Söndagstankar – om jag än vandrar i dödsskuggans dal

20140518-221123-79883834.jpg

En ganska tung rubrik när man kanske just är i ett läge där man behöver uppmuntran och ett budskap med lyft i. Medger det men kanske har denna rad i psalm 23 just en uppmuntran och ett lyft du just nu behöver.

Genom den dal vi kan vandra genom går vi aldrig ensamma. Hur långt borta än Gud verkar vara så är det just det, det verkar bara vara så. Han är mycket närmare än du anar. Bruset och mörkret omkring dig vill störa dig så att du uppfattar det så. Någonstans bland alla skuggorna står Jesus. Han står inte still där. Han följer dig precis hela tiden. Hela tiden! Hela!

Men hur lätt är det inte att tappa greppet och fokuset just då.

Dalgångar i livet möter vi alla. Det finns något gott med dalgångar. När fåren skulle föras upp till bättre beten tog ofta herden vägen genom dalgångarna. Fast farorna kunde lura efter vägen valde han den vägen. Det var i dalgångarna det frodiga gräset fanns på vägen. Där fanns källorna. Vägen upp till bergen var enklare att gå i en dalgång. Det är här som vi får vår karaktär. Här inser vi vårt behov. Här söker vi oss närmare källan Jesus Kristus. Det är här vi upptäcker det livgivande vattnet. Det är inte alltid lätt att uppskatta dalgången i livet när man är mitt uppe iden. När man dock har kommit upp på höjde och blickar tillbaka blir man tacksam.

Redan i denna del av meningen behöver vi påminna oss att det finns en tröstare. Jag behöver inte frukta. Gud är inom räckhåll som en styrkande källa även i den mörkaste dal.

I 1 kor10:13 ”Ingen annan frestelse har drabbat er än vad människor får möta. Gud är trofast, han skall inte tillåta att ni frestas över er förmåga, utan när frestelsen kommer, skall han också bereda en utväg, så att ni kan härda ut.” Folkbibeln har hittat själva poängen. Vi möter så mycket i livet. Sådant som verkligen kan uppfattas som en mörk dal. När vi möter det har han en väg genom den och ut ur den. Att då slå följe med honom är ett bra val. Det är som att följa guiden som skall leda dig rätt på bergets vandring eller i Venedigs labyrinter till gator eller att följa gps-en till det mål du stakat ut.

Till dig som verkligen upplever att dalgången verkligen är en dödsskuggans dal vill jag uppmuntra till att kapitulera i Guds famn. Hela Psalm 23 andas Guds omsorg om oss. Välj att förlita dig på det.

Om jag än….. Tänk att vårt förhållande till Gud kan inrymma detta. Vad än jag möter, vad än jag går igenom, vet jag att Han går med och ger mig tröst. Denna tröst står för lindringuppmuntranstödhjälplisahugsvalelsevederkvickelsebalsamläkedom. Vi behöver inte trotsigt säga ”Kan själv!” Vi kan ödmjukt vända oss till en högre kraft för vi vet vår begränsning.

Frukta inte. Frukta inget ont. Herren är med dig.

Dagens bön: Herren. Idag ber vi för alla som vandrar i dödsskuggans dal. Tack för att du vill gå med dom. Tack för att du vill trösta och hjälpa. Möt den som denna dag väljer att söka sig till dig och be om hjälp. Tack för att du vill trösta och hjälpa den som gör så. Tack för att du vill föra dom upp på höjden till nya perspektiv. Tack att det är sant att dina ögon vilar på alla människor och att du är förtrogen med oss alla och vår situation. Tack att du kan göra skillnad i våra olika behov.  Amen

Ingas stora väska

När jag var liten hade jag två tanter som ofta var barnvakt. (Intressant ord det där….. Barnvakt. Jag minns dock mina barnvakter som snälla tanter som var med mig när mina föräldrar var borta. Några som gärna gjorde det. Dom var inga vakter). Inga och Viola. Inga var nog min favorit. Jag minns henne som en stor tant. Hemma hos hemma fanns det en stor gungstol som jag inte vågade gunga i om jag inte fick sitta i hennes knä.

