Författare: pedherskoog

En man som passerat sina dryga 55 år. Arbetar som butikschef i Pingstkyrkans secondhand i Eskilstuna. Började mitt arbetsliv som undersköterska i Laxå och Örebro. Senare blev jag pastor och arbetat inom Pingströrelsen under 20 år. Efter det blev det ca 3 år på re:form i Örebro som verksamhetsledare. Efter det blev det Erikshjälpen i Örebro, Norrköping och Jönköping. Men, nu är det Pingstkyrkans Secondhand som samarbetar med PMU Secondhand för mig.
Publicerat den

Det finns en bok med ord som har mer kraft en vanliga böcker med ord

Tänk vad böcker man har skrivit genom alla tider. En del författare bara sprutar ur sig böcker. Somliga blir lästa av massor av människor. Andra färre. Somliga böcker läser man om och om igen. Andra blir inte lästa till slutet. Somliga blir historiska och finns kvar över generationer. Andra glöms bort snabbt.

Det finns böcker som berör känslorna. Berättelser som berör på djupet. Andra böcker väcker debatt.

Denna söndag är det bibelns dag. Denna bok som verkligen kan stoltsera med att vara mest översatt. Mest spridd. Blivit den bok som inte blivit bortglömd. Dels beror det på att den spritts till många länder. Men också att den kristna tron är så förknippad med denna bok.

Men det är något alldeles särskilt över denna bok. Budskapet har liv. Det berör. Orden har mer kraft. Visst är det samma typ av ord som finns i andra böcker. Men genom att dom finns i bibeln händer det något med dom.

Bibeln beskriver det nog bäst själv:

”Guds ord är nämligen levande och verksamt. Det är skarpare än ett dubbeleggat svärd, och det tränger djupt in i vårt innersta. Det åtskiljer själ och ande, leder och märg, och avslöjar hjärtats uppsåt och tankar.” Hebreerbrevet‬ ‭4:12‬ ‭NUB‬‬

Det finns alltså en verksam kraft. Något som gör något med oss. Som kan ”träffa” oss mitt in i den situation vi är i. Mitt i det behov vi har just då. Därför blir denna bok böckernas bok. Inte bara för att den består utav många böcker. Utan för att den blir en bok som sticker ut mer än andra böcker.

Till detta har vi Den Helige Ande som förklarar texten för oss. Han gör att vi ser mycket med andra ögon. Som att vi vi får på oss nya glasögon som hjälper oss att förstå bättre. Vi får se flera djup i texten. Han förklarar. För oss in i hur texten ska levas ut. Det gör att texten blir levande och verksamt.

Därför är det inte konstigt att det finns en bok med ord som har mer kraft en vanliga böcker med ord

Många är vi som kan vittna om att denna bok, bibeln, verkligen får betyda något stort för oss. Att den fått förändra oss. Välsignat oss. Det är en bok utöver det vanliga.

Publicerat den

Det ljusnar

När man går in i hösten så tycker jag det är lite extra tungt. Det mörknar. Det är mörkt när man åker till jobbet. Även så när man kommer hem. Det är då så lätt att misströsta. Känns så långt tills det vänder.

Men när vi nu är i mitten av Januari ser vinst det ljusnar. Det är då det ljusnar även i sinnet på något sätt. Hoppet tänds. Det känns genast lite lättare.

Nu när vaccinet är på gång känns det också ljusare. Inte för att pandemin är över. Men det känns mer hoppfullt. Det som skulle ta så lång tid att få vaccin är nu redan där.

När motgångarna finns är det så viktigt att se ljuspunkterna. För om det än är så liten strimma så inger den hopp. Att det är något gott på gång.

Nu vet vi att mörkret alltid besegras av ljuset. Men i den mörka motgången så missar vi allt för ofta ljusets strimma. Som om vår framtidsblick slukas av mörkret som finns där. Så går strimman av ljusets hopp oss förbi. Som om vi har skygglappar på.

Men vrider vi blicken lite så kommer denna strimma träffa vårt öga. Då får vårt inre en ny chans till nytt hopp.

Jag vill gärna se ljuset. Det påminner mig om nya tider. Att det är något nytt som vaknar till liv. Det försöker jag transformera om till ett nytt hopp i livet när det har varit tungt. Och den tiden är på gång.

Tänker på bibelordet…..

