15 november 2026
”ska också där din hand leda mig och din högra hand hålla mig.””
— Psaltaren 139:10 —
Livsvandringen är en resa genom många år. Den kantas av så många olika känslor. Olika möten och upplevelser. Undrar hur mycket av allt vi möter lagras i vårt minne. För det är så många intryck under resan.
David beskriver något av denna resa i Psaltaren 139. Rubriken är ”Herren känner mig”. Och det gör Han verkligen. Han har varit med oss från den sekund vi skapades och hela vår livsresa.
Det finns några ord i Ps 139:10 jag återkommer till då och då. Det ligger ett djup i den versen. Kanske är det ett ord jag särskilt lägger märke till. Det är ordet ’också’. Tänk vad ett litet exat ord kan betyda så mycket. Det öppnar oceaner av kärlek och omsorg i denna vers. Visst hade versen räckt till m det lilla odet ’också’ hade saknats. Men det får Davis ord om Gud växa sig så stort.
Han räknar upp olika livsöden. Olika sätt att möta livet. Även när vi försöker fly. Han talar om Guds omedelbara närhet där Gud omsluter oss på alla sidor. Där vi går hand i hand. Men också då vi försöker vara långt borta från Honom av någon anledning. Så säger David med all tyst mildhet med en beröring av total omsorg från Guds sida – ’också där skall Guds hand leda oss’.
Alltså när vi, av någon anledning, främjar oss från Gud kommer Gud med sin milda beröring. Inte så att Han kopplar ett grepp om oss och tvingar oss till rättning. Nej, Han kommer i en mild kärleksfull omsorg. Han älskar oss. Vill oss väl. Vill påminna oss om en bättre väg kanske. Men framför allt påminna oss om sin närhet. ’Också’ !
”Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag sitter eller står vet du det, du förstår mina tankar fjärran ifrån. Om jag går eller ligger ser du det, med alla mina vägar är du förtrogen. Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt om det. Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.” – ”Dina ögon såg mig när jag bara var ett foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok, formade innan någon av dem hade kommit.”
Så utropar David som ett försök att beskriva sina känslor: ”Hur ofattbara är inte dina tankar för mig, Gud, hur väldig är inte deras mångfald! Räknar jag dem är de fler än sandkornen. När jag vaknar är jag kvar hos dig. ” Det är som att hur det än ser ut och jag kommer ”till sans” kommer jag upptäcka att jag är kvar hos Herren. För Han har aldrig lämnat mig. För ’också’ där har Han varit med hela tiden. Hur stort är inte detta?
🙏
Herre, tack för att ’också’ där är du. Tack att din kärlek till mig driver dig att ’också’ där vara med.
Amen
