En skön känsla

Det finns en skön känsla på vårkanten. Det är när man fått tvätta av bilen och fått på sommardäcken. Första turen är något speciellt. Tystare, smidigare och lättare på något vis.

Unde hela våren avlöser känslorna varandra. Första fågelsången, första flyttfågeln, första löken som blommar, första lövräfsningen, första gräsklippningen, första blomman på äppelträdet….. Osv. Inte som Gessle sjunger om att alla känslorna kommer på en och samma gång. Dom kommer en efter en och bara ger en ett skönt välbefinnande.

Det finns så många sköna känslor. Att få sätta sig på altanen en sval sommarmorgon, att kliva in i duschen efter ett träningspass, att dricka ett kallt glas vatten en varm sommardag då munnen är torr.

Å ena sidan är det ibland lite tabu att tänka på sig själv och ha något för egen njutning. ”Inte ska jag….” smyger sig gärna in. Varför skall jag njuta när så många andra har det tungt och jobbigt?
Å andra sidan tror jag att det är just det vi behöver. Vi behöver en skön känsla för att kunna ladda om. Hämta andan helt enkelt. Visst kan man kanske vila sig till det. Men ligger det inte lite i det att när man upplever en skön känsla av något slag så återhämtar man sig förvånansvärt snabbt?

Att leta sig fram till den sköna känsla som just du och jag behöver är en utmaning en stressad värld som vi lever i. Långt från att lösa världspolitikens djupa spörsmål. Långt ifrån alla måsten som lägga på ens axlar. Man får känna hur dom bara försvinner för en stund. Vi behöver hitta dom stunderna. Vi behöver ju inte bygga bo där men ändå hitta stunden av en skön känsla.

När man är genomtrött kan en micro-sömn förändra allt. Alltså att bara somna till och vakna direkt. Eller en fem-minutare till sömn. Det kan vara fullt tillräckligt.

Var rädd om dig. Ingen är som du. Du kan inte bytas ut. Du är värd en stund av en skön känsla.

Uppdrag Granskning – nu har ni gått för långt över gränsen

20140408-182136.jpg

Uppdrag granskning skall vara ett program som kritiskt granskar på ett objektivt sätt. Det är SVT och public service som är uppdragsgivaren. Jag sätter lite större tilltro och respekt till ett företag som SVT. SVT är ju inte styrt av reklampengar och skall stå fritt. När ett sådant program granskar har, i alla fall jag, större förväntan men också större krav på att det faktiskt skall gå schysst tillväga.

Att uppdrag granskning har varit nära att gå över gränsen till vad som är okej är inget nytt. Det mest troliga är att dom redan gått över den gränsen redan tidigare. Hur som helst har dom verkligen gjort det nu.

När man lurar en präst att man behöver själavårdssamtal. Då har man gått över alla gränser som finns. Reaktioner jag mött är typ att ”uppdrag granskning är inte intresserad av sanningen utan bara sin egen”.

Till uppdrag granskning och SVT:
”Uppdrag Granskning och SVT, ni har passerat gränsen när ni riggar själavårdssamtal. Ni gör mer skada än nytta. Era frågor kan få svar utan att undergräva förtroenden i själavårdssituation. Visst får ni ställa era frågor. Det vill jag inte hindra. Men man gör det på ett respektfullt sätt. Jag vädjar till er att minimera skadan genom inte sända ert program om Svenska Kyrkan i den form som ni nu format det med riggade själavårdssamtal. SVT’s ledning borde visa ett bättre omdöme som ledande TVbolag i vårt land. Tyvärr smakar detta illa i munnen. Det luktar mer häxjakt än något annat.”

Man trampar fel på så många områden.
Prästen kan inte varken bekräfta eller dementera deras samtal. Den går under tystnadsplikten. Ingen, varken reportern eller prästen kan lyfta tystnadsplikten.
Reportern undergräver förtroendet för kanske den enda vägen för en person i nöd att våga sig in i ett själavårdssamtal. Ett samtal som kanske blir skillnaden mellan liv och död.
Vilken präst känner sig bekväm efter detta? Är det en journalist som vill luras nu igen? (Här borde den övriga journalistkåren säga ifrån. ) Genom det som hänt kan det bli färre som ger av sin tid för att hjälpa någon i sin nöd. Vem skall då hjälpa? Uppdrag granskning? Tror inte det.

Det finns vissa ”rum” som måste få vara heliga. Där ingen, varken journalist eller någon annan har rätt att trampa in och kränka. Lika viktigt som journalistkåren har vissa friområden så är detta område lika fullt ett fritt område. Ett själavårdssamtal bygger på ömsesidigt förtroende under löfte som enligt lagen inte får brytas. Den som blir mest lidande är den person som i en svår situation nu inte vågar gå till ett samtal. Dom är dom stora förlorarna bara för att Uppdrag granskning inte kan ha ett gott och sunt omdöme när man bör backa och använda en annan väg.

