En man som passerat sina dryga 55 år. Arbetar som butikschef i Pingstkyrkans secondhand i Eskilstuna.
Började mitt arbetsliv som undersköterska i Laxå och Örebro. Senare blev jag pastor och arbetat inom Pingströrelsen under 20 år.
Efter det blev det ca 3 år på re:form i Örebro som verksamhetsledare. Efter det blev det Erikshjälpen i Örebro, Norrköping och Jönköping.
Men, nu är det Pingstkyrkans Secondhand som samarbetar med PMU Secondhand för mig.
Första december. För många innebär det att man öppnar sin första lucka i sin adventskalender. På något sätt är denna dagen den första i nedräkning. Inte bara till julafton. Utan också till årets sista dag. Men också till vintersolståndet. Den dag då det är som mörkast men att då väder det också.
När jag skrev rubriken blev det först fel. Lucka blev lycka. Tänkte först att det måste jag ändra. Men inser att det blev ganska rätt. För jag kan känna lycka i att det snart vänder. Bara om 21 dagar så går det åt det ljusare hållet. Det älskar jag.
Lycka trollar man inte fram. Men lycka kan få växa fram. Om man förväntar sig att framgång och ekonomi ger per automatik lycka tror jag tar fel. Men om man låter den få sitt ursprung inifrån blir den djup och innerlig. Tänker att det handlar om vad som påverkar min syn på mig själv och vem jag är. När Gud får påverka den hållningen inser jag att jag är älskad. Inte för det jag gör och äger. Utan på vem jag är och vad jag är skapad till.
Så kanske det ändå inte blev så fel. Öppna min första lycka. Luckan inuti mig där lyckan finns. Där växer den fram och växer till.
Från och med idag kan du följa min egen julkalender. En extra sida varje dag i min blogg. Håll till godo. Pedhers julkalender
Hur många gånger har vi inte hört från samtliga partier i riksdagen. ”Vi tar ansvar”. ”Vi tar ansvar” betyder inte att dom tänker lika, vill se samma beslut, anta samma budget. Utan det handlar om helt olika vägval. Då blir det rätt förvirrande av ord som dessa.
Likadant säger samtliga ”vi vill få ordning i Sverige”. Det måste innebära att alla anser att sina motståndare skapar oordning. Även dom, motståndarna, säger att dom vill få ordning och reda.
Det går liksom liksom inflation i dessa uttryck. Jag är rädd för att dessa uttryck kommer att tappa sitt verkliga värde på sikt. Kanske det tyvärr redan gjort det.
Tänk att ’ordning i Sverige’ har så olika betydelse beroende på vilket parti man frågar i riksdagen i vårt land. Det är som partifolket tar i från tårna men ingen riktigt tror på vad dom säger. Ja, det var nog kanske att ta i men det är inte långt därifrån.
Ett vet jag. Om du och jag tar ansvar där vi stor och bygger så kommer vi ganska långt. Det kan inget riksdagsval ta ifrån oss. Om vi håller ordning på ”mitt och ditt” och på vår egen täppa skapar det något bra i vårt samhälle. Inte ens det kan något val ändra på.
Ansvar och ordning är något som växer fram inifrån. Inget ovanförskap kan skapa något långsiktigt av det. Det fröet måste sås i vår inre jordmån. Vi behöver skapa förutsättningar hos oss själva att det får gro i vårt inre. Då kan vi skörda dess frukt en dag.
Vi kan heller inte lägga över det på någon annan. Vi behöver vara delaktig i det. ”någon annan” finns inte i detta.
Tillsammans tar vi ansvar. Tillsammans skapar vi ordning. Ställ dig inte utanför det. Vårt samhälle behöver det engagemanget. Det ansvaret kan vi aldrig välja bort i ett val.
Le så ler världen med dig. Var ett föredöme så följer världen dig. Gå före så ser andra vart vägen går. Du gör skillnad. Med den vetskapen hanterar vi livet mer ansvarsfullt.
Är du en stjärna? Om vi skulle få den frågan tror jag att dom flesta av oss svarar ett tydligt ”Nej!” Kanske just för att vi inte är det. I jämförelse med tex våra idrottsstjärnor.
