Löften som är svåra att hålla

Sitter och tittar på nyheterna. Ämnet är skolan och antal elever i klasserna. Regeringen hade lovat att det skulle bli färre elever i klassrummet. Men nu visar det sig det vallöftet kommit av sig. Nu visar det sig att det är fler elever i klassrummen.

Vallöften är tydligen inte lätta hålla. Snart är det val och nya vallöften skall ges.

Löften är lättare att ge än att hålla. För det mesta tror jag att alla har gott uppsåt när man lovar något. Intentionen är att hålla löften men när verkligheten kommer i kapp blir det knepigt.

En hållning är ju att inte lova mer än man tror sig kunna hålla. Det ger inte en dålig eftersmak.

Ibland kan vi ”tvingas” till att lova sådant vi har känslan av att det blir svårt att hålla. Det är mindre kul.

När någon påstår sig ha fått ett löfte av någon som inte vederbörande har gett blir det svårt. Kanske är det för att man vill så gärna få sin vilja igenom. Sådana löften som är luft är svåra att bemöta. Man liksom inte når varandra.

Nej, lova bara löften som går att hålla. Avstå dom andra. Det gör livet lättare för alla.

Söndagstankar – En rätt ande och lydnad

Jag brukar aldrig kopiera en hel text i min blogg. Men denna gång gör jag ett undantag. Jag följer en bibelplan där texten är så bra. Planen heter ”Min ande mitt ansvar”. Kommer från Hillsong. Läs och bli välsignad:

Lydnad är inte det mest populära ordet idag. Men i 1 Samuelsboken 15:22 säger Bibeln att lydnad är bättre än offer. Med andra ord, vi kan leva uppoffrande liv genom att ge tionde, ge till de fattiga och så vidare – men den stora frågan är: Kan du bli tillsagd vad du ska göra? Går du att lära?

Många människor gillar inte att bli tillsagda vad de ska göra. Det finns vissa attityder och förhållningssätt som man helt enkelt inte kan lära. Man kan inte lära den som har en arrogant ande. Man kan inte lära någon som tror sig veta allt. Man kan inte lära någon som har en defensiv ande. Man kan inte lära någon har en ande av stolthet… men en ödmjuk ande kan inte undgå att lära sig.

När det kommer till lydnad är vår andes tillstånd avgörande. Hur lätt kan du bli tillsagd? Sorgligt nog är det ofta så att ju äldre de är eller ju längre de kommer i livet, ju mer framgångsrika de är eller bara i allmänhet, desto mer står människor emot att ta emot råd.

Jag har en vän som jag regelbundet äter frukost med när vi båda är hemma. Vi lever båda extremt upptagna liv och har väldigt olika världar, men vi har en relation där vi kan tala öppet och ärligt med varandra om våra respektive liv. Jag värdesätter den här vänskapen högt; den har hjälpt mig navigera många svåra säsonger genom åren.

Vem har du gett rätten att tala in i ditt liv? Det handlar inte om att lyssna till varje åsikt – det kommer bara att förvirra dig. Det handlar om att låta människor som du litar på få tala ärligt till dig.

Markus 10 talar om en rik, ung man som hade levt ett uppoffrande liv enligt tio Guds bud. Men när Jesus sa åt honom vad han skulle göra, gillade han det inte.

Vers 21 säger:

Jesus såg på honom och fick kärlek till honom och sade:

Tänk på det. Vem tillåter du att älska dig tillräckligt för att kunna se dig i ögonen och säga det du inte vill höra, men det du behöver höra? Sorgligt nog ville inte den unge mannen ta emot det Jesus sade till honom och han ”gick bedrövad sin väg”. En rätt ande är ödmjuk nog att kunna ta emot undervisning.

