Inlägg

Publicerat den

Tro för ett steg till

I går var jag på en gudstjänst. En missionsgudstjänst. Mina goda vänner Camilla och Anders Liljeqvist ska åka till Rumänien. På den gudstjänsten sjöngs en gammal sång.

Ett steg till – Ett steg till, giv mig tro för ett steg till! Tro på Gud att vandra vidare, Tro för ett steg till.

Är det inte just så vår bön är ibland? Att vi behöver tro för ett steg till. Det kan kännas för stort, för betydelsefullt. Helt enkelt för omöjligt. Att då får tro för ett steg till blir nyckeln till möjligt.

Giv oss tro – mera tro. Tro att taga ett steg till. Tro på Gud att vandra vidare. Tro för ett steg till.

Många gånger innehåller den bönen just detta, lille men just då, så viktiga ord. ”Mera”. Mera tro. Det kommer från djupet. Bibeln beskriver att en tro stort som ett senapskorn är tillräckligt bra. Ändå så kan vi tvivla på vår egen tro och tillit.

Steg för steg, steg för steg. På Guds goda väg, säkra väg. Kraft jag får av Jesus varje dag, att ta ett steg till.

Löftet i denna sång är värt att bära med sig. Kraft jag får av Jesus varje dag, att ta ett steg till. Det finns en kraft till dig att du ska orka och våga ta ett steg till.

När vi väljer att gå på den väg Gud skapar för oss finns det en välsignelse som blir oss given.

Skulle bara vilja uppmuntra dig idag. Det finns en kraft till dig att gå ett steg till. Ett till!! Så våga ta det.

Publicerat den

Mission (im)possible

Jag blir klart imponerad av alla som känner ett kall att bli missionärer. Somliga rätt nära sin hemstad. Men dom allra flesta missionärer jag känner blir det långt bort.

Jag minns dom gånger jag trott mig förstå att jag skulle få en kallelse till Norrland. Nog långt bort. Jag minns min oro för att bli missionär i kina när jag började ana att jag hade en kallelse att bli pastor. Inser att ingen av dem oron slog in. Men jag vet kampen.

Kanske är det därför jag är så imponerad av alla som upplever en kallelse långt bort och tackar ja till den.

Det är på ett sätt en känsla av ”mission impossible”. För den som står utanför och tittar på kan det verkligen uppfattas så. För den som står mitt i jakande av kallelse uppfattar den helt annorlunda. Mer av ett ”Mission possible”.

Kanske står du inför ett val som kan uppfattas som omöjligt uppdrag. Som gör att du överväger att backa. Trots att du innerst inne inser att det finns något djupare i det. Så kommer tvivlet.

Bibeln talar om att den Gud utser och kallar den utrustar han för uppdraget. Hans löfte att vara med är sant. Det gör att vi kan sätta vår tillit att det kommer att lyckas.

I grunden handlar det om att ta ett steg i tro. Tillit. När steget tas upplever man att det håller. Det gör att det som till synes ser ut att vara möjligt blir möjligt. Och steg känns mer av att ”komma hem” än att åka bort. Hur långt än kallelsen tar oss. Din kallelse är inget omöjligt uppdrag. Det är möjligt.

Så min bön blir idag: Herre, tack att du kallar och utrustar. Ber dig att var och en som möter din kallelse ska våga tacka ja. Tack att du kommer ha omsorg. Tack för att du vill hjälpa att tvivlen får skingras och friden komma. Bär varje människa som kämpar med sin kallelse. Vare sig det är här hemma i Sverige målet är eller långt bort. Amen 🙏

Publicerat den

Det är svårt att hålla i (ut) sista sträckan

Om bara några dagar så hävs många av våra restriktioner. Om bara några dagar kan vi röra oss mer fritt. Men då svårt det är att hålla ut sista sträckan.