”Tänk inte på det som har hänt, bry er inte om det som var förr. Se, jag gör något nytt. Redan nu visar det sig. Märker ni det inte? Jag ska göra en väg i vildmarken och strömmar i öknen.”
‭‭Jesaja‬ ‭43:18-19‬ ‭SFB15‬‬

Eller som det står i en annan översättning ..

”Glöm det som har varit, bli inte kvar i det förgångna. Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, ser ni det inte? Jag ska göra en väg genom öknen och strömmar i ödemarken.”
‭‭Jesaja‬ ‭43:18-19‬ ‭NUB‬‬

Det kommer att ljusna i ödemarken och öknen. Det finns något nytt som är på gång.

”Märker ni det inte?” Nej, precis så kan det vara. Ändå är det på gång. Så ”vrid blicken lite”. Ändra lite på din utsikt. Det finns något nytt som är på väg att knoppas.

Det ljusnar !!

Publicerat den

Hur viktig är publiken?

I dessa tider är det inte många som får vara publik på sportevenemang. För somliga lag är det avgörande. Utan publik blir man inte sig lik. Man behöver verkligen en publik som hejar på och stöttar. Man får inte den extra energi som man behöver. Publiken blir som en extra spelare.

Tänk vad omgivningen kan göra. Ge en energi som gör att man kan göra det där lilla extra. Kanske till och med underverk.

Men jag har sett dess motsats. Att publiken blir mest åskådare som mest sitter och bedömer och har åsikter. ”Tyckare” kanske man mest kallar dom. ”Förstår-sig-påare” likaså. Dom ger inte energi. Dom suger ur energi. Denna grupp blir mer recensenter än uppmuntrare.

Man kanske mer skulle säga att publiken blir avgörande. Dom kan hjälpa eller stjälpa.

Men i grunden tänker jag att vi behöver fler som deltar en är publik. Att vara en som bara tittar på blir i längden inte bra. Vi behöver deltagare istället. Det gör något gott inför framtiden. Det gör utveckling möjligt. Det ger möjlighet till bättre resultat.

Jag tror att valet är vårt eget. Vad vi vill vara? Publik som tittar på eller deltagare som gör det möjlighet att bli något bra? Vår värd behöver dom som slutar vara recensenter. Tillsammans kan vi göra underverk.

Publicerat den

Samtalet …

Samtalet kan verkligen välsigna och muntra upp. Samtalet kan ge mod. Det kan ge hopp. Tröst kan växa fram ur ett samtal. Tänk att ett litet prat med någon kan göra att livet känns på topp. Ett ord, till synes ett litet ett, kan förändra allt till det bästa.

Samtidigt finns dess motsats.

Samtalet kan verkligen göra någon missmodig. Samtalet kan ge modlöshet. Det kan göra att hoppet försvinner. Man kan verkligen bli ledsen av ett samtal. Tänk att ett litet prat med någon kan göra att livet går i botten. Ett ord, till synes ett litet ett, kan förändra allt till det sämsta.

I vissa fall tror jag att vi skulle behöva överväga varje ord vi säger. Vägs dom på våg. Verkligen tänka efter först. Kanske har du som jag sagt någon gång: ”misstolka mig inte nu”. Vi vill verkligen försäkra oss om att orden inte ska falla snett.

Det finns en gåva vi alla människor nog behöver. Det är förmågan att låta nedslående ord rinna av oss. Att vi har förmågan att lyssna på vad som sägs och inte hur det säga. Att vi snabbt kan förlåta en blunder. Att vi också kan förlåta den som sagt något dumt och inte har förmågan att be om förlåtelse. Att kunna hellre vara tyst än såra någon med sina ord. Ja, det kanske blev fler gåvor än en. Men jag tror dom verkligen behövs.

Somliga har svårt med empati. Dom inser inte vad som händer i ett samtal där vederbörande inte väger sina ord först. Dom har svårt att inse hur deras ord skadar. Troligen är det bara förbön som funkar då. ( Eller att dom själva blir utsatta på något sätt och inser hur illa det kan bli )

Från ett samtal kan man gå med helt olika känslor. Jag tänker att vi behöver välja vem vi lyssnar till. Den som gör ner dig eller gör dig ledsen – välj bort den. Har du någon i dom närhet som muntrar upp och ger energi – välj den! Välj att samtala med den som du får energi av.

