vår tror fäste, Gud, ger oss. Även om det är mörkt. Mitt i mörkret skönjer vi det ljus som redan finns. Men som just nu inte är synligt. Paradoxen, redan nu men ännu inte.

En bra beskrivning tänker jag på vilan i tron. Din och min tro ger en tillit och ett lugn. Även om det stormar så kan vi förnimma att vi kan sitta lugnt i båten. Stormen kommer att bedarra och vi kommer möta en ny strålande dag.

Låt trons vackra fågelsång få fylla ditt inre. Den sången ger frid och inre harmoni. Bli stilla och besinna att Gud är Gud. Låt din tros symfoni fylla varje del inom dig.

Kapelludden Öland 03:36 en sommarmorgon

Följ gärna min sida ”Jesus genom 2022”

Publicerat den

Det ideella värdet

Jag läser om att handbollsklubben Sävehof värderar dom ideella insatserna till 46 miljoner per år. Det har lagt grunden till den framgång klubben ser.

Det är ju fantastiskt. Och nu pratar vi bara om en av alla klubbar i alla sporter i vårt land. Otroligt vilket värde allt detta står för…..

Mina tankar går till hela frikyrkorörelsen. Som genom mer än 100 år drivits genom ideella krafter och till det frivilliga gåvor. Ja, du tänker rätt. Den har fått aktivitetsstöd från kommun och stat. Men långt ifrån dom summor idrottsrörelsen har fått.

Därtill kan vi lägga till alla frivilliginsatser inom tex secondhand, röda korset, bistånd mm mm. Den ideella kraften som ofta kallas volontärskap är enorm i vårt land. Utan den skulle vårt land se annorlunda ut

Sverige är ett av dom få länder som har en betydande volontärskap. Tänk om staten kunde uppmärksamma det mer. Läste om att en kommun skulle utveckla arbetet med att få en fungerande relation mellan kommun och civilsamhället. Hur viktigt som helst.

En kommuns välbefinnande hänger inte enbart på skattekronor och politik. Om kommunen inte har människor som ideellt hjälper till i det sociala tex kommer inte kommunen att lyckas med uppdraget. Säger inte att dom kommunalanställda inte gör ett bra arbete. Det gör dom visst. Men dom räcker inte till. En kommun gör väl i att samarbeta med den ideella sektorn. Den för väl i att skapa ett gott samarbetsklimat.

En kommun gör väl i att knyta band till kyrkorna. Till föreningsliv som har närmare till invånarnas öron. Där tror jag många av nycklarna finns till ett välmående samhälle och kommun.

Skulle vara så gott om kommunernas ledarskap insåg det. Om inte för individers välbefinnande så borde dom inse det rent ekonomiskt. Det språket brukar ju vara lätt att förstå. Om nu Sävehof värderar sin ideella kraft till 46 miljoner så borde summan av en kommuns samlade idealitet överskrida den summan många gånger. 2022, som är tillika ett valår, är ett gyllen år att visa den sektorn sin respekt. Idealitet borde kunna bli en av alla valfrågor i år. Utan den stannar Sverige tänker jag.