Hjälp mig att förstå din vilja

I bönen Fader Vår ber vi…

”Ske din vilja, såsom i himlen så ock på jorden”

Vad är Guds vilja? Vad är min vilja? Stämmer dom ihop? Möjligen tänker den som inte tror på Gud att: ”vad han med min vilja att göra?”

Jag tänker att det tar inte ifrån mig mina möjligheter att vilja själv. Inte heller att tänka ut något själv. Men det hjälper mig att ha rätt riktning på mitt liv.

Därför funderar jag på ibland vad som är Guds vilja för mig. För jag tror och har min tillit i att han, med sitt klart bättre perspektiv, har en god vilja över mitt liv. Därför ber jag gärna denna bön ”Ske din vilja”.

Men ibland är det så svårt att förstå fullt ut. Så då får bönen en bisats som är: ”Herre, hjälp mig att förstå din vilja”. Jag lever i en tro som tror att Gud vill inte bara visa sin vilja för oss. Han vill att vi ska förstå den också.

I alla livets mer svåra korsningar av beslut är det gott att vila i hans vilja. Det ger ett lugn. Tilltro. Hopp. För hur ivrig man än är så är en rätt tidpunkt den bästa. Alltså att det som sker sker i rätt takt. När tiden är inne för det. För springer man för fort i förändringar blir det sällan bra. Men väntar man för länge kan det också bli tokigt. Vi missar helt enkelt det som var tänkt för oss.

Jag tycker mig ha lärt mig att Guds vilja känns inom mig in”djupet”. Man skulle kunna uttrycka det med ”magkänsla”. Om jag lyssnar riktigt noga har jag en inre känsla av svaret. Ibland går den emot min önskan och då är det svårt att följa den. Men när jag fått perspektiv på det, ser tillbaka, så inser jag svaret.

Ibland får man hjälp genom någon. Någon som får ge en hälsning som visar riktningen. Nu ska vi inte springa på alla ”hälsningar” utan först ha prövat dom. Men det är också ett sätt att förstå Guds vilja.

Relationer bygger på att vi på något sätt förstår varandra. Vi gör det genom att lära känna varandras sätt, vad vi personligen vill, vad vi står för. Så kommer vi varandra nära. Till slut känner vi varandra så väl att vi kan förstå varandra genom att bara se på varandra. Vi nästan inte behöver ställa en fråga för att veta. Räcker med att se varandra i ögonen. Vi bara vet. En sådan relation, åt det hållet, kan vi utveckla med Gud. Det längtar jag efter att ständigt få leva i. Inser också min begränsning. Men vill närma mig det mer och mer. Så min bön en dag som denna blir….

🙏 Herre , Hjälp mig att förstå din vilja! 🙏.

Hur får man till en sovmorgon egentligen ?

Hur får man till en sovmorgon egentligen?

Numera tillhör jag gruppen som gärna vaknar lite för tidigt på morgon. Somliga av er skulle bara säga typ ”det har med åldern att göra”. Och det är säkert rätt. Men frågan kvarstår

Hur får man till en sovmorgon egentligen?

Funkar det om man går och lägger sig senare på kvällen? Kanske rent av efter midnatt? Kan man då påstå att man har en sovmorgon om man vaknar efter vanlig tid? Om man då har sovit lika länge totalt? Frågan kvarstår …..

Hur får man till en sovmorgon egentligen?

Det finns ju en fördel med att vakna tidigt om det sammanfaller med en vacker soluppgång. Men det är ju bara några få tillfällen varje år det är möjligt. Och då ska man synka det med att vara på en bra plats för soluppgång.

Kanske är det bara att vänja sig kanske…..

Men då får man nog byta livstil. Så att man kan få till en liten tupplur efter lunchen. För man blir ju så trött på eftermiddagen. Och sover man då, då blir det knepigt när man ska sova. Jo du, inte lätt detta.

Kanske passar jag bättre i länder där man har siesta?

Sovmorgon funkar för somliga. När man var ung så kunde man sova länge. Inga problem. Men nu…..