Kanske är det en bra regel att själva skapa den goa känslan vi tycker ett samtal ska ha. Det fina med är att det brukar smitta av sig.

En annan regel som är bra är denna: Man måste inte säga allt man tänker eller tycker.

Jag kan bara tacka dig som så många gånger har gjort mig så glad och välsignad genom det sätt du samtalat med mig.

Publicerat den

Man kommer över det ….

När jag var typ 6,7,8 år så där så älskade jag inte att gå till tandläkare. Jag kan fortfarande framkalla känslan hur illa jag tyckte om det. Det gjorde ont. Tandläkaren var hårdhänt. Tror aldrig jag fick bedövning. Så det var en pina att gå till denna plats. Inte var det enklare när jag hade rätt mycket hål i tänderna när jag var liten.

Det satt i ganska långt upp i åren. Tills jag mötte en tandläkare som insåg bekymret. Man kan klart säga att han helade mig från denna ångest. Igår mötte jag en kollega till honom. En kvinna som var så lätt på handen att det gick hur bra som helst. Jag kan konstatera att jag har kommit över dom hemska upplevelserna som barn.

Så har jag mött en del olika saker i livet som inte har varit speciellt roliga att möta och gå igenom. Men en sak är säker , jag har kommit både igenom och kommit över dom.

När man är mitt uppe i dom så har man svårt att se utvägen. Inser inte möjligheten till förändring. Men hur det än är så kommer man förr eller senare igenom det.

Med all respekt för vad du möjligen just nu går igenom. Jag tänker att det är rätt bra att bli påmind om att du kommer att klara det. Du kommer att gå genom det. Du kommer över det. Även om du inte ser det klart just nu. Det kan kännas som ett berg som står i vägen.

Min bön blir denna dag så här:

🙏 Herre, jag ber att du ska gå lite extra nära den dom idag kämpar med något. Något som kan upplevas som ett berg. Ett berg av bekymmer. Eller ett berg av ångest. Kanske motgångar som känns övermäktiga. Jag ber att du ska visa ett ljus i tunneln. En soluppgång över bergstoppen. Att ett hopp, om än litet, ska tändas djupt därinne. Så att ingen kan ta det. Amen 🙏

Hur det än är – välj att tro. Hur omöjligt det än ser ut – välj att tro på möjligheten. Det finns en väg och du kommer att finna den. Tro mig, du kommer över det du möter nu.

Och du, vi kommer över denna pandemi. Var så säker.

Publicerat den

Du är räknad

På jobbet räknar vi människor. Vi är ålagda att räkna alla så att vi inte har för många inne i vår butik. Och nu är det lag på det.

Lite kul är att vi alla kan då verkligen känna oss räknad. Det är ju inte alltid det vi känner.

I psalm 23 kan vi läsa om att ”din käpp och stav, de tröstar mig”. Käppen herden hade använde han till att räkna in fåren. Fåren gick in i fållan där herden stod och räknade. ”Fåret gick in under hans käpp.”

Tror inte för en minut att bibeln vill säga att vi är fårskallar. Men den vill använda denna bild för att tydliggöra detta att vi är räknade av Gud.

En kund skojade med mig när han gick ut att han nu var ”uträknad”. Men där delar jag inte bilden. För du är inte uträknad. Det är precis tvärt om Du är räknad.

I en butik finns det ett maxantal på hur många som får vistas i den lokalen. I Guds närhet finns tack och lov inget maxantal.

Så varför inte ta räkningen som en påminnelse. Nästa gång du kommer till en butik som räknar in alla som går in. Ta det som en påminnelse om att du är så viktig att du räknas. Att det finns en Gud som gärna vill räkna in dig i sin gemenskap. Att Gud räknar med dig.

Du är viktig och du räknas.

Publicerat den

I väntan på att få slå ut i blom…

En plats jag ofta och gärna besöker är Rosariet som ligger nära intill för jag bor. Just nu ligger det i vila kan man säga. Rosorna är nedklippta och väntar på värmen för att skjuta nya skott i. En byggnad är under en renovering. Den lilla snö som just nu finns påminner om att det är vinter och viloperiod i växtriket.

Så går min promenad vidare ner mot sjön. Där växer det pioner. Och där finns knopparna som väntar på att få visa sin prakt.