Jämför honom med Moses, en ledare för miljoner och någon som var van vid att bestämma. 2 Mosebok 18 beskriver hur hans svärfar Jetro kommer med korrigering och instruktion. I vers 17 säger Jetro: ”Ditt sätt att arbeta är inte bra.” Vers 24 fortsätter: ”Mose lyssnade till sin svärfars ord och gjorde allt som han sagt.” Moses hade en läraktig ande.

Går du att lära? Tolkar du saker för att de ska passa dig istället för att lära dig kraften i lydnad? Om du inte vill be tillsagd kommer du att sabotera din framtid. Var och en av oss behöver ibland människor som räddar oss från oss själva!

BÖN: Herre Gud, låt mig har en läraktig ande. För rätt människor in i mitt liv som kan tala till mig med gudomlig visdom och urskiljning, och ge mitt ett hjärta som kan höra och ta emot.

Planen hittar du i ”YouVersion”

Den ovana känslan

I går var det en kort arbetsdag. Ett par timmar bara. Sen var jag ledig resten av dagen. Blommorna blev duschade. Grillen rengjord efter sommarens alla grillstunder. När klockan blev 18 och dagens viktigaste uppgift, tvätten, var klar så kändes som att dagen borde vara slut för länge sedan.

Det är en skön känsla när kvällen är ung men ändå hunnit mycket efter jobbet.

Samtidigt en liten ovanlig känsla. För det är sällan mycket tid kvar på dagen när arbetsdagen är slut.

Det känns gott att känna att dagen gett mer än man trodde skulle vara möjligt. Visst är det skönt att kunna känna sig nöjd med dagen.

Ovana känslor kan vara jobbiga att möta. Vi liksom har inte kontroll över läget. Vi blir osäkra. Allt skall ju helst vara som det brukar.

Min ovana känsla i går är ju inte på något sätt något att hänga upp sig på. Möjligen att jobbet tar väl mycket av min tid.

Kanske vittnar känslan av ovana något på hur vi gärna ser att allt går sin gilla bana. Att vi inte ställs inför någon överraskning. ”Så har vi alltid gjort” visar ju tydligt hur vi vill ha det. Det vi ”aldrig har gjort” känns tryggt att låta bli även i fortsättningen.

Ovana handlar om brist av erfarenhet. Ett bra sätt att bli mindre orolig för ovana händelser är väl då att skaffa sig erfarenhet. Man kan också bara bestämma sig för att ovana händelser är inget problem. Att dom är bara en del av livet.

Överflöd är det ingen brist på

Sista timmarna stod jag i vår gåvomottagning igår på jobbet. Vi var två stycken som hade fullt upp att ta emot alla gåvor. Tidigare på dagen hade vi sänt iväg den 26:e trailern till Estland. Förra året skickade vi 27 stycken. Så det lär bli nytt rekord.

Vår butik firar 25 år. Som du säkert vet. När vi summerar dessa år har vi sänt bistånd till ett värde av 80 miljoner. Allt skapat av det vi fått in i gåvor.

Överflöd är det ingen brist på

Vi har det oerhört bra i vårt land. När man står i gåvomottagningen så blir det så tydligt.

Man skulle kunna göra ett lite experiment. Fundera på hur många saker du har som du nästan aldrig eller aldrig använder. Hur mycket finns det i förrådet som bara ligger där? Vill minnas att man beräknade att vi har många tusen saker/person. Säkert är det ingen underdrift. Frågan är om vi verkligen behöver allt vi samlar på oss och som vi gärna köper.

Kanske är det värt att fundera på hur det ligger till.

Kul är i alla fall att när vi upptäckt att vi inte behöver allt det vi har så kan det göras om till bistånd. Det har många förstått. I det läget är det bra att det inte är någon brist på överflödet.

Budgeten där alla är vinnare 🤔🙄

Så har regeringen lagt fram sin budget. Enligt finansministern är det en budget där alla är vinnare.

Förlåt mig men det är jag starkt skeptisk till. Kan inte finnas en budget där alla är vinnare. För skall någon få mer lär det alltid bli på bekostnad på någon annan.

