Under några veckor har jag varit klart begränsad i min framfart. Mitt högra knä och bestämt sig för att inte må bra. Vad det är för jag kanske veta i torsdagens läkarbesök. Men det verkar vara olika reaktioner som sammanfaller i ett och samma knä samtidigt.
Att vara begränsad har även sina fördelar. Allt tar längre tid. Vilket innebär att jag är ute mer i tid. Jag behöver beräkna tiden att ta sig från punkt A till B. Den tar klart längre tid.
Jag behöver beräkna vilotid också. Annars orkar inte benet. I sig rätt bra, eller hur? För då får kroppen för övrigt också lite mer vila.
Stora nackdelen är väl att nattens vila blir inte den bästa. Då får man försöka ta en kort siesta under dagen vilket i sig inte är så dumt.
Att vara begränsad kan ibland ses som ett högt berg att bestiga. Det kan kännas stressande. Man blir rastlös. Men kanske är en begränsning också något bra. Man måste dra ner på tempot. Tänka efter före. Ge allt mer tid. Så hinner man reflektera. Så se en eventuell begränsning utifrån ett möjlighetsperspektiv. För kanske är det just begränsningens mål och syfte ju där och då. Att du ska stanna upp ett tag…..
Kanske kan det vara så att i det begränsade öppnas dom största rummen? Kanske är det så att i det begränsade får vi dem största mötena med Gud….
Pedher´s blogg 