Satt och tittade på Stargate. Du vet serien som kan färdas mellan galaxer på nolltid genom maskhålet. Igår och idag var sådana dagar jag skulle vilja vara någon annanstans. Många av mina kollegor är på vår årliga träff i Norrköping. Där får vi bra samlingar som ger oss redskap för vårt jobb. Men framför allt möts vi till samtal med varandra. Möten där vi delar varandras situation. Så jag saknar dessa dagar fantastiskt mycket. Visst är det så att ibland skulle man vilja vara på två platser samtidigt. Allt för att vilja uppleva så mycket det bara går. Då skulle jag snabbt kunna åka och hälsa på mina föräldrar i Kumla på lunchrasten tex. Jag skulle kunna över till USA med den moraklocka Charlene vill ha. Sen ner med lite förnödenheter till Sydsudan. Det skulle inte vara några hinder. Tänk om vi kunde komma på ett sådant sätt. Risken är väl att vi skulle stressa runt så att vi blev utmattade och gick in i väggen. Kanske är det väl bra att vi är begränsade på detta område. Kanske finns det en liten vink i skapelsen om att vi ska rätta oss efter denna begränsing. Att det är bra för oss att vara på ett ställe och inte två samtidigt. Vi får vara nöjda med att drömma oss bort. Det är ju nästan samma sak. Drömmen upplevs ju som att den är på riktigt. Och det är ju inte så dumt.
Ska man bli rädd nu?
Ska man bli rädd nu när Nordkorea provskjutit en ny bomb?
Med den möjligheten och med den retoriken känns det inte bekvämt.
Om man inte ska bli rädd nu vad ska till att man ska bli det på riktigt?
Måste nog säga att det minst sagt känns knepigt.
Antingen driver Nordkoreas ledare med oss. Eller så menar han fullt allvar.
Jag bara undrar.
Vad ska till för att han ska stoppas? Det känns som att den närmaste tiden blir avgörande.
Min känsla är att det måste till ett större ingripande än vi människor klarar av. Om inte Gud griper in kommer någon att göra sig olycklig på honom eller oss.
Min bön idag är att Gud ska stoppa detta kaos.
Sorgens dag
Idag är det en sorgens dag. Man skulle kunna uttrycka med starkare ord men då tycker nog en del att jag tar i. Så man får försöka att hålla igen i respekt att använda lagom starka ord. För skulle det hända något värre så har man ju tappat valören på orden. Om nu något värre kan hända.
Idag är det sista dagen man säljer jordgubbar vid Maxi i Jönköping. Det är klart en sorgens dag
Till glädje för många så försvinner jordgubbsbilder i mitt flöde i sociala medier. Jag kan möjligen lägga ut frysta bär men dom bilderna blir inte alls lika bra.
Till sorg för mig att jag inte, efter dom två liter jag köpte, inte får färska jordgubbar till min frukost på morgonen. Jordgubbar är sommarens bär. Så det innebär att sommaren nu officiellt är slut. Vet inte man håller på längre i Skåne. I så fall får jag väl överväga vart nästa flytt får gå. Men å andra sidan är det ju rätt okej jordgubbssäsong utanför Maxi. Summan av antal liter hemköpta denna säsong är ca 25 liter. Så den som trodde att den siffran var större bedrog sig. Bara ca 25 liter. Jag minns inte när jag köpte mina första svenska jordgubbar i år. Jag la säkert upp en bild på det. Så är det viktigt att veta får man bläddra tillbaka i mitt bildflöde. 😄Vill bara tacka Fru Bär som leverantör av mina jordgubbar för tiden som varit. Ser fram emot nästa säsong. Idag blir det glass och gubbar till efterrätt. Det gör sorgens dag lite enklare 😄
🍓🍓🍓🍓🍓🍓🍓🍓🍓🍓
Ps Vilket flyt att jag behövde komplettera tablettskåpet efter gårdagens äventyr Ds
Idag firar jag 50 år
Idag är det en speciell dag. Det är den 3:e september och det är 50 år sedan det blev högertrafik. Men det är inte egentligen det jag firar. Hur stort det än var att vi bytte sida på vägen. JP har en artikel om denna stora händelse.
Nej,denna dag var viktigare än så. Det var då jag tog mina första steg. En farbror sa åt mig att komma så då gick jag. 😄
Måste säga att det känns som igår…. nej inte alls. Tänk att det är 50 år sedan. Tycker nog att det var rätt smart av mig att börja gå just den dagen. Tänk om jag hade gjort det tidigare… då hade jag ju fått lära om igen.
Men jag minns inget om den dagen trots allt. Händelsen är berättad för mig.
Denna dag måste ha varit rätt spännande och rörig. Vilken grej. Måste ha varit svårt i början. Synd att inte alla länder styrde över till höger.