Trots att dom var gamla (ja, allt över trettio var väl gammalt då men nu ter sig trettio-strecket inte alls gammalt……) var dom två roliga tanter. Jag minns att dom hade helan och halvan i handdockor. Hos dom kunde man spela grammofon.

Men jag tror mig veta varför jag tyckte om Inga mest. När vi var i kyrkan, vilket vi var rätt ofta, så var Inga där. Kanske tillhörde jag dom som hade lite svårt att sitta still på mötet. Kan vara så. Har inga starka minnesbilder av det men det är möjligt att det var så. Var inga med så gick jag gärna till henne. Hon hade nämligen en JÄTTE STOR väska. Jag har nog inte sett en så stor handväska tidigare.

Denna väska var alltid intressant. I den fanns nämligen godis. Och jag minns inte att jag hade ätit så stora godisbitar som hon hade i sin väska. Dom var hårda och hade genomskinligt papper omkring sig. Dom hade olika färger. Du har säkert sett dom. Dom finns idag också. Dessa godisbitar var så stora i min mun att det tog ett tag att äta upp dom.

När jag kröp intill stora Inga visste hon vad jag ville. Som du förstår var det en stor besvikelse det möte då påsen var tom. Jag undrar om det inte vara samma besvikelse hos henne.

Jag tror dock inte att det var godispåsen som gjorde Inga så attraktiv. Det var hennes kärlek. Hennes kramar var stora och hon tyckte om mig. Man liksom försvann i hennes stora armar. Det behövde ett yrväder som jag.

Att vara typ 6 år och ha en tant Inga i sin bekantskapskrets satt inte helt fel. Att hon var med på mitt kalas var ju givet.

Senare i livet blev Inga sjuk, mycket sjuk. Jag var några år äldre. Då vågade jag inte gå upp till hennes sjuksängen på sjukhuset. Det var nog första gången i livet jag mötte att någon nära kunde bli så sjuk. Jag kan känna det en idag hur jag ångrar att jag inte gick upp till henne. Jag förstod att han hon skulle dö. Men jag vågade inte. Jag skulle vilja säga tack till denna underbara tant. Min barnvakt. Hur liten jag än var då insåg jag det definitiva. Men kanske kan vår Herre framföra detta tack. Tack för alla kramar. Och tack för alla godisbitar jag fick på mötena. Du är bara bäst!

Midsommarbilder

Så var min midsommar!

Glad midsommar till er alla!!

bild 3 (1)

Midsommar1

bild 2

bild (3)

bild 3

Så långt som denna dag har gått när jag skickat upp bilderna. Den förnyas senare ikväll

Efter lite grillning så blev det denna goda efterrätt

20140620-201923-73163823.jpg

20140620-212251-76971048.jpg

20140620-221208-79928529.jpg

20140620-224044-81644968.jpg

Midsommarafton – nu vä…..

En av dom saker jag tycker är så bra med julafton är att då vänder det. Dagarna är så korta. Mörkt när man åker på morgonen och mörkt när man kommer hem. I norr ser man inte solen på flera veckor. Då är Julafton så underbart skön. Då vet man att det vänder. Vi går mot ljusare tider. Då är midsommarafton långt bort.

Nu är den här!

Det tråkiga med midsommarafton är att det vänder. Nu går vi mot mörkare tider. Visst är det urdumt att ta upp det en dag som denna. Men det är ett faktum. Men det är nog bara det som jag tycker är dumt med midsommarafton. För till 99,9% eller mer är det en fantastisk tid i vårt land.

Det är svårt för människor från andra delar av vår värld att förstå hur det kan vara möjligt med så långa dagar. Att vi i norr har solen uppe dygnet runt denna tid är för dom en gåta. Denna tid men all blomster. Dom ljumma kvällarna då man kan sitta ute och njuta. Det är en underbar tid.

Lite senare idag skall jag visa lite bilder från min midsommarafton

Betänk alla dom goda psalmer vi har. Den blomstertid nu kommer tex. Vi sjunger mest dom tre första verserna. Här får du alla.  I väntan på lite bilder får du lite att suga på. Trevlig midsommar på er alla.

 

den blomster...

 

Semester – detta märkliga fenomen

Semester

Jag har börjat min semester. Det innebär att jag är ledig från mitt jobb rent fysiskt. Jag är inte där och arbetar…..

