Lyft min själ nära dig Herre

Sitter min vana trogen och ser in i solens nedgång. I öron flödar en instrumental skiva som upphöjer Gud.

En bön flyter fram i mitt inre.

Herre , lyft min själ nära dig Herre. Låt mitt inre förnimma ditt hjärtslag. Låt min inre människa vandra nära dig för en liten stund. Låt min tanke vila i ditt andetag för att hämta syre för nya tankar i samstämmighet med dig. Lyft mina bördor av vid dina fötter. Låt mitt hjärta flöda över av din kärlek. Låt min mun fyllas av sköna ord till dig

Bär mig över stenig väg. Gå med mig när vägen är lätt. Ber dig herre om svalkande vatten när tungan blir torr. Ber om din glädje när livet går i dur.

Att Gud finns i sin natur är väl ingen överraskning. Tänk om vi alla förstods hans andetag i skogens sus. Hans kärlek i solens värme. Att regnet är hans livgivande kraft. Tänk om vi alla kunde förstå hans porlande hälsning i vattenbrynets vågskvalp.

Vi är omgivna av hans ständiga försök att göra oss påminda om hans storhet. Om hans ödmjuka längtan att få röra vid vårt inre med sin beröring genom vindes smekning mot vår kind.

Tänk om vi alla kunde höra hans viskning ”Jag älskar dig!” när vinden leker i trädens löv. Tänk om vi alla kunde förstå hans omsorg om natten då måne och stjärnor lyser oss igenom nattens vila som Guds vilande ögonkast på oss.

Tänk om vi alla kunde förnimma den frid han låter mjukt genomsyra vårt inre med solens uppgång som tränger undan dimman som lagt sig över marken.

Herre tack för din smekning av din andedräkt när du säger att du är oss så nära. Så nära att vår kropp värms av din värmande kram.

När jag tittar norr upp ser jag horisonten. Himmel möter jord. Guds påminnelse om att himlen är inte långt bort från någon av oss. Den är där du är.

Kanske stämmer du in i min tacksamhet om att få tillhöra denne vän till Gud. Han som låter hela sin skapelse viska till oss ”Jag älskar dig mitt barn”