Jag har sen start på torsdagar oftast. Då finns det ju läge för en liten sovmorgon. Men tro det eller ej. I stort sett alla sådana tisdagar denna sommar har HSB fått för sig att klippa gräset runt vårt hus. Och eftersom det är sommar och varmt så är fönstret öppet. Precis, det är som vederbörande klipper mattan i sovrummet i stället. Men, jag är inte bitter, jag vaknar ju ändå tidigt. Men tro det eller ej, då funkar det att sova men då blir man väckt istället. Så…. hur i hela friden….

Hur får man till en sovmorgon egentligen?

Man kanske inte är skapt till sovmorgon. Jag har ju vänner som, alltid, vaknar supertidigt. Troligen är deras budskap: ”Gå upp, det är säkert meningen att du ska gå upp då”. Skulle tro att i deras ljus har jag alltid sovmorgon.

Så kanske det ändå är så att jag alltid får till en sovmorgon. Det beror väl bara på när man menar att den normala tiden att gå upp infaller.

Att ha överseende – typ lyfta på hatten och gå vidare

Livet är fullt av utmaningar. Av olika slag. Det är vi nog alla medvetna om.

En av dom utmaningarna är att ha överseende. Att helt enkelt lyfta på hatten och gå vidare.

Det kan vara när vi uppfattar oss felbehandlade. Eller något har tagit sig fördelar på andras bekostnad.

Då kan det vara en utmaning att avstå ett samtal. Eller att avstå tänka mindre goda tankar.

Sorgen över att bli utsatt för det kan vara minst sagt tråkig. Det kan vara tufft att se svårigheterna som följer.

Men på ett förunderligt sätt brukar det lösa sig. Eller hur?

Så när du drabbas, lyft på hatten. Gå vidare. Det är inte värt att ta striden. Du kommer att bli kompenserad på något sätt. Det öppnar sig nya tillfällen.

Det fina med det är att du stannar inte i besvikelse och bitterhet. Du kan gå fri vidare i livet.

”Jag trivs bäst i …..”

Kanske minns du strofen från sången Ulf Lundell sjöng…

Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo….

Nu delar jag inte all den text han komponerade men en del av den i alla fall.

Jag får nog säga att nära vatten trivs jag bäst. Den där känslan av att se långt ut över vattnet. Då man inte ser över till andra sidan. Visst, det går bra med en mindre sjö också. Men det är något visst med det oändliga.

Jag trivs också bra när jag får se över vidderna. Till exempel när man är i fjällen och ser miltals bort. Det liksom finns inget slut. Bara begränsas av att mina ögon inte når längre. Det är något visst med det oändliga.

Å ena sidan får jag erkänna att jag är nog rätt mycket höjdrädd. Inte när jag var liten dock. Då säger man att jag inte hade några problem med att gå fram mot kanter med stora djup. Men det funkar inte nu. Men att tex gå upp i ett torn där utsikten är lång så trivs jag. Det är något visst med det oändliga.

Det berättar för mig att det finns något så mycket större än den lilla täppan jag befinner mig på. Att det finns större djup än det mitt öga kan notera. Det hjälper mig att inse att min värld är så mycket begränsad än den jag ser runt omkring mig. Att mina tankar och min kunskap är så begränsad än det jag ser runt omkring mig

Vi ser dagligen på jobbet vilken styrka det är att vara flera. För där jag inte räcker till där räcker någon annan till. Där min kunskap tar slut träder en annans kunskap in. Det är välsignat att inse det.

När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna, som du har satt där uppe, vad är då en människa, att du tänker på henne, en människoson, att du lägger märke till honom?
‭‭Psaltaren‬ ‭8:4-5‬ ‭NUB‬‬

I allt detta stora som jag ser i det oändliga tänker jag på Guds storhet. Tänk att mitt i allt detta stora, jordens vidd, universums omgång, alla stjärnors mängd och olika ”vintergator” och stjänevärldar, så tänker Gud på oss. På dig och på mig.

I vår till synes litenhet i detta stora ser han oss. Hur pyttesmå vi än är i detta universum. Hur obetydlig vi än kan känna oss. Han, vår Gud, ser oss.

Ville bara påminna dig om det idag. Du är sedd av Gud.

