Författare: pedherskoog

När tiden inte räcker till är en knepig känsla. Att hur man än gör så inser man att tidsbristen gör det hela omöjligt.

Tid är ju det ända vi har. Alla har vi 24 timmar varje dygn. Varken mer eller mindre. Ändå känns det ibland som att alla andra verkar ha all tid i världen medan man själv verkar ha brist på den varan.

Man brukar säga att tiden läker alla sår. Ibland undrar jag om det är sant. I så fall behövs det väldigt lång tid i vissa situationer. Och då kan det kännas som att den tiden inte finns.

Ibland har man behov att förklara. Men vederbörande har inte tid att lyssna. Då är tidsbristen frustrerande. Så missförstår man varandra helt i onödan.

Ibland är det behov av tid för att utvecklas. Och för att kunna göra det behöver tiden arbete med oss. Genom att under tiden går händer det positiva saker i oss. Då kan det kännas som att man inte har tid att vänta på det. Det är också en variant av tidsbrist.

Jag har börjat att leva efter mottot att jag har all tid i världen. Det har jag ju egentligen inte men jag lever som om jag har det. Och det gör mig lugnare på något sätt. Det motverkar känslan av att tiden inre räcker till.

Vi övar inför klingande julkortet. Det känns som att det snart är dags för konserterna. Så det känns verkligen som att tiden inte räcker till. Men förra året var det likadant. Och det funkade. Så det är bara att intala sig att den känslan av tidsbrist inte är så farlig som den känns.

Jag tror dock att vi får ta makten över tiden. Så kommer den inte att styra oss utan vi den på något sätt.