Kanske är det också vår ödmjukhet som hindrar. Andra skulle verkligen säga ”Ja!” På den frågan. Kaxigt kanske andra menar att det svaret är.
Ofta jämställs stjärna med diva, överdängare och någon som liksom är förmer än någon annan. Det är något negativt över det. Inte konstigt då att vi värjer oss emot epitetet stjärna.
Men stjärna är, tänker jag, något helt annat. Något vackert. Någon som lyser upp tillvaron. Någon som visar vägen. Någon som har en betydelse att lyfta fram någon annan. Jag tänker också att en stjärna är någon man uppskattar och värderar högt. Som man har förtroende för.
Så du, du är en stjärna. Du är en stjärna för någon. Som förgyller tillvaron för en som finns nära dig. Men även för någon långt borta. Tack för den utstrålning du har. Tack för att just du finns. Det sägs att det finns ingen snöflinga som är den andra lik. Alla är unika. Säkert så med alla stjärnor också. Så är det med dig. Du är unik. Jämför dig inte med någon annan. Fortsätt lys. Fortsätt vara en stjärna som strålar.
Du har besök. Ja, denna söndag vill förvarna dig om att du snart får besök. Vill berätta för dig att det kommer snart någon som knackar på din dörr. Ja, livsdörren alltså.
Minns du Gevalias reklam om det oväntade besöket? Det besök jag tänker på är inte alls oväntat egentligen. Det var förutspått flera hundra år innan det hände. Så det kan inte vara speciellt oväntat. Ändå så överraskar det många av oss.
Advent är, på ett sätt, det som varskor oss om Jesu ankomst. Den vill påminna oss om Jesus och hans ankomst till oss på jorden. Inte bara så att han kom och sen gick. Han kom för att stanna hos oss i vårt inre. Genom den helige ande. Så man kan klart säga att du har ett besök att ta emot.
Advent vill hjälpa dig att vara redo för det besöket. När du tänder ljus för ljus är det nedräkningen till den dag Jesus föddes. När du tänder stjärnan i fönstret påminner det om stjärnan som stannade över platsen där Jesus föddes. Så frågan är om du är redo när han kliver in i vår historia.
Eftersom advent och jul är en återblick på det som redan har skett så är Jesus redan vid din dörr liksom. Du har redan besöket på farstukvisten. Palmbladen Jesus mötte i Jerusalem är utbytta till en annan kvist. Din farstukvist
Julen handlar om att välkomna Guds son, frälsaren. Så välkomna honom när du tänder stjärnan och ljusstaken.
Idag är det Första advents-afton. Dagen före första advent.
Det finns alltid ett moment före det stora. Före genombrottet. Före det som kan förändra ditt liv. Före det som kan bli det stora.
Det är tillfället som är upptakten. Preludiet som väcker känslan av musikstyckets djupaste väsen. Det är dörröppnaren till det inre rummet som är våra livs syften.
Det går inte att hoppa över aftonen innan den stora dagen. Den måste till. Det är din väg in i det större. Ibland kan det vara frestande att hoppa över alla viktiga steg innan den stora uppgiften. Det finns ingen genväg.
Nyårsafton är kvällen innan ett helt nytt år. Vad står du i för ”nyårsafton” i ditt liv? Vad för nytt ska du gå in i? För att det ska bli det bästa för dig måste du gå igenom din ”afton”. Det är din förberedelse. Det din mognadsprocess. Den tiden kan man inte hoppa över. Hur gärna man än vill skynda på den processen.
Ibland känns den tiden som att vara övergiven, åsidosatt och kanske bortglömd. Som att trampa vatten och vara strandsatt. Men den är så viktig. Där växer din nyårsdag fram.
Jag minns att kvällen innan julafton av så jobbig. Tufft att som barn vänta på sina julklappar. Det kan vara tufft att genomgå en afton i våra liv. Men det kommer en ny dag. Med nya livsgåvor med en ny välsignad tid.
