När ett krig tappar intresset

Kriget i Ukraina har hållit på allt för länge. Så länge att det börjar tappa intresset om det. Det är som att Ryssland håller på att nöta ut omvärldens intresse att hjälpa. Det är inte enkelt att hålla upp intresset att vilja och orka hjälpa det ukrainska folket.

Det var enklare att mobilisera kraft och stöd i början av kriget. Men nu svalnar det. Tröttheten att hjälpa sprider sig oroväckande fort.

Vi behöver ett omtag i vår vilja att hjälpa. Det finns många behov i världen. Men kriget i Ukraina har en särskild betydelse. Vinner ryssarna kriget lär det inte sluta med Ukraina. Då står åtminstone Moldavien på tur. Vilket nästa land är kan man fundera kring.

Men det som blir mer och mer tydligt – ryssarna vill utrota folket. Det är folket man bombar nu. Inte bara infrastruktur. Så vi behöver ett omtag. Vi behöver stå upp för våra grannar. Så vi får inte ge upp vår hjälp till Ukraina. En vinter kommer med än mer bomber.

🇺🇦 Glöm inte Ukraina 🇺🇦

Med lite stöd kan man uträtta underverk

När man tittar på OS och fotboll kan man se hur fotbollsspelarna vädjar till publiken att ge dom stöd. Man brukar visst säga att publiken är en extra spelare på plan. 

Igår på blodomloppet konstaterade flera att det gick av bara farten. Dom andra löparna plockade fram extra krafter hos dom själva. 

Inte så ovanligt att man inom idrotten talar om att publiken lyfter atleten till bättre prestationer. 

Jag tror att det gäller på fler områden i livet.  När vi får ett extra stöd och uppmuntran, när man möter tillrop och hejarop blir man bättre. Man hittar extra energi. Man vågar tro lite till om sig själv. Man får modet att ta nya initiativ. Där man bromsade i osäkerhet vågar man nu släppa på lite. 

När någon tror på mig börjar jag tro på mig själv. Självförtroendet växer. Man gör framsteg som tom överraskar sig själv. 

Funderar man så blir det lite mer spännande och intressant.  Vem kan du och jag lyfta till högre höjder? Vem ska vi frigöra från ett mindre bra självförtroende? Hur kan vi skapa tro för att lyckas? 

Kanske är det så att du och jag kan vara nyckeln till att någon ska våga något. Att för någon att lyckas.

Är vi så storsinta att vi är beredda göra detta? Att någon får lyckas genom att vi hjälper till? Att någon kan lyckas kanske på vår egen bekostnad? 

Jag är rädd för att ibland är risken för stor att vårt ego hindrar oss till detta. Vi vill hellre lysa själva än att se andras framgång. Vi lever i en ganska egoistisk tid. 

Vi behöver se oss omkring och se vem vi kan vara med och uppmuntra och hjälpa till framsteg. Vem kan du ingjuta mod? 

Visar du på denna storsinthet tror jag att du välsignas tillbaka på något sätt.