Devalverat gratis

Kanske har fått du erbjudande som jag någon gång. Det kan vara allt från kalsonger till vad som helst. Det unika med erbjudandena är att dem är gratis. När man väl är på gång och bli köpsugen (läs ”gratissugen”) så visare det sig att man måste betala portot på 39:- eller 49:-.

Jag bara undrar: Hur kan något som är gratis kosta pengar?

Eller man får ett erbjudande om att om man svarar på massa frågor på webben skall man få en gratisprodukt. När man klarat av alla frågorna så visare det sig i slutändan att man bara behöver betala portot.

Jag bara undrar igen: Hur kan något som är gratis kosta pengar?

Eller man skall få kunna ladda ner tex ett expander-program gratis. När man väl kommer så långt att skall ladda ner det måste man gå via nästa sida. Vad händer? Jo, det är gratis om man samtidigt köper en annan produkt.

Jag bara undrar ännu en gång: Hur kan något som är gratis kosta pengar?

Jag anser att GRATIS ÄR GRATIS. Ingenting annat! PUNKT.

Förväntan

20140219-211814.jpg

När man förväntar sig något skapar man en drömbild inom sig som man gärna vill skall vara sann och möjlig.

Synonymord för förväntan är bla hopp eller förhoppning. När man ser fram emot något så får man en förhoppning om något bättre. Något som skall förgylla livet på något sätt. Så drömmer man sig bort och längtar. Förväntan ger ett hopp som kan bära oss långt. Det kan föra oss igenom tuffa tider bara genom att veta att det kommer bättre.

Att förvänta sig något är kanske mer underbart än själva uppfyllelsen av det man förväntat sig. Jag kan känna en väldig glädje i själva förberedandet. Då jag tex sitter och ritar en skiss över ett bygge jag skall göra. Eller när jag planerar för en resa. Vart den skall gå och vad den skall innehålla. Det ger en livsglädje som är svår att beskriva. Tillfredsställelse kanske funkar bra.

Det finns en förväntan vi alla borde få modet och orken att slänga ut. Det är den förväntan som aldrig kommer att uppfyllas och slå in. Då vi förväntar oss problem och bekymmer som vi tror kommer. Den ger inte någon drömbild som vi vll skall vara sann. Den förväntan vill vi bara fly från. Så går vi där och bekymrar oss och är oroliga. När det väl kommer till den tidpunkten då det borde hända så händer det inte. Vi har bekymrat oss helt i onödan. Dem allra flesta gångerna vi gör detta är det helt onödigt. Vi inser det men det är svårt att låta bli.

Kanske kan en bön till Gud hjälpa oss då. Typ: ”Hjälp mig Gud att leva i nuet och inte bekymra mig så mycket i onödan”. Pröva så får du se. Ett vet jag, att Han vill bära oss igenom både god och dålig förväntningar.

Vila

20140218-194518.jpg

Vad är vila för någonting?

Stillhet lugn ro och frid säger datorns synonymordlista. Visst är det så, också. Att få uppleva återhämtning genom att bara vara. Att läsa en bok. Att sitta vid en solnedgång och se det vackra skådespelet av färger.

Men visst kan vila vara av annat slag?!
Att göra något som jag inte gjort under dagen tex. Att efter jobbet göra något helt annat än vad arbetsdagen var fylld med. Eller att göra något riktigt roligt. Som tex att sjunga med kören Can´t Stop tex.

Djupt sett är väl ändå vila en tid av avspänning och återhämtning. Vi tror ibland att vi är evighetsmaskiner som kan gå för fullt tryck 24 timmar om dygnet. Kör vi så kommer det förr eller senare ta ut sin rätt. Nej, jag tror vi är ämnade för vila ibland. Dygnsvila, veckovila, årsvila, evighetsvila….. Även åkermarken skall ligga i vila och ibland i träda för att återhämta sig.

Förr var helgen mycket mer av vila. På lördagskvällen kl 18 ringde kyrkklockorna och förkunnade att nu var det vilodag. Samhället stannade av. När man läser i bibeln så vilade Gud på sjunde dagen. Vilodagen finns också med i budorden. Det liksom ligger i sakens natur att vi får och ska vila.

Så du behöver inte ha dåligt samvete att någon tid på dagen, någon tid i veckan, någon tid på året, inte göra någonting. Att bara vila. Det är i dem stunderna du hämtar igen dig och skapar god förutsättningen för något nytt. Det är där du gör den goda reflexionen. Det är där du hittar fram till dem nya upptäckterna. Det är i dem stunderna vi lär oss att lyssna på det viskande tilltalet.

I det stressade samhälle med alla ”måsten” vi idag lever är detta en konst att erövra. Kanske skulle vi prioritera om? Vi måste inte göra allt. Vi måste inte vara med på allt. Familjen måste inte vara engagerad i massa olika aktiviteter. Vi kanske skulle välja bort något till förmån för kvalitetstid istället??

Allt utgivande måste också ha ett intagande. Ett batteri behöver laddas för att inte tappa kraften och laddas ur. Var inte rädd för detta intagande. Även du och jag är behov av påfyllning. Vi är inte sämre för det.

Vila – vilket skönt ord!

Psalm 23 i Gamla Testamentet i Bibeln
1 HERREN är min herde, mig skall intet fattas.
2 Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro.
3 Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar
för sitt namns skull.

Fullborda….