Den här tiden påminner om livet. Perioder av medgång och blomning. Andra tider av väntan och vila. Väntan på att värmen kommer och man får känna hur livet knoppas igen. Så kommer den tiden man får blomma ut igen.

Vad man inte får glömma är att under den vintriga väntan finns det en knopp som är på väg fram. Du får gå ut i naturen och se hur knopparna nu börjar visa sig. Redan nu när det är rätt långt till våren.

Omständigheter kan göra att du inte kan slå ut i blom just nu. Förutsättningarna finns inte för tillfället. Omständigheterna gör att det inte finns dom förutsättningarna som behövs. Kalla det för värme eller vad som helst. Just nu går det inte. Men glöm inte att det finns en knopp som ligger i vardande. Det finns något inom dig som bara väntar på dom rätta förutsättningarna.

Så kom jag till stranden. För somliga är det ju numera badväder. Men i den stora gruppen är det uppenbart inte badväder. I alla fall inte idag. Snön avråder. Likaså temperaturen i vattnet. Men likväl tror vi att det kommer en dag som man gärna sitter på stranden. Tar ett topp. Likaså får vi tro och lita till att det kommer en dag då värmen återvänder.

Ge inte upp. Du kommer snart slå ut i blom. Din tid kommer.

Publicerat den

Att känna sig osynlig

Såg trailern för Hobbit-filmen. Han sätter på dig ringen och blir osynlig.

När jag var liten minns jag en film om en man med plommonstop. Han knackade på ett visst sätt på hatten och drog fingrarna på brättet. Då blev han osynlig.

Igår tog jag en promenad efter jobbet när det började skymma. Inser efter ett tag att jag glömt mina reflexer. Jackan, mössan, handskarna, skorna och byxorna var svarta. Ingen bra kombo när det började bli mörkt. Jag kände mig verkligen osynlig. Lite läskigt när jag skulle gå över vägen. Jag vet ju hur svårt det är att upptäcka någon så mörkklädd när man kör bil.

Men faktum är att ibland skulle jag vilja ha en sådan ring eller hatt. Tänk att få göra sig osynlig. Bara kunna gå från ett ställe till ett annat utan att någon märker det. Det skulle vara häftigt. Lite spännande också.

Men skulle tro att du upplevt, som jag, det omvända. Att du känt dig osynlig för någon du skulle vilja vara synlig för. Att du hade hoppats att någon såg dig men uppenbarligen inte gjorde det. Då är det inte lika roligt och spännande att vara ”osynlig”. Kanske den som du skulle önska skulle uppmärksamma dig inte såg dig. Du verkar vara osynlig för den.

Men det finns en som är synlig fast han är osynlig. Inför honom kan man inte heller vara osynlig. Man kan inte ens gömma sig för honom. Om det kan man läsa i samma psalm jag skrev om igår. Psalm 139:7-12

”Vart skulle jag kunna gå för din Ande? Vart skulle jag kunna fly för din närvaro? Om jag far upp till himlen är du där, och om jag bäddar åt mig i dödsriket, är du där. Om jag kunde ta morgonrodnadens vingar, eller gömma mig vid havets yttersta gräns, kommer din hand att leda mig, din starka hand att gripa mig. Om jag bad mörkret att gömma mig och ljuset omkring mig att bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, utan natten lyser som dagen, och mörkret är ljus.”

Vi kan inte gömma oss för Gud. Och vi är inte osynliga för honom. Hans ögon söker av hela jorden för att kunna se dig och alla andra. Hans ögon vilar på dig. Ser dig. Ser inte förbi dig. I den Aronitiska välsignelsen man läser i kyrkan kommer det fram tydligt:

Herren välsigne oss och bevare oss.
Herren låte sitt ansikte lysa över oss och vare oss nådig.
Herren vände sitt ansikte till oss och give oss frid.
I Faderns och Sonens och den heliga Andens namn.
Amen.

Så hur osynlig du än kan känna dig så är du synlig för Gud.

Skulle tro också att vi behöver lägga handen på hjärtat och inse att vi kanske har gjort samma sak. Vi kanske också handlar som om vi inte såg någon. Gud hjälpe oss att se den som behöver bli sedd.

Publicerat den

Redan innan jag säger orden vet han vad jag vill säga ….