Har du hört den förut? ”Det gör nog inget det är ju bara 10 dagar kvar” Eller som idag….. bara 4 dagar kvar. Så då kan vi sitta nära varandra igen. Då kan vi kramas och hälsa på varandra….

Och visst kan det ligga något i det. Vad är det för skillnad att göra det nu eller på onsdag. Ändå kan man fundera. Inte vill vi snubbla på mållinjen.

Och samtidigt som det öppnar är det inte över. Visst är det en dubbel känsla.

Men många gånger i livet är det svårt att hålla ut till slutet, den sista sträckan. Till punkten då det är okej. Tror inte den känslan är över den 28/9 då restriktionerna släpper. Vi kommer troligen någon gång uppleva det på nytt.

Men där det gått fel vill jag tro att det finns upprättelse. Möjlighet att gå vidare. Kanske börja om.

I en pandemi kan det vara förödande att inte hålla ut. I livet för övrigt likaså. Men en sann ånger öppnar nya dörrar.

Det har att göra med förlåtelse. Bibeln säger att det finns bara en synd som ingen förlåtelse finns. Det är hädelse mot den heliga anden. I mina öron låter det hoppfullt. Då finns det förlåtelse för väldigt mycket i en sann omvändelse.

”Det kan väl inte göra så mycket?” är en vanlig ursäkt. Kanske inte den bästa direkt. Den slår gärna krokben på vår väg. Det just det den kan göra. Den hållningen kan påverka mycket och många.

Bara några dagar till

Våga håll ut. Våga håll ut i livet. Det kommer att välsigna dig

Publicerat den

Stormen som kallas livet

Jag satt i min varma lägenhet igår kväll. Utanför fönstret blåste det en vind som påminde om höststormen. Regnet vräkte ner strax innan. Det såg inte riktigt så ut tidigare på dagen då jag lämnade jobbet.

Men det vände. Vinden tog i ett tag.

Stormen som kallas livet

Jag hörde uttrycket på en reklamfilm. Jag tror det var en bilreklam. ”Stormen som kallas livet”.

Det var som att man utgick från att livet är en storm. Att det alltid är något av ett kaos i livet.

Jag blev lite förundrad. Jag uppfattar inte livet som enbart kaos. Att det är stökigt händer men ändå inte kaos jämnt. Så jag blev förundrad över kopplingen.

Jag ser att livet i den stora bilden är faktiskt rätt gott. Livet har även inslag av ibland lite mer av storm. Perioder som är mindre roliga.

Men i den större bilden är det riktigt bra. Ibland får jag känslan om att vi gärna vill fokusera på dom mörka stunderna fast dom är i minoritet. Som att trenden leder oss dit. Vi ska liksom lyfta fram det svåra. Att då använda en sådan tanke i reklamen kändes lite ledsamt. För vi behöver verkligen lyfta allt det god i frontlinjen.

Jag är så tacksam för livet. Det har så mycket gott att ge. Att möta människor som ger energi är så stort. Att se allt det goda som händer. Glädja sig åt andras framgångar. Att se allt det goda som händer. Upptäcka vårt underbara land. Vi behöver se och lyfta fram det god i frontlinjen.

Men när det blåser i livet får vi söka lä hos Gud. Gud uppmanar oss att söka oss nära honom och få del av hans frid. För lika sant som det är att vi kan söka lä mitt i stormen kan vi göra det i livsstormarna. Att komma i lä i en storm på en vredgad sjö är fantastiskt. En sådan lättnad. Jag vet. Så är det i livets stormar. Guds hälsning till dig som upplever det stormigt: ”Kom till mig, jag vill ge dig vila. Ge dig lä så att du får hämta andan.”

Publicerat den

Den till synes bakvända vägen…

I vårt liv är vår val ofta i utgångspunkt mitt eget och vad som passar mig bäst. Rätt naturligt att tänka så. För det är ju utifrån oss själva vi oftast vet vad vi behöver och längtar efter. Baksidan på detta är att en nutida hållning är ganska egoistisk. ”Jaget först”.