”Det var bara en dröm – men jag gillade den”

Jag lyssnar på en ljudbok som Michelle Obama har skrivit. Den heter ”Min historia”. Hon skriver ungefär så här…

* ”Jag sitter i köket med Sam, vår kock. Vi börjar drömma om hur vi skulle från vita huset , när väl Barack blir president, utmana amerikanerne att äta bättre. Vi sitter och pratar långt in på kvällen. Så säger jag att Barack ligger 30% efter så han kommer aldrig att vinna.” Så säger hon:

”Det var bara en dröm. Men jag gillade den”

Just då såg det omöjligt ut. Men framtiden skulle visa att det faktiskt blev möjligt. Barack vann valet. Han blev president. Än så länge har jag ingen aning om det blev en matssatsning från vita huset. Jag har bara lyssnat igenom drygt hälften av boken. Men jag tyckte om uttrycket.

Michelle tyckte om drömmen. Även om den inte skulle uppfyllas.

Många av våra drömmar går inte i uppfyllelse. Så är det bara. Men vi får nog erkänna att så länge vi drömmer gör den något gott med oss.

Låt oss aldrig sluta drömma. Det gör livet lite mer spännande och roligare. Var inte så rädd att den aldrig slår in.

En dag kanske din dröm som du just då har går i uppfyllelse. Det som verkar för svårt eller omöjligt, kanske till och med lite ”skrämmande”, kanske är just den dröm som ska bli verklighet. Vem vet?!

Så dröm. Lev drömmen när den blir verklighet.

* Fritt återgett ur minnet

Lyft min själ nära dig Herre

Sitter min vana trogen och ser in i solens nedgång. I öron flödar en instrumental skiva som upphöjer Gud.

En bön flyter fram i mitt inre.

Herre , lyft min själ nära dig Herre. Låt mitt inre förnimma ditt hjärtslag. Låt min inre människa vandra nära dig för en liten stund. Låt min tanke vila i ditt andetag för att hämta syre för nya tankar i samstämmighet med dig. Lyft mina bördor av vid dina fötter. Låt mitt hjärta flöda över av din kärlek. Låt min mun fyllas av sköna ord till dig

Bär mig över stenig väg. Gå med mig när vägen är lätt. Ber dig herre om svalkande vatten när tungan blir torr. Ber om din glädje när livet går i dur.

Att Gud finns i sin natur är väl ingen överraskning. Tänk om vi alla förstods hans andetag i skogens sus. Hans kärlek i solens värme. Att regnet är hans livgivande kraft. Tänk om vi alla kunde förstå hans porlande hälsning i vattenbrynets vågskvalp.

Vi är omgivna av hans ständiga försök att göra oss påminda om hans storhet. Om hans ödmjuka längtan att få röra vid vårt inre med sin beröring genom vindes smekning mot vår kind.

Tänk om vi alla kunde höra hans viskning ”Jag älskar dig!” när vinden leker i trädens löv. Tänk om vi alla kunde förstå hans omsorg om natten då måne och stjärnor lyser oss igenom nattens vila som Guds vilande ögonkast på oss.

Tänk om vi alla kunde förnimma den frid han låter mjukt genomsyra vårt inre med solens uppgång som tränger undan dimman som lagt sig över marken.

Herre tack för din smekning av din andedräkt när du säger att du är oss så nära. Så nära att vår kropp värms av din värmande kram.

När jag tittar norr upp ser jag horisonten. Himmel möter jord. Guds påminnelse om att himlen är inte långt bort från någon av oss. Den är där du är.

Kanske stämmer du in i min tacksamhet om att få tillhöra denne vän till Gud. Han som låter hela sin skapelse viska till oss ”Jag älskar dig mitt barn”

Respektlöst

Det finns några grupper i vårt samhälle vi ska vara extra försiktiga och varsamma om i denna pandemi. Det är dom som är över 70 och riskgruppen multisjuka. Dom lever i en större risk att bli mycket sjuka och faktiskt mista livet. Statistik visar att dom är väl representerade i den grupp som dött i pandemin. Därför gör vi allt för att vara rädda om dom. Vi sätter upp regler och håller avstånd. För oss alla är detta inget nytt.