”Redan innan jag har ett ord på min tunga vet du, Herre, vad jag tänker säga. Du omsluter mig på alla sidor, och du håller din hand över mig.” Psaltaren‬ ‭139:4-5‬ ‭NUB‬‬

Ibland känns det så svårt att uttrycka sig i sin bön till Gud. Som om att det är l enigt att hitta vilka ord man ska använda.

Ibland flödar orden fritt. Man vet så väl vad man vill säga. Det man vill ha sagt blir lätt sagt.

Ibland kan man känna att det är öppet ända fram till Guds öra. Andra gånger uppfattar vi att det är som att orden fastnar i taket.

Men hur det än känns, hur det än upplevs, så finns det ett fantastiskt löfte i dessa verser. En uppmuntran som är gott att landa i. Att låta sin tro och tillit förklaras vid.

Innan du säger det du vill till Gud så vet han det. När du har svårt att utrycka det så vet han vad det är du vill säga. Det ska inte tolkas att det inte är någon mening att be. Inte alls. Det är som i ett kärleksförhållande. Man vill höra att den man älskar utrycker det. Inte bara tyst tycker det. Han verkligen vill att vi berättar för honom vad vi tänker och berättar hur vi känner och har det.

Det är gott att veta men ibland allt för lätt att glömma. Så det är bra att påminna sig om det. Gud är en bra tankeläsare. Jag tror han även är ett proffs på att läsa mellan raderna. Han hör väldigt bra. Även din viskning. Orden du utelämnar verkar det som att han kan läsa in i den större berättelsen.

Grunden till detta ligger i hans omsorg om oss. Han håller sin hand över oss. Omkring oss. Under oss. Han omsluter oss på alla sidor. Det är en verklig kärlek. Du är innesluten i den kärleken.

Du är inte missförstådd av honom. Hur mycket du än tycker dig bli det av din omgivning. Han förstår även om orden faller fel.

Du är verkligen i hans åtanke. Innan du föddes och långt in i evigheten. Vidare kärlek än så finns inte att uppkomma. I den är du. Just du.

Tack gode Gud för det.

Publicerat den

Så länge som det är restriktioner så….

Är det något som bekymrar mig mer än annat är när vi som vuxna människor inte förstår djupet i restriktoner.

”Så länge som det bara är restriktoner så är det inte förbjudet att resa och handla så då kan jag göra det”

Helt riktigt. Det är inte förbjudet. Men det är inte smart att se det så.

Idag reflekterar jag lite över just det fenomenet. Varför verkar det som att vi svenskar måste ha ett tydligt förbud för att följa det? Varför funkar det inte bara med en restriktion eller ett råd att göra något ? Varför kan vi inte själva gå lite längre än vad ”restriktionen/förbudet” uppmanar oss till? Utan det verkar som att vi gör det inte förrän det blir skarpt läge med ett tydligt förbud…..

Jag har berättat om en av våra volontärer som faktiskt blev svårt sjuk i covid. Hon hamnade i respirator. Hon klarade sig. När hon kom och berättade hur det varit så blev jag skakad. När vi fick hennes berättelse var det inte så svårt att bli motiverad.

Så jag blir så förundrad. Varför kan vi inte välja en bra väg själva utan massa förbud. Räcker det inte med att bara veta hur det kan gå? Utan storebror staten måste säga att det är förbjudet. Helst också med ett kännbart straff. Varför är det så? Vi vet så väl men ändå inte. Vad är det för krafter som påverkar oss till en sådan hållning. Det finns ett utryck i bibeln som lyder ungefär så här. ”Anden vill men köttet är svagt” Ett uttryck att det finns två krafter inom oss på något. Ett som vet den rätta vägen. Men den andra vill ändå åt ett annat håll. Så kanske är det rent mänskligt. Möjligen. Men det är en bra att veta att vi har dom egenskaperna.

Igår skrev jag om resetknappen. Kanske skulle vi trycka på den i vår egen attityd och hållning när det gäller pandemin. Och starta om vår hållning till den. Nu vet vi klart mycket mer. Borde förstå klart mycket mer. Så om vi nu gemensamt trycker på resetknappen så startar vi om.

Så kanske kan vi stanna upp en stund…. bara tänka lite längre….. liiiite längre. Så kommer vi alla igenom denna pandemi förhoppningsvis med livet i behåll.