När jag växte upp var min faster Birgitta Skoog missionär. En tid i hennes tjänst var hon bland masajerna. Hon berättade om hur hon åkte ut till dom med sin jeep. Hur hon hjälpte dom med vaccinationer. Sen den tiden har jag längtat efter att få åka till detta masajland. Att se vad hon mötte. Möta folket.
När jag hade förmånen att resa i Tanzania för några veckor sedan fick jag denna dröm uppfylld. Vi fick en ändring i programmet som gav oss denna möjlighet. Du kan ana vad jag blev glad. En dröm som funnits där under säkert 40 år drygt. Säkert längre.
Jag fick möta detta folk. Ingen turistanpassad by där man ville visa upp sig. Nej, en vanlig masajby där man levde och verkade. Med sina djur. Några dagar innan vår ankomst hade dom ”unga männen” tagits upp som soldater. Ingen trevlig procedur precis. Pappan ställer sig på knä. Killen lutar sig mot honom. Så omskär man pojken. En process som tar ca 15 minuter. Killen får inte säga ett knyst. Då är han inte en riktig karl och får problem. Ingen bedövning. Bara att knipa.
Killarna hade på sig sina nya kläder och ska nu skolas till soldater. Att vakta sin hjord och sin by. Dom såg ut att ha klarat det bra. Men oj vilken stund för dom. Det som var gott att höra var att man avskaffat den kvinnliga omskärelsen. Tack gode Gud för det. Det finns en framtid för fler kvinnor att slippa detta lidande.
Masajerna är ett vackert folk. Klär sig i vackra färger. Män och kvinnor klär sig med mycket smycken. Man kan väl säga att vi svenska män, ja inte alla men många, är rätt bleka i jämförelse med masajmännen. Så kanske skulle vi våga lite mer färg, kanske……. Hm
Djuren finns mitt i byn under natten. Sen bor man runt omkring dom. Utanför allt detta har man en törnhäck. Den skall skydda mot vilddjuren. Och dom finns där. Kanske inte lika många som förr. Men dom finns där. man har inte mycket annat att skydda sig med. Men man har det man behöver av mat genom sina djur.
När vi åkte från deras by blir man bara så förundrad hur andra människor förstör den natur som detta folk bor i. Man har bara slängt sitt skräp. Drivor av flaskor och annat skräp låg där. Det är ingen soptipp i den bemärkelsen att det är en ordnad plats som vi är vana vid. Man har helt enkelt bara slängt sitt skräp. Det gjorde mig ledsen. Varför?
Det var en så skön upplevelse att få möta detta folk. Ett stolt folk. Ett vackert folk. Ett nomadfolk som blir mer och mer fastboende. Annars brukar dom följa där betet finns för sina djur. Men man har insett behovet av att deras barn behöver gå i skolan. Så folket börjar komma in mer och mer i samhället på det viset. Var lite kul att se en masaj åka bakpå en motorcykel för att komma till stan.
Pedher´s blogg 