Fast jag undrar om det inte hade varit bättre att låtit bli att börja gå. Ni ser vad det innebar. Man fick köra runt med syrran på sparken. 😉
Så idag får vi fira. 50 år är ju inte så lite det. 💐💥🎉🍓
Det finns något jag inte ens önskar min värsta fiende.
Det finns något jag inte ens önskar min värsta fiende.
Njurstensanfall med tillhörande smärta önskar jag ingen att få. Inte ens min värsta fiende.
Jag har gått igenom det nu. Hört att det ska vara riktigt tufft. Det var det. Vilken smärta. Innan jag fick hjälp låg den i under mer än en timme. Så fruktansvärd smärta.
När det gör så ont att man inte kan vara still så är smärtan på topp. Minuter känns som timmar. Man vet att man ska få hjälp men det dröjer. Smärtan tilltar. När man då får veta att ambulans kommer om 3 minuter så är man väldigt glad. När smärtlindring lyfter bort smärtan blir man så tacksam. Den långa väntan är som bortblåst.
Jag vet ju att vi har en bra sjukvård. Men resan till Tanzania förra året gjorde att jag blev ännu mera tacksam. En dag som igår påminde mig på nytt om det. Två personer kommer till min hjälp och jag blev smärtfri. På akuten är man snabba och duktiga. Jag får den hjälp jag behöver. Man systematiskt undersöker. Efter röntgen så blir beslutet att stanna över natt. Möts av fantastiska människor i en ren miljö. Det gör mig tacksam. Så tacksam.
Lördagens städning kom av sig. Det blev för mycket smärta. Men städning kan man ju göra en annan dag. Fast hade jag fått välja hade jag hellre städar, hur tråkigt det än är. I ljuset av njurstensanfall med tillhörande smärta så är städning så mycket bättre. Ska försöka komma ihåg det nästa gång jag tycker städningen är tråkig 😉
Hjältar – människor vi gör dumt i att inte lyssna till
En sann hjälte är ofta en person som inte vill kallas hjälte. En sann hjälte ser ofta sin uppgift och det den uträttat som det mest naturliga som man bara gjorde. En sann hjälte vill oftast inte äras.
Det är inte ovanligt att vi vill utse årets hjälte. En person som gjort något utöver det vanliga. Den har oftast gjort något vi själva nog skulle vilja ha gjort men inte gjorde av någon anledning. Kanske är en av kriterierna för att vi utser en hjälte är att vi själva skulle inte våga att göra samma sak.
Jag tänker på några som i mina ögon är riktiga hjältar. Det är människor som offrat sig helhjärtat för en god sak. Tex en missionär som ställt andra före sug själv. Som satsat och offrat hela sitt liv för att förändra världen för någon annan.
Jag tänker på dom som i dagarna åker till Sydsudan för att hjälpa folket med hälsovård. Dit där ingen annan vill åka. Inte ens FN. Där gör dom en insats. I mina ögon är dom hjältar. Men frågar du dom själva är det bara något dom vill göra för att hjälpa.
Jag satt och lyssnade på några missionärer för några kvällar sedan. Dom berättade några glimtar från deras insats. Hela livets insats börjar gå in på sista versen. Hjältar som skapat nya förutsättningar som troligen inte varit möjligt utan dom.
Då slog det mig. Vi gör dumt i att inte lyssna på deras berättelse och råd. Vi gör dumt i ifall vi inte lyssnar till dom. Vi kommer att missa något vi behöver veta om om vi inte lyssnar till dom.
Hjältar annonserar inte sig själva. Dom verkar ofta i det fördolda. Vi behöver söka oss till dom. Men uträttar mycket.
Vi gör gott i att lyssna till dom.
1 september
Det är ett faktum. Vi lämnar sommaren bakom oss. Första september bryter fram.
I helgen är det sista försäljningen av jordgubbar vid Maxi. Bara det är ju ett klart tecken på att sommaren är slut. En god tradition avslutas – den att köpa jordgubbar alltså. Tur att jag laddat frysen med lite gubbar.
Om några timmar är det helg. Det känns gott att få ta en paus. Nästan samma känsla som att sommaren snart tar en paus.
Välkommen september.
Det lilla rummets vida utblick
Jag satt i ett sammanträde i går kväll. Rummet inte det minsta men i jämförelse med annat inte heller så stort. Ganska litet faktiskt.
Vi satt i vårt missionsråd. Förde samtal om olika satsningar vi har utöver vår värld.
En stunden var vi i Afrika för att nästa stund vara någon helt annanstans på jorden.
Det var det lilla rummets vida utblick.
Tänk vad ett samtal kan göra. Tänk vad en tanke kan föra oss. Så fascinerande.