Uppdrag granskning, genom ert agerande har ni tappat ert förtroende att bedriva granskande journalistik. I alla fall hos mig. Av reaktioner jag mött under dagen så är jag inte ensam. Flera verkar redan ha gett upp om er.

Det som är det tunga i allt detta är att uppdrag granskning har aldrig ansett sig gått över någon gräns. Dom verkar se sig som den fulländade programmet som aldrig gör fel. Så troligen har Dagens skrivelse, min blogg, Facebook-reaktioner och skrivelser till SVT ingen påverkan. För dom själva vill inte medverka till utfrågning innan dom sänder programmet. Tvärs emot vad dom förväntar sig av sina offer. Då är skadan redan gjord. Granskningsnämnden i all ära, tror inte för ett ögonblick att dom skulle fälla ett sådant program. För mig är Uppdrag Granskning ett avslutat kapitel om dom inte ändrar attityd.

Med sorg ser jag hur en troende inte får ha åsikter och tankar. En troende måste anpassa sig till allt och alla. Alla andra anser sig inte behöva tro och följa en troende. Med all respekt för olika åsikter men vi har religionsfrihet i vårt land. Det ger ingen troende rätt till häxjakt. Inte någon annan mot den troende heller. Men lika fullt som alla andra får ha en övertygelse måste en troende också kunna få ha en övertygelse.

Retro-tisdag – göra om möbler

Ganska så i början när vi öppnade Erikshjälpen i Örebro kom det in en ung kvinna och tittade på möbler. Vi hade en jätte fin skänk. Den var tänkt för finrummet. Ganska blank. Var i ett gott skick. Dock hade den en liten repa uppe på skänken. Priset var satt ganska högt. Om jag minns rätt strax under tusenlappen. När jag berättade om repan säger hon följande: ”Det gör ingenting. Jag skall måla om den.”

Jag kom av mig totalt. Hur kan man vilja måla om en så fin möbel som man fick betala så mycket pengar för? Om den var gammal och sliten åtminstone. Men inte då. Hon säger detta hurtfriskt som om det var det mest naturliga i världen. Att måla om redan fina möbler var väl ingenting att förundras över, typ.

Så har tiden gått. Är det något jag fått lära mig så är det att det går att göra om vilken möbel som helst. Det är bara vår fantasi, handlag och vårt mod som hindrar oss.

Kanske har du hört talas om Shabby Chic. (Längst ner i bloggen ser du Wikipedias förklaring). Där målar man en möbel vit för att sedan behandla den så att den ser gammal ut…… Hur tokigt är inte det? Men många tycker det är jätte fint.

Inte så sällan möter jag kunder som tittar på en vara. Dom mäter och funderar tillsammans. Efter ett tag inser jag, det är ju inte den varan i sitt nuvarande skick man är ute efter. Man skall helt enkelt göra om den så den passar in i den tänkta miljön.

Det är tjusningen med second hand. Där kan du få utlopp att skapa ditt eget. Där kan du botanisera och hitta inspiration för en helt egen stil. Det behöver inte alls bli så dyrt som kvinnan som köpte skänken. Du hittar säkert mycket billigare objekt att försöka på. Och då gör det ju mindre ifall du inte lyckas som du hade tänkt dig. Bord, stolar, byråer, garderober, sängar, ja allt, går att göra något trevligt med. Inte minst en gammal stege som kan bli en blompedistal, cd-ställ eller varför inte en bokhylla. Det är bara ut och botanisera i secondhandbutikerna. Dröm, fantisera och våga pröva. Du har en underbar värld att utforska. Efter en lång tid med mest vitt svänger det för att ge utrymme för mer färg. Man kan blanda stilar från olika årtionden. Man kan ha massa färg. Det är liksom upplagt för att börja hitta på saker.

20140331-191437.jpg

Shabby Chic är en just nu het inredningstrend, stor bland inredningsbloggarna. Det mest utmärkande för stilen är användningen av färgen vitt i olika nyanser på allt från väggar, golv och tak till möbler och småsaker som emaljkannor. I stilen ingår äldre möbler som målats i vitt och sedan behandlats för att se mycket slitna ut. Ofta målar man möblerna i en mörk grundfärg, övermålar med vit och sandpapprar ner ett slitage. De kan även ersättas med nytillverkade möbler som patineras på liknande sätt, då det inte är åldern i sig utan utseendet som är viktigt. Andra inslag är hinkar och baljor i zink, fågelburar, fruktlådor med tryck och äldre husgeråd. Föremål av järn får gärna vara rostiga, absolut inte blanka eller polerade. Textilt favoriseras vita och naturgrå textilier, spets, bomull, linne och säckväv. Katolska religiösa symboler och föremål förekommer ofta, exempelvis ikoner, såsom madonnabilder, kors och äldre biblar. Gränserna mellan inomhus och utomhus är ofta flytande och shabby chic-inredda rum kan även innehålla föremål som vanligtvis återfinns i trädgården.

