Smög … såsom man gör när man flytt i en strid. I detta menas att man skämdes. N’är man inte kan titta upp frimodigt utan sänker sin blick bör man stanna upp till eftertänksamhet. Man skulle kunna uttrycka det som att man inte hr rent mjöl i påsen. Eller att det inte stor rätt till. Man har helt enkelt något med sig i bagaget som skapar oreda i livet. Det bästa man kan göra då är att reda upp det. Kanske säga ett förlåt.
Att visa uppskattning kan vara avgörande … Det kan ge mod. Det kan bevara. Det kan göra den skillnad som behövs.
Att lämna den välsignelse som var tänkt åt sig själv till någon annan … Barsillaj var förtjänt av välsignelser från kungen. Men han avstår dom till förmån för någon annan. Det är stort att tänka sitt eget till någon annan. Det är inte riktigt den egoistiska världens principer.
Så står det på en väns hemsida på hennes företag. Nu är detta inte alls sponsrat och betalt inlägg. När det skrivs vet hon inte om att jag ämnar att fundera kring hennes rubrik. Men den är så bra. Den väcker tankar. Den väcker funderingar. Kanske var det just det hon ville göra med den. I så fall har hon lyckats. I alla fall hos mig.
Tänk om du visste din kommande berättelse som skulle skrivas? Skulle det förändra ditt sätt att leva? Ja, kanske. Om det visade sig avslöja sådant som var mindre gott skulle du nog vilja ändra på det. Om det var något gott skulle du nog uppleva en viss tacksamhetsglädje.
Det leva så många liva som går omvärlden förbi. Jag tänker när journalister skriver om någon man inte hade en aning om fanns…. Vi skulle troligen fortsätta att inte veta om den berättelsen inte hade skrivits.
Livsöden som vi skulle kunna lära oss mycket av skrivs inte ord om. Vi skulle tex behöva veta vad som är orsaken till varför en 15-åring kan välja att skjuta någon till döds. Möjligen skulle det kunna hjälpa oss att förhindra att en annan 15-åring gör det.
Hur vill du att din berättelse ska skrivas?
Vi själva lägger grunden till berättelsen. Vi gör valen i livet som blir ”kapitlen” i berättelsen. Det är vi själva som skapar innehållet i den framtida berättelsen. Tänker att såsom vi vill att vår livsberättelse ska skrivas så gör vi våra val.
Den redan skrivna berättelsens om vårt liv kan vi inte ändra på. Den får vi leva med. Och lära oss att leva med. Ibland tror jag att vi gärna hade sett att den aldrig hade skrivits. Så smärtsam är den att läsa igen. Jag ber att Gud ska hjälpa att kunna hantera den. Kanske till och med hjälpa till att kunna förlåta sig själv om så behövs.
Utmaningen är väl att vi lever vår berättelse hela tiden. Så vi bör ju leva den så att vi kan vara stolta över den ifall den skulle komma i tryck. Bara det är en utmaning som heter duga.
Lev ditt liv så att du kan vara stolt i fall den berättelsens skrivs i en bok
Kanske har du läst en vers i bibeln som lyder så här:
”För där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.” Matteusevangeliet 6:21 SFB15
Det är lätt att tänka på pengar och rikedom när man läser denna vers. För skatten kan lätt tolkas som ägande och med pengar att göra. Men den har en någon annan betydelse än det.
Det du värderar högst, där kommer ditt hjärta att vara (kärnbibeln)
Och det ligger något i detta. Allt det vi värderar högt i livet kommer att få vår uppmärksamhet. Det ligger i vårt fokus. Det kommer att påverka våra beslut. Vår hållning. Vår attityd. Det kommer vi att ha mest omsorg om.
Bibeln vill belysa att det finns en betydelse över våra värderingar. För dom kommer att leda oss fram i vårt liv.
Så det kan finnas något gott i att inventera hur vi värdesätter saker och ting. Vad är viktigt i livet? Hur påverkar det oss? Vad får det för konsekvenser?
Det är inte så lätt att vara opartisk i detta. För vi är viss mån bekväma. Men vi vill oss väl. Vi vill leva bra. Vi har lätt för att ta sikte på det som ger oss en viss vinst i livet. Och vi har lätt för att tycka att vi är värda det.
Så blir det detta som blir viktigast i livet. Det som ger favör i detta livet. Vi glömmer att vi har ett större perspektiv med livet. Det som vi kallar Guds rike, det eviga livet, har djupare värden i sig. Men får det komma i skymundan finns det stor risk att vi missar målet.
Vad värderar du högst i livet?
Hur påverkar det dig?
Ibland kan det vara bra att inventera detta i våra liv. Då kan vi se hur det påverkar oss. Vore så trist om vi missar hela poängen när vi misstar oss här.
Ingenting kan döljas för kungen … Man visste att ingenting kunde döljas för Kung david. En förebild på Kung Jesus.
Hur kommer det sig att vi ibland levde som om vi tror dess motsats? … Vi glömmer så lätt. Eller så är det ett sätt att förneka för oss själva. Talesättet ”det som göms i snö kommer upp i tö” är rätt sant.