Nu har jag ju inte läst den tio kilo tunga budgeten. Men misstror det i alla fall.

Jag tänker mig att det borde satsats massor på att få folk i jobb. Allt för många som går arbetslösa.

Budgeten luktar valtider. Hade det varit borgarna som satt i regeringen skulle deras budget lukta valtider lika fullt.

Vad jag inte förstår är varför det blir en sådan ”doft”. Vårt lands väl och ve är viktigare än att blidka väljare. Det står mer på spel än så.

Så kära regering. Tro inte att jag går på att alla är vinnare. Inte en chans. Lite mer realistisk bedömning och bild av egen lagd budget vore snyggt.

Äntligen äntligen äntligen

Äntligen så har det börjat. Ja, egentligen är det inte i första hand att jag har fått börja sjunga julsånger. Det är väl egentligen lite för tidigt. Men att få sjunga kör igen. Det är så fantastiskt roligt. Troligen helt omöjligt för dig som inte sjunger att förstå. Men för dig som sjunger i en kör så förstår du precis vad jag menar. Under flera år hade jag förmånen att sjunga med ett gäng som kallar sig Can’t Stop. Det var så underbart roligt att sjunga ihop. Men sen jag slutade i den kören pga av en flytt så har jag längtat efter att sjunga i en kör igen. Igår kväll startade vi körövningen för ”Klingande julkort” i vår kyrka. Vi startade med lite gemenskap och upptakt. Så fick vi första låten. ”Jul jul Strålande jul”. En klassisk gammal goding. Sjöng bara första strofen. Men det vara bara så gott. Att få sjunga i stämmor och höra hur gott dom sammanföll. Det kommer att bli så roligt. 8-10 december är det helgen då allt ska sitta. Då är det konserter. Varför inte boka in det redan nu. Att sjunga i en kör är att lyssna in varandra. Att få sin ton att samstämma med dom andra. Det är att skapa en gemensam klang. I dagar som dessa där det är övertoner rent politiskt, där vapenskrammel låter för mycket, där folk inte är välkomna behövs det mer av samklang. Vi måste hitta tillbaka till en skönare harmoni på vår jord. Hela jorden skulle behöva sjunga med i samma kör. Ha en gemensam klang. Då tror jag att vi skulle må bättre ihop. Kanske denna julsång behöver förverkligas i verkligheten….Kom kom signade jul sänk dina vita vingar över stridernas blod och larm, över all suckan ur människobarm. …..Vi behöver låta freden och friden sänka sig över vår jord. Över oss människor. Så är det.

Hur gör man när man brinner för något som verkar så omöjligt?

Jag funderar på hur man gör när man brinner för något som verkar så omöjligt?Du vet, när man vill se något hända men man verkar vara ”så ensam” om att det kan bli en verklighet?Hur brinner man så att det smittar av sig? Hur får man andra att vilja brinna också? Hur kan man få till att man brinner för samma sak?Kan tänka mig att jag inte är så ensam i dessa funderingar. I en tid som denna är det så många idéer som skall få plats i ett begränsat tidsrum. Detta tidsrum är det många idéer som ”tävlar” om dess utrymmer. Man kan lugnt säga att sen jag var barn så har utbud och visioner exploderat. Nästan jämförbart med antal kanaler på tv. Jag minns att vi hade bara en kanal när jag var liten. Minns hur vi fick kanal 2 genom den lilla boxen vi fick till tv-apparaten. Sen dess har vi så många kanaler att det är stört omöjligt att hänga med på alla erbjudanden till underhållning. För att inte tala om alla webbsändningar. Lite så kan jag känna om allt man skulle vilja se ska hända. Det finns säkert någon bra utbildning i detta. Det är nog bara jag som inte fattat poängen. Men jag måste erkänna att ibland känns det lite hopplöst eller frustrerande när man brinner för något och det inte riktigt tar fyr. Valet är ändå rätt enkelt. Hur svårt det än är att få fyr är inte alternativet att sluta brinna. För förr eller senare tar det fyr och då kan ingen stoppa den elden. Då får dom som har varit svårtända antingen själva börja brinna eller helt enkelt ge plats för elden. Så du som brinner för något som verkar svårtänt – ge inte upp. Det finns, vad jag förstår, inga enkla svar på min fråga. Men i väntan på dom svaren får vi inte sluta brinna för vår sak, längtan eller vad det nu är.