Bibeln uppmanar oss att söka Guds rike först. Matteus 6:33.

Det är den bakvända logiken. Att vi söker vårt bästa utifrån ett annat perspektiv. Matteus skriver att inte söka morgondagens bekymmer om kläder och annat. Utan vänder liksom upp och ner på allt. Att inte söka sitt eget bästa i första hand utan Guds rike.

Man kan uppleva att det blir helt enkelt bakvänt. Men det blir så rättvänt. Bibeln säger att vår far i himlen vet vad vi behöver. Det gör att versen i Matteus kan få den avslutning den får.

”Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också.”

Matteusevangeliet‬ ‭6:33‬ ‭‬‬

Vi behöver alltså inte jag allt det. För Gud vet att vi behöver det och vill visa omsorg om det

Jag tänker att det är att vara jordnära himmelens välsignelse. Stadigt förankrad i att lite till Gud.

Så den till synes bakvända vägen blir den mest rättvända. En utmaning men också en välsignelse.

Sök först…. Låt det sjunka in. Låt det beröra. Kanske ligger det ändå något i det. Där vi idag upplever att det inte riktigt landar rätt. Värt att fundera på om det inte är värt att ändra utgångsläget.

Publicerat den

Det finns en bäck som inte sinar

Satt och lyssnade på en låt av Jarpehag. En strof var ”lik en bäck som aldrig sinar”. Tankarna började vandra.

Bibeln talar om den dubbla strömmen. Floden som gav liv vart den än drog fram. Gav möjlighet till frukt varje månad. Bibeln talar också om den inre källan. Källsprånget som rinner upp inom oss.

Påminns om källorna jag såg på vår vandring i Grövelsjön. Där, en mindre vattensamling, bubblade det upp vatten ur sanden. En källa som rann upp underifrån.

Ibland vill vi gärna belysa dom större erfarenheterna av Gud. Dom extraordinära händelserna. Men dom är rätt få till antal. Sätter spår. Javisst. Men dom är räknade.

Jag tycker mig se den bäck i livet som aldrig sinar. Den rinner sakta upp inom oss och bildar en bäck av välsignelse som aldrig sinar. Det är som trons innersta väsen sakta stilla porlar fram.

Det är min övertygelse att det är trons bärande kraft. När Guds källa stilla rinner fram. Som för med sig ständigt friskt vatten bildligt talat. Som tillför trons vandring dess kraft som bär. Dess uppmuntran och tillit som ger oss en fridsam trygghet. Som ständigt påminner oss om Guds löften till oss. Den ger vår tro den näring som behövs.

Psalmisten säger om den som har sin glädje i Ordet: ”Han/Hon är som ett träd, planterat vid vattenbäckar, som bär sin frukt i rätt tid och vars löv inte vissnar. Och allt han gör, det lyckas väl.” Psaltaren‬ ‭1:3‬ ‭SFB15‬‬
.SFB15

Vattenbäckar. Andligt flöde som gör att vår tro, vår tillit till Gud, inte vissnar. Utan har en fräschhet över sig.

Tänk att den trons bäck aldrig sinar. Sök inte i första hand dom stora vattenfallens mäktighet. Sök först och främst den stilla bäcken vars flöde aldrig sinar. Utan ger dig, din tro, sitt livgivande vatten.

Publicerat den

Som ett knutet barn

Jag går där och lyssnar på en podd. En kväll runt Eskilstuna ån.

Det är Janne Schaffer som berättar ur sitt liv. Så kommer han att berätta om sin bror som levde med psykisk ohälsa. Ett jobbigt livsöde rullar fram genom podden. Hur svårt det var att se på och inte kunna hjälpa. Hur svårt det var att se hur hans bror gjorde illa föräldrarna. Till slut hittar dom honom i hans badrum. Han hade tagit livet av sig. Den skam som Janne försöker beskriva kryper in under huden.