Men det tar tid att ladda ner. Det hänger kvar lite frågor som kräver sitt svar. Jag får erkänna att jag har lite svårt att koppla bort första veckan i en semesterperiod. Samtidigt älskar jag mitt arbete så det känns inte direkt som en börda. Men skall et bli riktig vila behöver man kunna koppla bort jobbet ett tag.

Jag lyssnade till en predikan en gång av Henrik Tornell. Han sa ”Koppla ner, Koppla bort och koppla upp”. Vi kan behöva koppla ner från internet med facebook mm för att bara få vara (men du behöver väl inte koppla ner från att läsa min blogg hoppas jag…. ;)…. ) Vi behöver koppla bort det vardagliga arbetet och slitet. Vi behöver koppla upp mot kraften, Gud. Inte vet jag om du tror på Gud. Men min erfarenhet är att i den relationen finns det kraftpåfyllning att hämta. När kraften är i botten har Han en förmåga att fylla på.

Semester kan också vara en börda. Tänk att behöva vara ledig. Man klarar inte av att koppla av överhuvudtaget. Kanske också för att man inte har råd att göra något på sin semester. Den extra semesterpengen kommer ju alltid efter semestern då man ”inte behöver den”. Det gör att semestern blir mer en börda än tillgång.

Jag tror att då måste vi se det vi har. Vi har en omgivning som är vacker. Det gäller att se det man kan göra och inte sakna det man inte kan göra. Det gör bara oss illa.

En gång fick vi en gåva som var en vecka med mat och uppehälla. Det är inte alltid man får det. Kanske kan den som har mycket hjälpa den som har lite till några dagars semester?? Kanske kommunen skulle hjälpa till att ge barnfamiljer med dålig ekonomi stöd till några dagars resa, kollo för barnen, fritt inträde på badhusen. Ja, inte vet jag, men något kunde dom ju göra.

Till sist är det nog bara vi själva som kan välja att låta ledigheten bli just ledighet. Hemma som borta. Vi kan välja att tycka synd om oss själva eller göra något åt saken. Att helt enkelt gilla läget och göra något av det man ändå har. Tid.

Hur det går med min semester…… Jo, den blir nog en viloperiod så där i början av nästa vecka.


 

”Historia i Sverige Semester lagstadgades i Sverige år 1938, då fick alla arbetare rätt till två veckors betald semester.[2] Förslag från två socialdemokratiska riksdagsledamöter resulterade i en proposition från den socialdemokratiska regeringen, utarbetad av socialminister Gustav Möller. 1946 fick alla ungdomar under 18 år rätt till tre veckors semester, från 1951 kom detta att gälla alla anställda. Fyra veckor infördes 1963 och fem veckor 1978. Längden på den lagstiftade semestern har dock alltid varit en miniminivå. Många har i dag semestrar på sex eller sju veckor. På samma sätt förekom det att man hade semester även innan den blev lagstadgad 1938, även på mera lågavlönade arbeten. Utökningen till fem veckor kom på initiativ av TCO och LO som ogillade den betydande spridning i semesterförmånerna som fanns. Lars-Åke Åströmgeneraldirektör vidRiksförsäkringsverket började i januari 1974 en enmansutredning som 1976 ledde till förslaget om fem veckors semester. Hembiträden i Sverige fick rätt till semester under 1970-talet.” 

 

Får du inga mail? Sälj något på blocket

blocketJust nu säljer jag lite saker på blocket. Jag konstaterar att saknar du att någon skriver mail till dig finns det en sak som ändrar det. Sälj något på blocket.

Det är ganska intressant fenomen. Jag har hört det även ifrån andra. Det är många som finns där ute som är köpsugna. Det gick inte många minuter efter det att annonsen kom ut som jag hade det första mailet. När jag vaknade på morgonen hade jag många fler.

Inser nu att detta kunde lika gärna hamna under min rubrik ”retro-tisdag”………

Det ligger något bra i detta att sälja på blocket. Använda saker får nytt liv. Vi går inte och köper nytt. Vi slänger inte på tippen.