Att vara ett lag är svårt

Jag satt och tittade på cykelsport. Det var lagtempo. Man hjälper varandra fram till bra vinnande tempo.

Så gick det tungt uppför en backe. En hade svårt att hänga med. Den som ledde gruppen hade bra med kraft vilket gjorde att hon drog ifrån. Resultatet blev att dom andra fick ingen draghjälp. Det måste ha känts extra jobbigt. Efter en stund ser man att alla i laget har svårt med ledarens tempo. Då fäller kommentatorn orden ”det är en urusel laginsats. Hon måste vänta in dom så att dom kommer i rulle med varandra.” Ungefär så där hon.

Det är svårt att vara ett lag. Man måste tänka mer på laget än jaget. Ingen kan dra ifrån. Man ska hjälpa varandra framåt.

Det är så det är i alla ”lag”. Om man bara tänker på sig själv blir det inget bra. Om ledaren ”springer” för fort och långt fram så fungerar det inte. Man får inte med sig laget då.

Att vara lag är att vara följsam. Att i lagom takt sporra. Att se behovet när någon sackar efter. Skjuta på? Hjälpa och dra? Peppa?

Det handlar också om att bromsa någon så att den inte kommer för långt fram och inte på så vis blir en del av laget.

När en ledare inte går i takt med folket den leder är den inte en ledare på rätt plats längre. Självklart ska den vara ”lite före” men vad jag tänker är hur fel det blir när vederbörande är hästlängder före. Ibland måste en ledare slå av på takten och vänta in.

Likaså blir en osynlig ledare svår att följa. Det jag kämpar med är att vi är så många volontärer som har så olika tider. Det innebär att när jag är ”synlig” är det några som inte har kommit än eller inte är där den dagen. Så fast jag ”finns” så ”syns” jag inte för alla. Men vi har varje dag en stund då vi möts alla. Det är vid kaffet kl 11. Den stunden blir så viktig. Då kan alla mötas och man får tillfälle för ögonkontakt och dela några tankar med varandra.

Att vara ett lag är svårt. Laget måste gå före jaget. Det gäller att se varandra. Varandras behov är viktigt för det är då man kan stötta varandra.

Att uppmuntra och stötta sin ledare har också betydelse. Det gör att man kan få ”det bästa” av sin ledare. I min värld tänker jag också att det också handlar om att be för varandra så även för sin ledare. Så vad du än tycker och tänker om din ledare så be för den.

Att få sin vilja genom i sitt lag är inte alltid den bästa vägen. Man måste se på helheten. Hur är läget nu? Vad behövs nu? Är min ide bäst just nu på just ”det” sättet? Ett lag och en ledare som känner av den atmosfären kan komma långt.

Att vara ett lag är svårt. Men ser man varandra som en tillgång och möjlighet blir det klart lättare.

Söndagstankar – Tomma händer

Tomma händer. Tomma händer är väl inte mycket att komma med. Känns som att det är inte mycket att reflektera över. Men låt mig få filosofera något över tomma händer.

Vi går ofta och bär på saker och ting. Jag tänker nu inte på matkassar eller portföljer. Utan på sådant som kan vara bekymmer och problem. Våra händer blir bildligt talat fulla av allt detta. Axlarna blir spända och uppdragna. Tinningarna värker på grund av spänning i livets tankebekymmer.