Vi lyckas inte till 100% men vi gör så gott vi kan.

Igår var jag på Citygross. Skulle köpa lite nybakat bröd till fika till mina gäster som snart skulle komma. När jag ska bestämma mig för vilket bröd som jag skulle köpa kommer det två personer ( dom var inte i sällskap) och började plocka direkt med händerna bland brödet. Nu vet jag att smittan inte i första hand smittar just den vägen. Men det är så onödigt. Vad vet vi att deras händer nyss ha varit. Det är så respektlöst.

Det jag mest reagerade på var att dom vi i samhället gör allt vi kan för att skydda inte verkar ha större respekt själva. Blev faktiskt rätt ledsen över det. Vi klagar över att det är trångt på gatorna i Borgholm. Den stad som medelåldern är högst i landet. Med all rätt. Men när jag mötte detta igår kände jag bara en sorg.

När vi vet om äldre som kämpar just nu för sina liv. När vi vet om hur ansträngt det är u sjukvården. Varför då utsätta sig själv och andra för risken? Det har jag svårt att förstå.

Ja, jag åkte på semester till Öland strax efter midsommar. Men jag höll mig rätt isolerad. Var inte i folksamlingar förutom när jag handlade.

Jag blir så uppgiven när jag ser att människor som verkligen är i riskgruppen tar så lätt på sin egen situation.

Kanske skulle vi ha studieresor till en intensiven på sjukhusen. Kanske skulle vi samlingar, via nätet så klart, där anhöriga fick berätta om deras närståendes bortgång i covid-19. Kanske skulle vi var tvungna att lyssna till den som legat i respirator under tre veckor och nu kämpade för att kunna gå igen bara för att den blev smittad av covid-19.

Respektlösheten behöver bytas ut till respekt.

Ni skulle ha hört reaktionen från dessa äldre när jag gav dom tången…… Nej, det skulle ni inte vilja …..

Jag inser att vi inte kan lyckas med allt. Tänger kan också bära smitta. Sannolikheten att brödet som jag stoppar i munnen inte kommer att ge mig smittan. Men mina händer kan jag tvätta innan jag stoppar brödet i munnen. Det är klart svårare med att tvätta och sprita kakan……

Vad är du offer till?

Somliga menar att vi är barn av vår tid. Med det tror jag att man menar att uppväxten format våra liv. Både inom hemmet men också vår samtid. Kanske ligger det något i det.

Man kan också uppfatta sig att man ett är offer till något. Med det tänker jag att sådant det nu är i livet beror på någon annan och pga ett sammanhang. Men liksom inte styr över det själv utan man har blivit dess offer. Så lever man i bilden att ”om det bara var annorlunda skulle det vara mycket bättre”.

Om man lever i denna offer-känsla fastnar man lätt i det läget. Att man tror att man inte kan göra något åt det. Eller tappat kraften till det. Så blir det som en stor tung blöt filt över livet. Unket dåligt. Med en självbild som är allt annat än bra.

Så vad är vi offer till?

Offerkofta är väl inget bra ord för detta men jag hittar inget bättre just nu. Men den koftan behöver man ta av. Först då kanske det finns kraft att gå vidare. Ja, man kan ha blivit felbehandlad. Med all rätt kan man kanske säga att det var ”någon annans” fel. Livet kan ha varit orättvist. Men likväl behöver den koftan tas av.

Det är då man kommer ut i frihet. Man kan börja blomma igen. Bli den man var och är ämnad för. Så att välja att inte vara ett offer blir oerhört viktigt.

Lätt? Nej, det vill jag inte påstå. Men jag tror att du delar min känsla av att det ligger en viss sanning i det. Men att bestämma sig att man vill gå åt den riktningen i sitt liv är början till en förvandling. En förvandling som gör livet så mycket bättre. Inte längre vara ett offer. Utan man har tagit initiativet över livet igen. Något av att återerövra det igen.

Hur identifierar du dig?

Hur identifierar du dig?

Namn har alltid fascinerat mig. På jobbet skriver vi namnen på säljblocket. Och körning möter , för mig, konstiga namn så vill jag försöka stava dom rätt. Ibland händer det att jag frågar vad namnet betyder.

