Förr var det vanligt att man hade ne burk på bordet med ‘manna’. Förebilden var nog att när Mose och folket vandrade i öknen på väg till Kanaans land föll det manna i ner till marken från himlen. Det blev det mjöl man gjorde bröd av. I bibeln brukar man kunna jämföra Guds Ord med bröd från himlen. Så hade man denna burk med små lappar i. Man drog en lapp. Läste den bibelvers som lappen hänvisade till.
Istället för att ta ett kort kunde man också ta en tumvers. Då öppnade man bibeln på måfå. Satte fingret på en vers och läste det.
Så tumvers är ett begrepp att man sätter sitt finger måfå, i blindo, och läser versen. Somliga har tagit det som en hjälp att förstå Guds vilja. Som att Gud skulle använda det sättet att tala till oss. Jag säger inte att det varken fungerar eller inte fungerar. Vad jag säger är att man skall göra det med försiktighet. För allt det Gud talar till oss måste sammanlänka med vårt inre. Alltså att det skall bekräfta något vi redan har inom oss. Annars kan det bli väldigt tokigt.
När detta skrivs är den globala Bibelmånaden. Nästan 2 miljoner människor har signat upp för att läsa bibeln varje dag under 30 dagar. Jag tror mer på det kontinuerliga läsandet i vår bibel. Inte tumgreppet som skall lyckas att leda oss. Även om ingenting är omöjligt för Gud använda som sitt verktyg.
Men en sak är säker: ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig”. (Ps 119:105) Bibeln är en tillgång för oss i levt. Den leder oss i livet. Formar oss och välsignar oss. Varför? Därför att det är Guds Ord och hälsning till oss.
Tumvers kan vara bra – men att läsa Bibeln i sitt sammanhang regelbundet är klart mycket bättre. Men som man brukar säga – den träning som blir av är en bra träning – den bibelläsning som blir av är också en bra läsning.