Hur lever vi våra liv? … i sanning eller döljer vi något?
Idag är det så mycket prat om livsstil. Vi ska äta viss diet. Leva på ett visst sätt. Det ska tränas. Visst när det viktigt det också. Men det är rätt stora krav och förväntningar på ett sunt sätt att leva. När jag växte upp i skolan fick jag lära mig att man skulle äta varierad kost ur kostcirkeln. Vilket jag tror fortfarande är sunt. Även om jag inte lyckas med det. Men idag är det massa andra tankar om matens livsstil.
Men jag tänkte på en annan livsstil som jag tror är överlägsen den moderna livsstilsidén. Den finns i en gammal sångstrof jag blev påmind om igår. Texten lyder så här:
Viska en bön när det ljusnar, viska en bön vid middagstid, viska en bön när det skymmer, det skänker ditt hjärta frid.
Gud hör din bön när det ljusnar, Gud hör din bön vid middagstid, Gud hör din bön när det skymmer och skänker ditt hjärta frid.
Ett viskande böneliv har ett djup i sig som jag tror vi underskattar. Det viskande bönelivet fungerar i alla miljöer. Där du inte kan av olika anledningar stämma upp i en bön. Där du kanske till och med inte får be. Eller där det är störande ljud når din viskande bön, även om ingen annan hör den så, ända fram till Guds öra.
Jag tror på ett liv där bönesamtalet med vår Gud skapar en god livsharmoni. Ett liv som lägger an tonen i allt det övriga vi gör. Som att bönen blir vårt avstamp eller grund i livet. tänker att det kan inte finnas någonting i livet då inte detta fungerar eller behövs. Den viskande bönen fungerar i alla livets olika skeenden och passager.
När vi lever vårt liv tror jag att vi behåller det sätt som vi finner fungerar för oss. Det blir en god vana vi har svårt att släppa. Så tänker jag att den viskande bönen blir. När vi väl hittar dess djup och stora möjlighet blir det den mest naturliga del i våra liv. Pröva ska du få se. Tror inte jag är ensam om att uppleva det. Jag är uppvuxen med en mamma som ofta gick och suckade till Gud. Det kunde vara ”käre Jesus”. Ingen uttömmande bön vad jag minns som barn. Men ett ”viskande” i köket eller vad hon gjorde. Det har präglat mig. Upptäcket att jag kan gå på jobbet eller hemma och säga mitt ”käre Jesus”.
Tänk om vi alla som tror på Gud kunde upptäcka det. Jag undrar om inte det skulle på verka vår samtid på ett mäktigt sätt. Så även för oss själva. För den viskande bönen till Gud påverkar vårt nu och drar oss in i vår framtid på ett tryggt sätt. Vi räds inte morgondagen för vi vet att Gud är med. Vi har redan viskat med honom om det.
Den viskande bönens plats är inte på estraden, i mikrofonen eller i vilket rampljus som helst. Nej, det är det förtroliga samtalet med Gud själv mellan fyra ögon eller fyra öron. Ett intimt samtal som fördjupar relationen mellan oss och Gud.
Den viskande bönen är ett lågmält samtal där dom stora orden uteblir. Ett trevande försiktigt samtal som inte kanske har dom givna svaren först. Utan dom kommer efterhand. Liksom ett samtal som snitslar sig fram mellan olika känslor och upplevelser. Men som alltid landar i Guds frid. Den frid som har lovat vara med oss i alla dagar intill jordens yttersta gräns. Den viskande bönen skänker hjärtat frid. Det är stort. Det är en livstil som håller över tid.
Davids rykte … När man läser om David beskrivs han som en hjälte. Man hade stor respekt för honom.
Herren hade ordnat det så … Tycker det är ett intressant utryck. Ahitofel var en vis man med goda råd. Känd för sin visdom. Tidigare läste vi om att en bön om att hans råd skulle vara fel. Nu ser vi lösningen på det. Gud ordnade så att hans råd gjordes om intet. Guds vägar är inte alltid så som vi tänker det. Det bästa vi kan göra är att Gud får ordna lösningen och svaret på den bön om hjälp vi ber. Låt det ske på Guds sätt. Diktera inte villkoren.
Vilka råd följer du? … En bra fundering är att investera vilka råd man följer. Varför följer man dom? Och att reflektera över vart dom leder. Det svåra är att det som kittlar bäst i öronen är inte alltid det bästa. Därför behöver man vara vis och på djupet fundera vad som blir bäst.
Några reflektioner angående bönen i det offentliga rummet och överhuvudtaget naturligtvis.
Det är inte vår röstvolym som ändrar förhållanden. Det är Guds kraft som gör det.
Det är inte vår präktighet eller helighet som gör under och tecken. Eller som blir en maktfaktor i samhället. Det är Guds skapande ord som ändrar på förhållanden. Det är Gud, den som vi tillbeder och följer som har makt att förändra. Inte hur mycket jag proklamerar eller befäster.
