Inlägg

Publicerat den

Yes – jag fixade det

Vid nyår satte jag några mål jag skulle klara under året. Det ena var att jag skulle cykla på testcykeln under en period och nå, jag tror det var 30 mil. Inte så viktigt nu eftersom jag vet att jag nådde det målet. 

Sen skulle jag gå ner i vikt . 5 kg till ett visst datum. Jag var inte så tydlig här för jag ville ju inte hamna i dålig dager liksom 😊. Jag nådde inte målet till utsatt tid. Det har jag däremot gjort nu. Det har snart fått ett halvår och jag har lyckats får ner vikten. ”Kumla-Lasse” fick ju fart på mig. Jag är honom evigt tacksam. Så jag har nått målet att slipa 5 kg med råge. Från 79 till 71 kg lite drygt. 

Så igår fixade jag mitt tredje mål. Att springa över en mil. För er som springer halvmara, helmara och allt annat är ju detta ingenting. Så sluta och läs om du vill. Men för mig var det ett mål som skulle vara klart i augusti. Men redan nu fick jag till milen. Kändes så bra. Ingen supertid att skryta över. Jag tom tabbade mig när jag stängde av appen så det gick några extra minuter. Men ändå. Splitt-tid på 6:27/km på 10 km. För mig rätt okej. Jag är nöjd i alla fall. Problemet nu är att jag måste sätta nya mål och högre mål. Men vad gör det? 

Att sätta ut mål är ju sig ingenting att ströva efter på ett sätt. Men faktum är ju att när man sätter ut ett tydligt mål vet man när man lyckats med det. Med man blir fokuserad fram till dess uppfyllelse. Så visst ligger det på ett sätt något bra med att sätta ut ett mål. Man blir inriktad på att försöka nå det. För höga mål kan du musten ur oss. För höga budgetmål som blir för svåra att nå kan få helt motsatt effekt. Likaså träningsmål och alla andra mål vi sätter upp. Att sätta mål som är möjliga leder istället till en mycket större stimulans. Har vi mål som vi klarar av bättre med råge får det ju en så mycket större positiv påverkan på oss.

Så det är bättre att sätta mål där vi får möjlighet att rop vårt ”Yes – jag klarade det” före utsatt tid. Då blir det oftast ännu bättre resultat. 

  

Publicerat den

Femte dagen…..

idag är det den femte dagen. Den femte dagen av några dagar av ledighet. Får erkänna att det var både behövligt och skönt. 

Jag tror att man ibland behöver komma ur sitt sammanhang för att hämta kraft. Helt enkelt återhämta sig. Hur man än trivs eller otrivs är det gott att komma ur dom givna banorna. Ibland också en press man lever under. 

För min del blev det en resa till Borås där äldsta grabben bor. Visserligen några nätter på en madrass på golvet men vad gör det. Att vara några dagar med sina söner, som jag träffar på tok för sällan numera sen dom flugit ur, är så gott. 

Det som händer med oss när vi lämnar det givna mönstret och kraven gör något gott med oss. Vi får på något sätt kom ut på fritt område. Då kan vårt sinne och vår kropp återhämta sig lättare. Visst kan det vara svårt att komma tillbaka till det vanliga. Men kanske har man då bunkrat upp energi för att klara upp det bättre till nästa gång man kan återhämta sig. Det är som att komma ut i solen och bunkra D-vitamin. Solens goda påverkan på oss. Det sägs att man behöver inte vara länge i solen varje dag för att det ska göra god påverkan på oss. Men det måste ske kontinuerligt. Går inte att bunkra hur mycket som helst och sen tro sig klara det för lång tid. Det måste ske per någonting. 

God energi finns att hämta hos vänner. Vänner man trivs med. Vill påstå att i brist på att möta dom kan det ge ett visst enerigpåslag bara genom att tänka på dom. Dom har en god påverkan på våra liv. 

Att hitta andrummen, dom korta  återhämtningspausarna i vardagen, är en utmaning. Vi behöver verkligen hitta dom 

Varför får somliga jobba så mycket övertid när andra inte får jobb? Om man fördelade resurserna bättre skulle vi orka bättre. 