Så håll ut. Din afton är upptakten till det nya i ditt liv. Så håll ut. Låt det ta sin tid. Det mår du bästa av.
Det kändes ju som om det var över. Visst, ingen har sagt att pandemin är över. Snarare har man försökt få ut budskapet. Men ändå verkar det som att vi handlat som om vi just kände som om det var över.
När man sen inser att en god vän fått covid, nyheterna börjar trumma ut att smittan ökar igen över hela Europa och även i vårt land, blir man nästan missmodig. Det är lite svårt att nu ställa om igen.
Vi handlar nästan som strutsen. Som kör ner huvudet i sanden som om inget hänt. Att allt är över fast vi egentligen vet så väl att pandemin är över. Sen dom hårdare restriktioner togs bort glömde vi en kunskap efter vägen. Att den skulle med stor sannolikhet blomma upp i höst/vinter. Så när det nu händer blir vi, likt strutsen, överraskade. Tänk att vi har så svårt att komma ihåg vad vi lärt oss.
Så är vi där igen. Smittan ökar.
Kan vi komma överens om denna gång att nu släpper vi inte förrän det är över?! Kanske kan vi inse att vi är inte odödliga. En väg kan vara att alla ni som drabbats så hårt men överlevt delar med sig av er erfarenhet. Kanske kan det hjälpa oss.
Detta påminner oss ju om hur svårt vi har att komma ihåg den lärdom vi surt förvärvat. Erfarenhet som blev dyrköpta har vi en förmåga att förtränga långt ner i minnets arkiv. Och jag bara undrar , undrar, undrar när vi ska lära oss vår läxa.
”Simon Petrus svarade honom: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord,” Johannesevangeliet 6:68 SFB15
Hur många gånger står vi inte rådvilla. Hur ofta är det ute vi kan känna någon form av hopplöshet. Likaså när vi behöver ledning i våra liv. Till vem skulle vi gå?
I alla stycken är denna fråga så passande. Den har bäring i tron. Bäring i hoppet. Bäring i jobbet. I skolans svåra studier. I grannsamverkan. I sjukdom. I nöd. I glädje. Listan skulle kunna göras lång. Oändligt lång. Vi kan gå till Jesus med allt.
Jag har mött en hållning som säger att vi inte ska störa Jesus med det lilla. Det ska man klara själv. Jag menar att det är ett grundfel under tänket. Till och med ett system fel. Jesus vill vara med i allt. Dela hela ditt liv. Därför finns hindras han inte av att många andra har det värre än du. För han räcker till för det också. [ o c k s å ]. Han ser dig även om många andra skulle ha det sämre än du.
Skiljelinjen mellan olika hållningar, idéer, beslut och hur man ser på avgörande handlingar kan vara hårfin. Men denna hårfina skiljelinje kan vara som en avgrundslik dal mellan människor.
Tex pandemin och vaccination – vi kan verkligen ha så olika uppfattningar eller val att vi inte når varandra. Det som skiljer är bara ett stick men kan bli så avgörande. Ett samhälle där en pandemi inte kan ta slut eller kanske rent av utrotas.
Landsgränser – skiljer länder åt. Kan skilja ett rikt och fattigt folk åt. Ett land kan man leva i frihet medan det andra landet hållet folket i järnhand. Tydligast var väl Berlinmuren på sin tid.
Vi kan ha en skiljelinje mellan varandra. Helt osynlig men helt omöjlig att beträda och komma över till andre. Den kan vara helt blockerad från bara ett håll. Men likväl omöjlig att komma igenom. Det kan vara att inte vilja lyssna. Ett icke existerande intresse av någon annans idé, tanke och åsikt. En sådan linje leder sällan till en god gemenskap.
Oftast leder en skiljelinje till ett ”vi och dom”. När det smyger sig in dör snart den fördjupade relationen. Mellan människor men också i en organisation.
Det kan vara en vattendelare. Det är något som delar en opinion i två läger eller dylikt. Ock kanske det just det som sker. Det blir två läger. Som kanske till och med ligger i ”skyttegravar”.