En del har dubbelnamn. Andra har ett efternamn som följs av er ”fd”. Före detta. Så skriver man ut det namn som man hade innan man tex gifte sig och bytte namn.

Det är ”fd” har jag funderat kring. Inte att det egentligen är något negativt. Man får heta vad man vill för mig. Men ”fd” har fått mig att fundera. ”Före detta” man var alltså någon ”annan” tidigare.

Före detta.

Före detta kan vi ju alla vara. Vi har ju inte varit det vi nu är hela livet. Men är det så att vi identifierar oss med det som varit eller det vi är nu?

Man skulle kunna säga att jag är fd pastor , fd undersköterska ,Fd skolelev och en massa ”fd”. Så kan man leva på detta ”fd” istället för den vi är nu. Idag är jag butikschef. Att jag sen kan ha nytta av mina alla ”fd” är möjligt. Men om dessa ”fd” fick vara i första rummet är det inte så säkert att det fungera så bra. Själv kan jag känna mig förvirrad.

Våra ”fd” har ju gett oss erfarenheter och kompetenser. Men vi behöver leva i nuet.

Vem är du nu? Hur och till vad har livet format dig? Vart ämnar du att ”ta vägen” framåt? Kommer du leva i ett ”fd” eller vill du leva här ifrån och framåt eller i det förflutna? Jag tror att vi människor, inklusive mig själv, har lätt att fastna i det som varit. Vi tillåter oss inte gå vidare. Då blir det att vi lever i ett ”fd”.

Kanske är det dags att lämna ditt ”före detta” för att leva ut ditt ”nu” För det är just det som är du just nu. Det är ditt ”jag”. Det du har bakom dig har välsignat ditt liv så här långt. Men nu finns det annat annat som väntar. Det finns det som gjort ont men som inte ska begränsa dig att uppleva annat som skapar ditt ”nu”.

Så frågan kanske är bättre att ställa: Hur vill du identifiera dig nu?

Det är lätt att vi är vårt ”fd”. Så lätt. Att allt det som förknippas med detta ”fd” låser in oss som gör att livet kvävs på något sätt. Gud hjälpe oss att stryka detta ”fd” från vårt visitkort

När blir man färdig?

”Alltså , jag är helt färdig” Har du sagt och känt så någon gång? På jobbet brukar vi säga att vi blir aldrig färdig.

Ibland känns det som att hur man än gör verkar man aldrig bli färdig med idén man har. Man hittar hela tiden på en utveckling som kan förbättra.

Så jag bara undrar …. när blir man egentligen färdig?

Det finns ju en risk med det tänket….. att man aldrig kommer till skott. Å andra sidan kan saker och ting ändra sig så mycket under processen att det är ett rent kaos. Och färdig verkar man då rakt inte bli.

När man brottas med olika frågor är det minst sagt lika svårt. När blir man egentligen färdig?

Dagens ungdomar som söker sig till olika utbildningar har ofta en helt annan inställning mot när jag var ung. För mig var det ett val för hela livet. För dom verkar det vara möjligen ett delmål, på delmål, på delmål, för dom verkar aldrig vilja bli färdiga. Andra studerar hela livet…..

Ibland blir beslutet så svårt. Ibland är vi osäkra på vad vi vill. Ibland väntar vi på ett tecken. Ett råd från någon. Och om vi då inte vågar kommer vi ju aldrig bli färdiga.

Så jag bara undrar …. när blir man egentligen färdig?

Det kanske ligger något djupt i att aldrig bli färdig. För detta ”o-färdiga” verkar dra oss framåt. För vi vill lösa det på något sätt. Önskan att hitta rätt gör oss letande. Inte bakåt utan framåt. Och när vi ser en del färdig för det oss vidare till nästa ”färdig” och nästa ”färdig”.

I allt detta finns det ett moment av att ta sig mod och våga. Kanske är det livets stora utmaning på vägen till någon form av ”färdig”.

Ps Kanske måste man inte vara färdig med alla svar för att våga gå vidare…… det kanske helt enkelt löser sig efter vägen. Ds