För några år sedan hade jag förmånen att arbeta på re:form i Örebro. Det var några spännande år som gick mellan hopp , förtvivlan och hopp. Det var tufft att få verksamheten på fötter. Vi kämpade på och förutsättningarna ändrades flera gånger pga beslut i kommun och stat.
Vid ett tillfälle var jag nog ganska nära att ge upp. Då hade Micael, min goa kollega, och jag ett samtal. Hans pastor Per-Åke hade predikat om att fullborda. Att börja är väl inte så svårt. Värre är det att fullborda det man börjat på. Till och med att börja inte något som du inte ämnar fullborda.
Det samtalet gjorde att jag (tror att Micke tänkte så också) med stor respekt, bestämde mig för att fullborda det.
Jag minns det som igår. Det var en speciell stund. Ett ögonblick av nåd. Jag vill påstå att den stunden var en del i vändpunkten i den verksamheten. Idag är re:form en fantastisk möjlighet att hitta tillbaka i livet och fullborda sitt lopp.

Jag undrar om det inte är för lätt att ge upp ibland. Att man inte orkar anta utmaningen, kavla upp ärmarna och suga i. Det är enklare att backa. Kostar mindre. Och resultatet uteblir.

När den församlingen jag tillhör köpte den lokal vi nu har kom det ur en vision vi trodde oss fått. Inte var det enkelt. Många stunder av undran hur det skulle gå. Vi ville skapa ett hus där många olika föreningar kunde ha sin verksamhet. Samtidigt kunde man mötas på olika sätt. Så kom den stunden då visionen kändes som den bleknat. Då ställde vi oss frågan om den var död eller levde. Efter samtal och funderingar så insåg vi att den fortfarande lever. Idag ser vi att vi är där vi såg att vi skulle vara. Det har snart gått tio år. Att fullborda visionen var ända vägen. Tänk om vi hade gett upp?

Jag tror vi behöver bestämma oss för att fullborda det vi startat. Jag tror att det kommer att betyda så mycket. Beslutet ligger i våra egna händer. Ingen annan kan ta det beslutet åt oss. Bestämmer vi oss för att fullborda det kommer kraften till att göra det.

CURLING

curling

Satt och tittade på curling. För mig en intressant sport. Fantastiskt vad man kan göra med en sten som dom gör. Alla strävar att komma närmast centrum. Dom kan få den att snurra in bakom andra stenar. Man soppar, skriker, och på något sätt får dom in stenen på pricken vart man vill ha den. Helt otroligt. Allt utspelas på en riktigt hal is.

Det finns ett kalkylerande i detta spel jag gillar. Att försöka få något på ett speciellt sätt. Att räkna ut att man kan förlora en poäng som gör att det blir till fördel senare i nästa omgång.

Kanske har det något att lära i livet också. Inte så farligt att förlora ibland för det ordnar sig i nästa omgång. Tycker att ordet curling använts ibland så negativt i begreppet curling-förälder tex. Visst kan det vara av negativ art men faktum är ändå att vi föräldrar vill det bästa för våra barn. Vi vill att dom skall komma nära centrum för deras liv. Kanske får vi då sopa lite för dom. Till slut är det ändå deras beslut om dom vill stanna kvar i det eller dra vidare. Kanske behöver vi hjälpa till på traven ibland. Förhoppningsvis har den erfarenhet vi fått betyda något. Så länge vi inte tvingar dom in i en värld dom inte vill va i kan vi nog vara till hjälp. Vi kan räkna ut sådant som kanske kan hjälpa att nå centrum för livet.

Så jag väljer att se curling som en god förebild. För någon annan är detta bara struntprat och vad gör det? Så tycker i alla fall jag.

En ros till uppmuntran

20140216-120638.jpg

Jag skulle vilja ge en ros till alla i hela världen. Alla har behov av uppmuntran. Alla har något som är värd en uppmuntran. Det finns dom som kanske i människors ögon inte skulle få uppmuntran men som är mest behov av det. Något av att ‘ge mig en uppmuntran när jag förtjänar det minst för då behöver jag det som mest.’

För ibland verkar det som vi måste ha en orsak att uppmuntra. Att någon ska ha gjort sig förtjänt av en uppmuntran. Tom att vi inte kan ge någon en uppmuntran för vad ska ”någon annan” säga då?

Nej, en uppmuntran kan aldrig vara fel att ge. Vi får inte drabbas av avundsjuka om någon får en uppmuntran. Då gläds vi med den. För på något sätt smittas glädjen av på oss andra när vi ser vad det gör med den som fått uppmuntran.

Sen händer det något med den som ger uppmuntran. Pröva får du se.

Kalla

20140215-144835.jpg

När man ser damernas stafett i OS finns det nog (bara) ett ord som gäller: Respekt! Vilken prestation. Visst är det så att Kallas heroiska insats på sista sträckan är stort. Vilken upphämtning. Om hon hade lett sin del från början hade hon kunnat stannat halvvägs för en fikapaus och ändå vunnit.

Samtidigt är det en laginsats. Fyra personer som tillsammans måste bidra med sin insats. Hade någon lagt av hade fiaskot varit ett faktum. Fyra personer som förberett sig, tränat och villiga att underkasta sig allt det innebär att åka en stafett. En tränare som gett råd och peppat. Idag gav det slitet ett OS-guld. Fantastiskt.

Du och jag är med i ett större sammanhang än vår egen lilla damm. Visst kan vi stänga in oss i vår egocentriska värld. Men faktum är att det finns människor i din o min omvärld som behöver finnas med i vårt lag. Ensam kommer det kanske inte att funka men tillsammans blir det ett vinnande team.

Tydligt blir det på mitt jobb. Varje varugrupps medarbetare formar sin del som gör hela vår butik. Skulle någon saknas kommer det att märkas. Både i resultat men framför i bördan att bära. Ju fler vi blir desto bättre går det. Säkert samma sak på andra arbetsplatser.

Tillsammans kan vi göra underverk. Varför kämpa ensam? Tillsammans är en bra grund för att kunna ha uthållighet. Tappar jag lite tar en annan vid. Hade aldrig funkat om man varit ensam. Vi behöver varandra.