Det är barnatron som letat sig tillbaka in i mitt liv
Det är Bert-Åke Varg som menar det i en intervju i tidningen Dagen. Läs den intervjun. Den är bra.
Den beskriver nog ganska bra hur vår barnatro som vi växte upp med förr eller senare pockar på vårt intresse igen. Då, hade vi en enkel tro som hade en barnslig tillit till att Gud fanns. Jag vill påstå att den var det mest naturliga i världen.
Så vandrar vi ut i livet. I takt med att vi förstår bättre och blir smartare och mer pålästa vandrar vi bort från denna tro. Den får liksom inte plats. Vi tycker oss veta bättre. Klara oss bättre.
Det roliga i detta är att det verkar vara så att tron ligger och ruvar inom oss. Den ligger och väntar och bidar tiden. Så en dag får den sin möjlighet att tränga fram bland all vår kunskapshinder. Snårskogen som vi låtit växa upp av ”bättre vetande”.
Då kan man säga det liksom som Bert-Åke Varg att det är barnatron som letar sig tillbaka till oss. Då upptäcker vi att det var ju inte så komplicerat. Gud är mer lättpratad än vi trott det mesta av livet. Att han faktiskt ger rätt så bra svar om vi bara är ärliga mot oss själva.
Kansk är det då vi är mogna för att låta tron få ta sin plats igen. Då vi insett att vi faktiskt inte är så bra att vi inte behöver Gud. Att det ligger inte alls på planet bra eller dålig. Det ligger mer på att vi behöver denna gemenskap. Så att livet kommer in i sitt rätta element igen. Känslan som beskriver det bäst är nog ”borta bra men hemma bäst”.
Förneka inte tron när den återigen knackar på. Den har ett särkilt ärende till dig. Så var inte rädd. Den vill dig bara gott. När du vågar släppa fram den igen kommer du att upptäcka det.
Pedher´s blogg 