Visst är det märkligt att när det händer något otäckt , som i Örebro, så stannar allting annat för en stund. Uppenbarligen går tiden vidare ”där borta” men hos oss stannar tiden på ett sätt.
Det är som att gårdagens viktiga världshänder blir bara en skugga på ett märkligt sätt. Man noterar det knappt. Krig, presidenter, svält och allt som bara för någon dag sedan var det som fyllde alla medier är idag en skuggbild.
Och vi behöver vara en stund i denna tidspaus. Stanna upp och reflektera. Bearbeta. Smälta intrycken. Lösningarna är just nu inte det viktigaste. Kommer att bli det men inte nu. Nu behöver vi tid att ta in och vila i det ett tag. Orsak och verkan är inte så viktigt just då. Det kan få komma sen. Nej, vi behöver en tidspaus som gör att vi kommer ikapp med känslor och tankar.
I tidspausen for vi chansen att omvärdera, se det i ett annat, kanske nytt, ljus. Det som förr verkade som superviktigt får en lägre viktighetsgrad. Vi upptäcker återigen vad som ändå är viktigast och som vi borde prioritera mer.
Pandemin lärde oss saker som ensamhet och tvåsamhet, att hjälpa varandra. Massakern i Örebro körde oss att tiden är inget vi äger själva. Livets varaktighet är inget vi själva styr över.
Jag tänker att vi kan låta tidspausen få göra det sen är bra på. Att stanna upp och se nuet i ett mer stilla perspektiv. Den pausen är inte farlig. Den är, tänker jag, rätt okej att leva i för en stund. Kanske behöver den vara en längre stund också.
När allting annat stannar upp för en stund har vi möjlighet att se allting lite klarare efter ett tag.