Att bruka ord som ”i Jesus namn” Inger en stor respekt. Att använda någons namn kräver att man har dess mandat.
Om Jesus blir större så måste det onda vika undan. Det beror inte på mina röstresurser. Utan på honom jag ber till.
För hur det än är så är det Gud som måste lägga sitt till i min bön. Annars faller den platt.
Därför tror jag mer på en bön som öppnar vägen för Jesus. För där han är där är det skillnad.
Det gör att den lågmälda bönen kan bli kraftfull därför att Gud gör sitt till. Kanske skulle det ligga mer på att utbedja sig förståelse för vad man ska be o h hur man ska be. Att Anden fick leda bönen mer än att jag själv sökte egna ord. En bön som blir född ur Anden.
En som skulle förklara det för mig en gång sa ”det där var en bön utöver det vanliga”. Och kanske ligger det något i det. En bön som sticker ut utanför det vanliga som brukar vara. Sådana böner är nåd när som kommer. Mer sådana böner tror jag vi behöver .
Vänder förbannelse mig till godo … Kanske är detta ett sunt sätt att s det när någon förbannar oss. Gud har vänt mycket ont till en fördel i stället.
Vilket råd följer du? … Ahitofels råd värderades lika högt som Guds råd. Den visheten kan man inte ta sig själv. Den är en gåva. Men man måste vårda den möjligheten väl. Vem följer du? Vilka råd följer du? Följer du blint efter? Så länge dom råden är visa så är dom bra. Men när dom mister sin vishet – hur genomskådar man det då? Ha stor respekt inför vem och vad du följer.
Följer en tråd på Facebook som återigen diskuterar lovsången efter en artikel i Dagen. Som brukligt är verkar det vara den stora saken just under sommaren. Som att vi inte har något annat att skriva om.
Ska vi ha lovsång eller annan sång i gudstjänsten? Lång eller kort predikan? Ska söndagsskolan vara med i gudstjänsten eller gå direkt till sina grupper ? Bör ska kollekten vara eller inte vara? Pålysningarna – måste vi ha dom eller varför berättar vi inte tydligare vad som kommer nästa vecka? Så räknar vi upp massa motpoler som vi anser påverka gudstjänsten negativt eller positivt.
Men en sak tycker jag vi tappar mitt i allt detta tyckande. Det är frågan :
Varför går jag på gudstjänst?
Vad är gudstjänstens yttersta syfte?
Jag tänker att gudstjänstens yttersta syfte är att bygga en relation med Gud. Tillbe honom. Tacka och lovprisa honom. Få undervisning som gör att jag växer i min tro. Att jag lär känna Gud bättre.
Om det fick större fokus så tror jag att mycket annat löser sig. Då får vi mindre uppmärksamhet att prata bort en gudstjänst. Då vill vi hellre vara inför Guds ansikte. Där vi å ena sidan vill tillbe honom, och å andra sidan att han ska få beröra oss. Så vill vi ha tid att umgås med Gud.
Istället riskera alla diskussioner att leda till underhållning. Där vi kommer till kyrkan för att bli just underhållna. Som en konsert typ.
Personligen längtar jag mer efter gudstjänster med mindre prat och mer Gudsnärvaro. Mindre fokus på vilken sångtyp det är utan mer på dess innehåll. Mindre påverkan av människor och mer berörelse av Guds helige ande.
Jag längtar efter gudstjänster där vi alla kommer med en längtan att söka Gud. Vilket gör att om jag inte kan låten så är jag ändå inför Guds ansikte i tillbedjan. Hänger jag inte med i predikan så ber jag ändå under tiden. Om man tycker att det pratas för mycket så fokusera man på Jesus istället.
Jag tror att den inställningen kommer forma gudstjänsten mer än vad en mötesledare, lovsångsgrupp, solist eller predikant kan forma den. För när ett folk söker Gud i en gudstjänst påverkas atmosfären till att bli en Gudsnärvaro som kommer att prägla oss för lång tid.
Tänk om vi tog all den tid vi har tid för att diskutera sångstilar tex till att be för våra gudstjänster så skulle det bli en skillnad.
Å vad jag längtar efter att vårt fokus blev mer Jesus och mindre annat i våra gudstjänster i våra kyrkor.
Stjäla ett hjärta … Denne man som blivit benådad vände det emot den som hade benådat honom. Det skulle ju vara precis tvärtom. Under 4 år höll han på. Somliga handskrifter säger 40 år. Han försökte länge att , genom slughet, vinna över människor på sin sida. Sin slughet parade han med lögner.
Att följa med i god tro … Tänker att det kan vara lätt att gå på sådant som slugt presenteras genom en trovärdig lögn. Att tro på något som egentligen är en lögn och göra det i god tro är svårt att genomskåda. Är det något som du följer i god tro men som egentligen är något falskt?
Davids bön över Ahitofels … David visste vilken visdom denna man hade. Hur många det var som lyssnade till hans råd. Så David ber en bön , kanske i rädsla, som skulle förgöra hans visdom.