Jesus säger: ” Kom till mig du som har bekymmer. Jag vill skänka dig vila”

Jag tänker mig att jag får lämna över allt jag går och bär på. Allt jag har i mina händer. Jesus tar det ur mina händer. Händerna behöver inte längre bära tungt. Dom blir lättare att lyfta mot himmelen i lovsång. Krampen i händerna får istället kännas som en smekning. Det blir inte längre jobbigt att knäppa dom till bön. Inte heller tunga att lyfta till tillbedjan. Tomma händer kan fyllas med välsignelser från vår herre.

Axlarna kan sjunka ner. Spänningen i tinningarna får ge plats för en känsla av tillfredsställelse. Genom att jag frivilligt släpper taget om bekymren jag håller fast vid infinner sig den vila och frid Jesus ger när vi kommer till honom med våra bördor.

Min erfarenhet har varit att det varit lättare att säga än att göra. Alltså att jag bett Jesus ta hand om det men att jag ändå hållit kvar det. Han har inte fått ta det ur mina händer. Så har det inte blivit någon förändring. Men när jag väl ha släppt taget om det och Jesus har fått ta det i sina händer så har det fungerat. Då har jag funnit lättnad, frid och vila.

Innebär det att jag inte tar ansvar? Inte alls. Det är just det jag gör. Att låta Jesu ta hand om min börda är att lägga den på den rätta platsen.

Idag skulle jag vilja be att du skulle få nåden att släpp taget och låta Jesus tömma dina överfulla händer av bekymmer. Så att du kan orkar lyfta dina händer mot skyn och lovprisa honom på ett nytt sätt. Lättad över att han som har all vishet och kraft har förmågan att möta dina bekymmer på bästa sätt.

Att istället för att uppleva att dina händer är tyngda av bekymmer kommer du att uppleva att du själv vilar i någons händer. Guds underbara händer som orkar bära både dej och dina bördor.

Gud välsigna din dag.

Nostalgi-stund i etern – radio morgongryning

Igår var jag med i närradion här i stan. Ämnet var att vår butik firar 25 år.

Det gav några minnen tillbaka till i slutet av 80-talet då jag var med och sände närradio mer kontinuerligt. Vi sände ett morgonprogram på onsdagsmorgnarna som hette Radio Morgongryning. Vi sände kl 7. Tror det var till kl 9. I början var vi lite ”fega” så vi spelade in alla program. Insåg ganska snart att det var onödigt jobbigt. Sen blev det direktsändningar.

Det var tidigt upp. Men det var kul. Varje gång vi tänkte ge upp fick vi lyssnarbrev där man beskrev vad programmet betydde för dom. Då satsade vi på nytt.

Kanske har närradion gjort sitt om du frågar några. Andra tror precis tvärt om. Och kanske är det nyckeln till mycket.

Om man tror på något är man beredd att satsa på det.

Hur andra än pratar ner något så hindrar det inte den som brinner för något. Där andra ger upp växer glöden hos den som tror på det.

Kanske står oddsen emot. Logiken säger att det inte går. Ändå kör man på. Bara för att man tror på det.

Inställning till något är halva jobbet. Motivation, tilltro, vilja ger en inneboende kraft till att lyckas.

När någon vill förgöra något kan det räcka med så in misstro så är går allt om intet. Kan man då klara att slå dövörat till alla som sår in missmod kan man lyckas.

Att välja den man vill lyssna till är viktigt. Vem ska få göra inflytande på mig? Vem skall få påverka mig? Välj den som ger dig energi och tilltro till något. Den som bara sår in missmod och omöjlighet kan du slå dövörat till. Det är inte värt att lyssna till det.

Har du tänkt på hur mycket trevligare det blir när vi talar gott? Likaså när vi talar tro in i en situation som verkar hopplös händer det något i samtalet. Det blir en god atmosfär. Tänk bad några ord kan vara avgörande för en god stämning. Dom orden behöver vi mer av.