Mitt arbete handlar ju mycket om det också. Ett ”nu” här och nu som i sin förlängning är utöver vår jord. Där ett överskott blir möjligt för att hjälpa någon kanske på andra sidan jordklotet.
Ett rum begränsas av dess väggar. En tanke begränsas (möjligen av ”omöjlighetstänk”) inte av några väggar. Tanken för oss ut i en värld som ligger utanför rummets omöjlighet.
Jag kan bli så upprymd av att höra andra som visar på vad dom brinner för. Dessa brinnande själar gör underverk innan tanken bli verklighet. För dom skapar en förutsättning för att det blir möjligt. Den som tvekar kan bli övertygad och tändas för en sak bara för att en entusiastisk person har talat.
Att sitta i ett litet rum och sträcka sig långt bortom dess väggar är en fantastisk resa. Att få se möjligheten att hjälpa någon flera hundra mil bort. Det är stort. Man får liksom vingar på något sätt.
Liksom rummet begränsas av dess väggar så kan våra möjligheter begränsas av våra tankar att det är omöjligt. Så har vi redan i tänket stängt dörren till möjlighet.
”Allt är möjligt för den som tror”
Det är det som spränger det lilla rummets begränsningar på samma sätt som det spränger tankehinder.
Våra tankar om att ”det går nog inte” behöver bytas ut till att ”det går nog”. Då skapar vi förutsättningar till underverk. En utmaning som lockar. Åtminstone mig.
Kluven känsla ….
I går var jag på en information om e-handel. Tänk vad populärt det har blivit att handla på internet. Lätt smidigt och ofta ganska billigt. Man kan sitta hemma vid datorn och beställa från Kina och veckan efter är saken hemma. Orkar jag inte åka ut och hämta pizzan är det bara att beställa på nätet och snart kommer den hem via bud. Behöver inte ens köpa mjölk längre genom att ta bilen eller bussen till affären. Alltså, hur smidigt som helst.
Men jag är rätt kluven inför det. För när e-handeln slagit ut affärerna har vi ingenstans att gå och handla när äggen är slut och vi behövde bara ett till för kunna baka just ”då”.
I det kortsiktiga perspektivet är det ju bara på gått. Men vad händer över tid? När storköpen nästan slår ut citybutikerna så är detta ännu ett ”hot”. Vi kommer att ha ännu svårare att ha fysiska butiker. Ingenstans att först klämma och känna. Kvalitet ser man och känner man i verkliga livet. Hur länge orkar vi med att beställa 5 eller 6 par skor över nätet med fri frakt? Först hämta dom hos ett paketbud. Sen hem och prova. Sen åka till ett paketbud för att skicka tillbaka. Man kan undra hur mycket tid man i slutändan sparat 🤔. Hur länge orkar man det? Sen när man börjar ge upp har alla skoaffären fått slå igen. Rätt knepigt läge.
Visst, jag har säkert fel men ändå. Kanske ligger det något i det jag tänker i alla fall.
Likaså så när man köper kött eller någon annan matvara från andra länder. Så får den svenska produktionen lägga ner. När transporter inte funkar från andra länder står vi där och har inget att köpa.
Nej, ska vi tänka långsiktigt så får man nog fundera lite. Det gör att jag är lite kluven inför detta med e-handel. … … …
När mörkret sänker sig….
Mörkret sänker sig tidigare och tidigare på kvällarna. Det märks klart att vi är på väg in i hösten. Augusti går mot sitt slut och september tar sin början. Det är på ett sätt vemodigt. Men samtidigt är det vackert. Ljusen börjar tändas i fönstren. På ett sätt så känns det som att allt går ner i tempo. Ja, inte om man tittar på jobbet. Denna höst blir lite extra med 25-årsjubileum bl.a. 
Jag vet ju inte hur du känner just nu. Hösten är ju kanske en jobbig tid. Det är långt kvar till en ny vår. Att allt går ner i tempo är ju i och för sig nog inte sant. Men att naturen bromsar in är tydligt. Snart gulnar bladen och faller till marken. Det påminner oss om att vi också behöver bromsa in för att vila. Vilan leder till att vi skjuter nya skott. Den tid som kommer nu med den höga luften är något jag uppskattar. Eftersom jag har astma så blir det lite enklare att andas. Och den sköna luften gör naturen så klar på något sätt. Kanske är det ändå en resa i höst som gör att denna höst känns så extra skön. Då jag ska få åka till Tanzania igen. När man har en sådan resa till värmen att se fram emot gör ju allt så mycket lättare.
Att se fram emot något ger livet en guldkant. Det drar oss framåt. En slutsats man kan dra av det är att vi borde skapa något som vi har att se fram emot. En god strategi om livet är lite grått just nu.
