Somliga tror att allt är en bluff. Andra tror att den är över. Somliga tänker att det drabbar inte mig. Det som sker nu är på andra ställen. Inte nära mig. Definitivt kommer inte jag drabbas. Nu måste vi öppna upp samhället igen. Tankarna snurrar hos många som vill gå tillbaka till det normala igen.
Men när pandemi blir lite väl närgången ändrar man snabbt sin hållning till den.
För några veckor sedan fick vi beskedet på jobbet att en av våra volontärer drabbats. Så illa att hon hamnade i respirator. Det jag hade hoppats på att det aldrig skulle ske var nu ett faktum. Oron spred sig. Genast var samtalet lite mer lågmält. Den som förut kanske mer ville strunta i alla föreskrifter var nu lite mer motiverad att ta det försiktigt. Vår bön blev ofta att Gud skulle gripa in och göra henne frisk
För någon dag sedan kom beskedet. Hon började bli bättre. Man kunde väcka henne. Och igår kom hälsningen direkt från henne att hon nu var ännu något bättre. Du kan tänka dig att det kändes bra. Det ser ut att gå vägen för henne. En av alla dom som klarat sig igen denna svåra sjukdom. Att många inte gjort det är en jobbig kunskap.
Så länge som pandemin håller sig på avstånd är det lätt att vara kaxig. Men så fått den smyger sig närmare, någon nära anhörig drabbas, någon man känner dör, blir men klart mycket mera ödmjuk.
Kanske är det den hållningen vi behöver påminna oss om ni när vi börjar bli rastlösa och vill ha det normalt igen.
Bara som en lite påminnelse.
Nästa gång du hör att någon drabbas kan det vara någon i din närhet. Kanske kan det få både dig och mig att återerövra respekten och försiktigheten för Corona-pandemin.
Pedher´s blogg 