För att bearbeta sorgen skrev Janne musik till sin bror. En av låtarna spelade han i podden. Som ett nyfött barn. När han säger låttiteln hör jag fel men kanske blev det ändå rätt.

Som ett knutet barn

Kanske är just så psykisk ohälsa är. Livet har fått knutar på sig. Det har slagit knut på sig på något sätt. Vi som mött psykisk ohälsa känner igen oss i det Janne försöker beskriva. Man känner skam för att inte klarat upp att hjälp som man så gärna velat. Tänker på alla er som mist en vän där ohälsan gått för långt. Tänk om man kunde hittat knuten och knyta upp den. O att man skulle kunna göra det.

Det är så mycket i livet som kan slå knut på det. Men det kan också räcka med något litet som sen blir bara för stort.

En sak vet jag. Att alla ni är älskade av Gud. Han ser er. Vill ert bästa. Hur än det är, hur det än känns så finns han vid din sida. Tänk om jag kunde få så in det i ditt innersta. Att få gro där. Växa till. Och en dag lösa upp knuten inifrån.

Denna dag ber jag för er alla som upplever just nu psykisk ohälsa. Jag ber att knuten ska få lossna och knyta upp sig. Jag ber för er alla som står intill. Att ni skall få nåden att hitta knuten och knyta upp den. Möjligen känns det för omöjligt. Men jag vet en Gud som är mästare på knutar. Vi ber honom om hjälp.

Publicerat den

Drömmar att växa in i

Josie Bissett

”Drömmar levereras en storlek för stora så att vi kan växa in i dem”

På mitt köksbord har jag en liten box som jag fick för en del år sedan. Korten i den är tänkta för kaffestunderna. Små korta texter som ger eftertanke.

Jag läste ett (igen) igår. ”Drömmar levereras en storlek för stora så att vi kan växa in i dem”

Det hade likaväl kunnat stått vision. Dröm är också bra. När drömmen om något kommer till oss är den oftast lite för stor för oss. Visionen kan uppfattas nästan omöjlig. Så är den i sin karaktär. Det är som att den är ämnad att man ska växa in i den. Annars kanske den mer skulle luta åt en egen möjlig idé.

Var inte rädd för din dröm och vision. Den är lite för stor för ditt omfång av livet. Lite för stor för att du ska fatta den. Lite för stor för att kunna tas i bruk direkt. Det ligger något gott i processen dit.

För under resan kommer du mogna för den. Du kommer få dom redskap du behöver för att kunna hantera den. Den kommer att växa sig stark. Bibeln andas detta. När visionen är mogen träder den fram i full kraft.

Så vila i att drömmen och visionens skapare vet när dens tid är. Kommer den för tidigt är det inte moget för den. Kommer den försent är det ingen idé. Det finns en tid för den. Vi ska inte forcera den.

När du drömmer för stort så vila i att när tiden är inne har du vuxit ikapp den.

Publicerat den

För Guds skull…

Läste en kommentar som löd så här:

Gå och rösta i kyrkovalet

för Guds skull

Nu är jag inte medlem i svenska kyrkan utan har mitt tillhörande i Pingstkyrkan i Eskilstuna. Men ändå ..

Kyrkovalet idag är väldigt mycket ett politiskt val. Vem ska leda kyrkan? På vilket sätt ska det ledas? Vad ska kyrkan fokusera på på? Vilken förhållning ska man ha till sin omgivning men också mot teologin? Vilket parti har den bästa strategin för kyrkan? Hur förhåller sig kyrkan mot sin biskop, Kyrkoherde och präst? Socialt…. Hur ska kyrkan agera i diakonin?

Jag tror att det var ämnat att det skulle uppfattas som lite roligt. Kanske till och med som ett skämt. Men hur viktigt var inte detta ? ? ?

