Att gå efter en gräsklippare i lugn takt är ett gott monotont göra. Det är något kontemplativt över det på något sätt. God skön musik i öronen så hamnar man i en stilla tillbedjan på något sätt.
I bland är det så gott att bara få till en sådan stund. Jag har tror vi verkligen kan behöva det i livet. Som en balanserande faktor mot det höga tempo som allt för ofta finns i livet. Det monotona gör att man spänner av från det kravfyllda. Så kan man liksom bara göra. Man behöver inte fundera så mycket på hur man ska genomföra det. det bara blir i sitt enkla genomförande.
Ibland beskrivs det monotona som tråkigt. Och ja, det kan det vara. Men när man menar att det är nyansfattigt och onyanserat. Och är det det inte just det som gör det monotona så bra. Då är man inte behov av massa nyanser eller förnyelse. Det ska verkligen inte sticka ut.
Där i detta enkla som tanken kan få börja spela fritt. Och där börjar något nytt födas fram. Tankarna kan få fritt spelrum för att skapa det som komma skall. För det konkurrerar inte med något annat.
Denna gång som jag gick bakom gräsklipparen hos min son fick det bli lovsånger och en stund av tillbedjan. Och jag tror mig uppfatta att något nytt föddes där. Det får framtiden utvisa.
Var inte så röjd för det monotona. Kanske är det just i detta skede det nya börjar födas. Eller så blir det bara en behövlig vila. En vila som skapar nya kraft inför det som kommer.
Pedher´s blogg 