Rubriken hämtar jag från krönikan av Sjödin jag läste för någon dag sedan. Han skriver om att han gick i sömnen när han var liten. Att hans mamma var kroniskt orolig om nätterna. En gång när han kom hem omfamnar de varandra och grät. Så skriver han:
”Jag tänker ibland på det där ögonblicket. På gråten som det budskap som ingen av oss behövde hjälp med att formulera, på att tårarna nog är ett våra allra starkaste språk och på det märkliga i att kroppen pressar ut vätska när det som saknar språk ände behöver sägas.”
Man menar att gråten lugnar ett oroligt hjärta, sänker blodtrycket, underlättar för kläckning och ser till att kroppen får efterlängtad vila. Man menar att kroppen får vila eller lättnad, samtidigt so en massa stress och oro sköljs ut. Tårar är en fantastisk uppfinning av vår Herre. Så skriver Tomas: ”Men man gråter inte var som helst. Man måste känna sig trygg för att våga gråta.”
Vi behöver skapa sådana rum för varandra så att vi våga gråta. Att gråta ihop, eller i någons famn gör gott inom oss. Vi behöver göra det möjligt att kunna få gråta. Stoppa det inte. Försök att inte trösta bort det. Trösta fram det istället.
Jag har tänkt på att när Gud möter en människa så är det rätt vanligt att det kommer tårar. Kanske är det just på grund av tryggheten hos Gud det blir möjligt. Det som var arbetsamt när man kom till Guds sköljs nu ut och friden lägrar sig inom oss. Så var inte rädd för att tårarna vill komma. det är bara en naturlig del.
Kanske vi män behöver uppmuntra varandra att gråta. Det är inte tecken på svaghet. Det är tecken på att något fint händer inom oss. Våga gråt.