För är det inte det som är det mest centrala i kyrkan. Vi gör det för Gud. Vi gör det i hans namn. Är på ett sätt hans högra hand. Vi gör det på hans uppdrag. Bibeln är tydlig med att Kristus är kyrkans huvud. Han är liksom kyrkan. Därför blir det så viktig att vi gör det på Guds sätt att tanke för just sin kyrka.

Därför blir valet till kyrkan så viktigt. Rösta utifrån Guds perspektiv. För Guds skull. Så tänker jag för alla kyrkor, vad den än nu heter. Vad den än har sin rötter och utgår från någon samfundsfamilj. Vi behöver ha rätt utgångsläge. Kyrkan är inte vår på ett sätt. Den är Guds.

Skulle vi plocka ner detta till oss själva blir det rätt närgånget. Vi är skapade av Gud. Vi är hans barn. Vi behöver leva livet utifrån Guds perspektiv. Hur skulle han gjort? Hur skulle han leva livet om han levde vårt liv? Det gör att vi behöver leva det för Guds skull.

Våra livsval blir så viktiga då. Dom för oss fram på en väg som vi ska leva. Det fantastiska är att Gud vill hjälpa oss att välja rätt. Det är hans kärleksfulla drivkraft till oss. Han vill inget hellre att det ska gå bra för oss. Så välj rätt. Utgå från Guds omsorg om ditt liv. Följ hans stilla viskning in i ditt liv.

Välj rätt i ditt liv

för Guds skull

Publicerat den

Välkomstrabatt

Välkommen in. Vi är öppna. (För vad?)

Jag har ju flyttat några gånger. Varje gång har jag fått välkomstbrev från kommun och företag. Man kan säga att förr var dom breven och erbjudanden väldigt intressant. Man gjorde mycket för att välkomna. Med åren har det blivit sämre och sämre med den varan.

Till en början var det rätt dåligt med detta i Eskilstuna. Typ ingenting. Men så helt plötsligt börjar det det dyka upp några välkomnande.

Det är två företag so verkligen sticker ut. Kvantum ekängen och maxi. Dom vill verkligen hälsa mig välkommen. Mycket generöst. Vart tror du jag gärna handlar idag? Precis.

Jag tror att just detta är vår största utmaning idag. Inte att ge välkomstrabatt men att vara välkomnande. Så välkomnande att man känner sig hemma. Och ”stannar” kvar.

Hur inkluderar vi? Hur öppnar vi våra cirklar?

Jag tänker att kyrkan, föreningen och alla olika sammankomster behöver fundera på det. Attityder? Revir? Egoism? Områden som kan gå så fel. Men om man kommer rätt i detta så blir det något helt annat. Mitt blir ditt. Egoism blir den andre först istället. Där det finns en kärleksfull attityd där känner man sig hemma. Och det är vi som finns i miljön som skapar denna atmosfär. Vi kan inte skylla ifrån oss. Inte säga att det hänger på någon annan. Vi äger frågan själva.

Kyrkan och tron har alla förutsättningar för att det ska lyckas. Vi tror på den Gud som är kärlek. Han visade det till 100% genom vad han gjort för oss. Vi kan låta hans kärlek till alla drabba oss. Låta det smitta av sig på oss. Så vill vi älska i vårt ställe. Så har vi en god förutsättning att vara inkluderande och öppen gemenskap, välkomnande där man vill stanna kvar.

Välkommen att bestämma dig för att ha en välkomnande attityd och känsla.

Ps Till dig som följer min blogg via Facebook. Förr kunde man länka direkt till Facebook från bloggen. Det hindrar FB numera. Så därför får jag länka manuellt när jag får tid. Men du kan följa min blogg via www.pedherskoog.com om du vill. Så missar du inte mina uppdateringar även om inte fb visat det. Skriver typ varje dag 😊🙈. Lägger upp dom kl 6. Håll till godo om du vill. Ds