Jag satt i ett samtal där vi kom in på sårbarhet. Att visa sig sårbar är inte det enklaste. Och kanske har vi som män allra svårast här. Jag menar inte att ni kvinnor gör detta så enkelt. Nej, tror säkert att ni kämpar med det också. Men jag uppfattar det som att ni ändå har det enklare med att visa sårbarhet än vi män.
Kanske har vi sammankopplat det med människovärde. Att vi känner oss mindre värda om vi visar sårbarhet. Eller så kanske det handlar om stolthet. Jag vet inte. Men sårbarhet tränger djupare än det ytliga som vi ser. Det är som att vi öppnar upp vårt innersta. Det vi kanske tycker är extra jobbigt att avslöja för andra.
Tror också att om vi blivit illa bemött när vi väl vågar öppna oss gör det oss så illa att det kommer ta tid att våga öppna oss igen. Blev inte tagna på allvar eller att ingen såg oss, läs:ingen responderade på det, blir det sammanhanget bränt.
Hur möter du någon som visar sig sårbar? Hur möter du den som öppnar upp det innersta?
Kanske är det ändå så att sårbarhet handlar om nakenhet. Där vi på ett sätt klär av oss alla försök till präktighet och masker. Så står vi där – nakna bildligt talat – med vår sårbarhet. Att då bli lämnad ensam kvar blir en svår börda att bära.
För mig har det nog varit det som varit mest jobbigt. Sådant som jag gett i förtroende har sedan vista sig berättats vidare. Det som varit känsligt har någon raljerat över. Det som jag kämpat för att våga säga har någon bara viftat bort. Så har jag fått jobba upp den relationen igen. Somliga gånger har det fungerat. Andra gånger har jag aldrig mer öppnat mig inför den.
Jag tror inte att jag är så annorlunda inom detta område än någon annan. Skulle tro att fler än mig mött samma sak. Ibland kan det räcka med att vi säger ”vi borde träffas” men det blev aldrig av. När vågar man senare tro på att ”kanske denna gång menade vederbörande” att den ville mötas? Eller frågan ”Hur mår du?” Den är fantastisk och viktig. Men om man inte vill stanna och lyssna på svaret tror jag man skall avstå den frågan. I alla fall om man inte är beredd att erbjuda en annan tid om det just där och då inte går.
Sårbarhet kan bli mycket djupa sår om man inte möter sårbarheten på rätt sätt. En trygg människa klarar det klart mycket bättre än den som känner sig otrygg. Den som inser att den som frågar aldrig riktigt menar frågan om måendet kan gå vidare. Men den som verkligen skulle behöva få svara på den frågan och få en stund där någon hjälper till att bära ens träcka, om än ack så kort, får troligen det klart mycket jobbigare.
Så hur möter vi sårbarhet? Nästa gång du frågar hur det är, ta tid att stanna upp och lyssna in svaret. Nästa gång du ser någon som verkar behöva en stund där någon går med en sträcka, slå då följe ett tag, en stund.
Pedher´s blogg 