Rädsla – starten på något nytt

Det finns ganska många olika slags rädslor. När man blir skrämd, överraskade, för att något otäckt skall hända. Säkert ännu flera olika rädslor.

En rädsla är att inte våga sig på något nytt. Att börja något som man aldrig har gjort. I det ligger säkert en rädsla att göra bort sig inför någon. Kanske också för sig själv. Att i detta att göra bort sig inför någon kan det också smyga sig in en rädsla till. Att bli nedgjord av någon. Liksom bildligt talat bli trampad på. Att om man skulle misslyckas så kommer säkert någon att göra sig lustig på min bekostnad. Den känslan är blir så obehaglig att man gärna avstår att pröva detta nya.

Vi behöver forma sammanhang och gemenskaper som gör att man vågar pröva något nytt. En uppmuntrande och stödjande gemenskap. Där hurraropen fyller atmosfären.
Jag laddade ner en ny app härom dagen. En träningsapp. Den hade en möjlighet att dela sin träning på sociala medier för att kunna tillåta hurrarop. Vänner kan då skicka uppmuntrande hälsningar. Tom ljudliga hälsningar. Fantastisk pryl. Så borde det vara när man skall pröva något nytt och är rädd för att det inte skall gå bra. Då skulle man kunna starta appen och få uppmuntrande hälsningar att typ: ”ge inte upp”, ”va bra du är!” Osv.

Kanska rädslan inför nya uppdrag har något gott med sig också. Den gör oss ödmjuk. Fyller oss med respekt inför det nya. Kanske gör att vi fokusera mera och blir mindre slarviga. Så kanske rädslan i det fallet är något bra. Starten på något som kan bli riktigt bra.

Rädslan kan dock sätta krokben för oss. Den kan bli så stor att man väljer att backa undan. Men vad är det som egentligen kan gå fel? Vad gör det om det inte blir så som du tänkt dig? Det är ju bara att börja om eller göra något annat. Det är väl inte hela världen? Och vad har andras åsikter med det du vill göra? Det gäller ju faktiskt bara dig.

Att bryta upp kan kosta på. Man vet inte vad som kommer. Att starta något som man inte riktigt vet hur det skall sluta kan vara tufft. Inte vet jag vad du tänker att du är rädd för.

Skulle bara vilja uppmuntra dig till att våga. Att våga satsa. Att våga ta steget och utmana. Det är inte hela världen om det inte funkar. Men tänk om det verkligen funkar och du inte vågade testa? Tänk, då har du ju missat något häftigt för just dig.

Kör. Satsa. Rädd? Ja men kör ändå. Kan bli kanon. Kan vara starten till något nytt.

Söndagstankar – Mer Jesus

Det har varit en ganska turbulent tid rent teologiskt. Sen Ulf Ekman offentliggjorde sin konvertering så har bloggandet, diskuterande och samtalet snurrat. Allt från djuplodande funderingar om vad Bibeln verkligen säger till mer ytliga påståenden. Jag har följt debatten något. Den har rört sig i den andliga historien som sträckt sig över flera århundraden. Hur det sett ut rent historiskt. Med all rätt så har man grävt och funderat.

Samtidigt så har jag stannat sista dagarna återigen i tanken att det som behövs nu är MER JESUS!

Jag tillhör dom som gärna ställer frågan vad skriften säger. Vi behöver stå stadigt, på en biblisk grund som håller över tid. Finns inget mer förödande än en teologi som vänder kappan efter vinden och som alltid söker att vara politiskt korrekt.

Men det verkar som att vi blir så upptagna med djupen att vi glömmer det verkligt viktiga. Jesus Kristus. Skulle tro att om vi mer fokuserade på honom skulle det mesta hamna i ett annat ljus.

Det är om honom det står i Joh 14:6:Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Det står även i Joh 3:16För så mycket älskade (så högt värdesatte) Gud världen att han gav sin ende son. Detta för att alla som väljer att tro (lutar sig mot, förlitar sig) på honom inte ska gå under (vara förlorade), utan ha evigt liv.

Till slut är det ändå det som kommer att vara avgörande. Hur vi förhåller oss till Jesus. Det är därför som alltid det bränner till när Jesus kommer på tal.

Vi behöver bli mer upptagna om och med Jesus. Det kommer att påverka till det bättre. Det kommer att utmana men också ge den kraft och visdom vi behöver. Det kommer att ge oss mer tid till det som är det viktigaste. En utmaning och uppmaning såväl till dig som läsare som till mig själv.

Det är Han som säger:Kom och följ mig så skall jag göra dig till människofiskare.

Jag tror du och jag behöver umgås mer med den person som gjort störst avtryck i historien så väl i nutid. Att ge honom kvalitetstid tillsammans med oss. Att ge honom egentid med full access till oss. Mitt i allt som pockar på vårt intresse. Mitt i allt som till synes verkar så viktigt.

Mer Jesus till alla!