För några dagar sedan gick vår tvättmaskin sönder. Jag hade kunnat lagat den för ca 2500 kr. Men vi började leta lite på blocket. Min fru hittade en annons på en tvättmaskin. Den visade sig vara två år gammal. I riktigt bra skick. För 1500 kr. Fantastiskt klipp. Nu tvättar den så fint. (Det finns några saker jag är väldigt tacksam för i vårt hem. Diskmaskin och tvättmaskinen. Förr i tiden på denna gård, gick man ner till brunnen man hade för tvätt. Klappade tvätten och fick den ren på det viset. Det måste ha tagit lång tid. Nej, tacka vet jag tvättmaskin.)

Jag har ingen statistik om blocket. Ingen större erfarenhet. Men bara i Katrineholms kommun lär det i skrivandets stund ligga ute ca 1900 annonser. I hela Södermanland lär det samtidigt vara ca 17000 st. Då kan man bli förundrad över att någon råkade se min annons och köper just min pryl. Det vittnar om att vi har rätt mycket saker som vi egentligen inte behöver. I varje hem finns det många tusen saker. Börja räkna så får du se. Det kanske finns något där som du köpt men aldrig använt. Jag inser ju det på Erikshjälpen att det är rätt många prylar som är helt nya som vi får. (läs damskor)

Hur gick det nu då med mina saker? Ser bra ut. En är på väg för att köpa kaminen. Fönstren kommer det in handpenning för leverans om några dagar. Gamla kärran köps av en förening som samlar på gamla saker. Nu är det bara att hitta allt annat överflödigt hemma som kan säljas. Den här semestern kan gå med vinst.

 

 

Minnen som sätter spår

Det finns minnen från det vi mött genom livet som sätter spår. Vissa minnen är ljuvliga minnen. Andra är mindre roliga. Somliga skulle vi nog vilja sudda ut.

När jag var liten kommer jag ihåg när dom vuxna skulle bränna gräset på åkern. Skogen höll på att ta eld och brandkåren kom. Häftigt. Men det jag nog minns tydligast är att hjulspåren efter brandbilarna var verkligen djupa.

När jag var liten och bröt nyckelbenet kommer nog mamman mest ihåg att doktorn hade snurrmustasch. Jag kommer mest ihåg att tunnan jag rullade rullade lite för fort och att jag for med runt.

Det är ju inte så många minnen jag har från den tiden jag var typ 4,5 år. Så dessa händelser har nog satt sina spår.

Ett minne jag har vet jag inget om. Det var när jag snurrade med bilen. Jag kommer inte ihåg någonting från den händelsen mer än att jag länge kunde höra grusljudet när taket slog i grusvägen. Tre gånger. Rätt tacksam att jag inte kommer ihåg den händelsen.

Så skulle både du och jag kunna rabbla upp många minnen som satt sina spår. Kommer nog skriva lite om sådana minnen lite senare.

Men hur gör vi med minnen vi helst vill sudda ut? Det är ju inte så enkelt med dom. För det första tror jag att vi måste lära oss att hantera dom och hitta ett sätt att förhålla oss till dom. Med tiden kommer vi säkert att uppleva att dessa minnen finns där men dom gör inte längre så ont. Men tiden till det kan vara jobbig. Men ge inte upp.

Eftersom jag har en tro på Gud så har jag en tro på att han kan hjälpa oss med våra minnen. Visst tror jag att han kan hjälpa oss att glömma. Kanske är det dock så att han hjälper oss i bearbetningen och förhållningssättet till minnet. Att såret läker och blir mer till ett ärr. Så varför inte tala med honom om dom minnen som tär på dig. Om dom minnen som gör ont. Jag tror att du kan få tröst där.

Sen finns dom minnen som påverkat oss till mognad. Till glädje. Till uppmuntran. När dessa minnen dyker upp händer det något speciellt inom oss. Vi liksom får energi av dom. Kanske skulle vi samla på oss dessa minnen i ett fotoalbum eller en bok som vi skriver ner dom i. Då kan vi, när vi så behöver, sätta oss ner och bli påminda. Påminda om goda minnen. För vi har sådana. Även om det inte känns som om dom finns just nu.

Låt dom goda minnen bära dig genom dagar då det är tungt. Dom gör underverk i dig.