Vi behöver sudda ut skiljelinjer mellan människor. Dom är nästan alltid av ondo. Vi behöver mer av samhörighet och förståelse. Mer gemenskap än ett ”vi och dom”.
Vem skapar den möjligheten? Du. Jag. Ingen kan skylla på någon annan. Behöver börja med oss själva. Vi har inte tid att vänta på att ”någon annan” ska göra det.
Många murar är rivna vi behöver inte bygga upp nya. Vi behöver se varandra som en tillgång mer än ett hot.
En psalm som berör detta är ”Guds kärlek är som stranden och som gräset. Du får den att fundera på under denna dag.
Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem. Vi frihet fick att bo där, gå och komma, att säga “ja” till Gud och säga “nej”, Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem
Vi vill den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av, som ej är tomhet men en rymd för drömmar en jord där träd och blommor kan slå rot. Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem.
Och ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag. Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem.
O döm oss, Herre, frisäg oss i domen I din förlåtelse vår frihet är. Den sträcker sig så långt din kärlek vandrar bland alla människor, folk och raser här. Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem.
Om du skulle beskriva vem du är…. hur skulle det låta då?
Jag skulle kanske skriva så här….
Jag är en man, 55 år, gillar körsång. Typ 1,76 lång har 42 i skonummer. Gillar lakrits. Dricker gärna en kopp kaffe med en chokladbit till.
Det blir lätt att vi beskriver oss efter våra intressen tex. Jesus gjorde det lite mer annorlunda. Han använde uttrycket ”Jag är” med en annan dimension.
”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.”
”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”
”Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad. Han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna bete.”
”Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren.”
”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.”
”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”
”Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom, bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra.”
Jag tänker att vart en av dessa kräver sin egen eftertänksamhet. Min utmaning till både dig och mig är att låta det sjunka ner inom oss.
När vi sen börjar fundera på vårt eget ”Jag är” undrar jag om det inte har förändrat det något. Jag menar inte att vi kommer att vara tex uppståndelsen. Men jag undrar om inte det väcker en längtan att på något sätt få återspegla det i våra liv. Att våra vänner ska upptäcka något av det i oss. Är det möjligt? Mmm värt att fundera på det lite……
I ljuset av Jesus kan vårt ”Jag är” växa fram synligt. Det tänker jag är vårt rätta jag.
Att gå tillsammans med någon till någonting kan betyda väldigt mycket. För dig som alltid eller i alla fall ofta gör det kanske inte riktigt förstår innebörden i det. För dig som lever i ett ensamhushåll kanske förstår det mer.
Insåg det i helgen. Hade besök av gamla vänner ett par dagar. Vi gick tillsammans till gudstjänsten. Inser det när jag sitter där i samma bänk som dom. Vad roligt det var att gå tillsammans till kyrkan. För någon dag sedan gick jag tillsammans med en god vän till en handbollsmatch. Ytterligare några dagar sedan var jag på konsert med några goda vänner. För några helger sedan var det middag ihop med några nya vänner.
Det gör så gott att göra något tillsammans. Tänk om alla insåg djupet i det. Reflekterar över hur viktigt det är att man som ensam vågar kliva in i en gemenskap. Men också hur viktigt det är att vi vågar sätta oss intill en ensam.
Det är nog ett av vårt lands stora utmaningar. Att se varandra. Att ”beröra” varandra. Satte ”beröra” inom ”” för jag tror inte det handlar om fysisk beröring utan vänskapsberöring.
Hur kan du och jag bli bra på detta? Eller bättre? För egentligen kan vi detta men det blir bara lite fel ibland.
Tänk att vi har varandra. Tänk att vi finns till för varandra. Tänk att vi är skapta för varandra. Vi är ämnade för varandra. Pandemin har lärt oss att gemenskap kan man ha på många sätt. Avstånd behöver inte betyda att man inte kan se eller höra av varandra. Men pandemin har också visat oss hur viktig gemenskap är. För när den inte finns inser vi hur vi saknar den.
Tänk så gott det är att göra något tillsammans med någon. Kanske är det just det som kyrkan ska vara världsbäst på. . .
Pedher´s blogg 