För mig är denna femte dag en uppvakningsdag efter några dagar av vila och återhämtning. Är nog också bra att liksom bildligt talat sträcka på sig och sakta vakna upp. Inte rusa iväg utan stilla återinträda i vardagen. Så idag blir det en dag av att komma i vanlig rytm igen. Får se hur det går. Är vädret ok blir det nog en runda i Vrinneviskogen förbi pastorsgymmet. 

Publicerat den

Söndagstankar – Att be för sitt land

I går firade vi vår nationaldag. Långt ifrån det firande som våra grannar i Norge brukar företaga sig. Lite sorgligt kanske. Visst, vi har ingen speciell nationell dag i historien att fira. Men ändå….

Vi har dock ett underbart land att vara tacksamma för. Trots regniga midsommrar , snöfattiga julaftnar och Sommarlov som regnade bort. Trots att vi ibland tycker att vår välfärd är naggad i kanten och sjukvården inte legerar hälsa åt alla. 

Vårt Sverige är ett av dom bästa länderna på denna jord. Visst kan vi göra mer för dom som inte så mycket. Vi har dock ett välfärdssystem som bär upp när det brister. Andra länder så står man helt ensam. Ingen sjukvård utan försäkring om nu det finns någon sjukvård över huvud taget. 

Vi har en tendens att bli otacksamma i Sverige. Men tänk efter, visst har det grymt bra? 

I Bibeln uppmanas vi att be för den som regerar. Oavsett hur vi röstat har vi det ansvaret. Inte att be bort någon i första hand utan be att varje riksdagsman och kvinna får vishet att fatta rätt beslut. Dom behöver det (oavsett om dom själva vill det och inser fördelen med det). 

Vi behöver be för vårt lands gränser. Att vi får behålla vår fred. Det var länge sedan vi hade ett krig att prata om. 

Så om du inte ber så ofta eller aldrig så kanske du denna söndag kan förena dig med min bön om att Gud skall bevara vårt land och välsigna det. Genom den välsignelsen kan vi också hjälpa andra på vår jord som behöver hjälp. Vårt överflöd kan komma dom till hjälp. 

”Gud, bevara vårt land från krig. Välsigna det så att vi inte behöver lida nöd. Tack för att vi få bo i ett så vackert land. Ett land som inte saknar vatten. Ett land där vi har ett bra skyddsnät. Tack för att vi får bo här. Hjälp oss att hantera vårt överflöd på bästa sätt. Amen ”

Publicerat den

Respekt – om jag får be…..

Jag känner bara att jag skulle vilja ropa ut ”respekt – om jag får be…”

Vi har så många olika åsikter som människor. Så många olika utgångspunkter. Vi har så många olika känslor. Vi har så många olika sätt att se på saker och ting. Vi är helt enkelt olika.

Det måste vi ha. Men vi kan aldrig aldrig styra över hur någon annan bör känna, tänka eller tycka. Visst finns det olika begränsningar i tex sitt arbete. Där finns det en mindre möjlig väg att styra och ställa själv. Man måste följa sitt arbetes regler. Om man inte delar dom och det går inte att ändra dom så har man två val att göra. Antingen accepterar man reglerna och följer dom eller så väljer man att byta jobb. Men man har naturligtvis rätten och möjligheten att försöka ändra på något som man inte tycker är bra. 

I det privata och sociala livet måste man kunna ha olika åsikter utan att bli påhoppad. Det handlar om respekten för varandra. Varandras integritet. Olika åsikter och man tvingar inte på sin åsikt på någon annan. Gör man det saknar man respekt. 

Du skall kunna ha en åsikt, känsla och tanke. Visst, du får vara beredd att svara upp mot den. Men det innebär inte att någon kan tvinga dig till en annan åsikt. När jag möter berättelser som handlar om hur någon vill påtvinga något som någon inte har blir jag så frustrerad. 

Respekt är svårt men det behövs. Annars kan mycket gå fel. 

Publicerat den

”Det går på betyget!”

Var ute på en längre promenad i torsdags. I Vrinneviskogen. Då möter jag en lärare som ropar på sina elever han nyss skickat ut på en promenad. ”och det går på betyget så skynda er”. 

Eleverna lommade iväg. 

Trodde väl att vid det här laget var alla betyg satta. Tror väl att dessa elever inte riktigt insåg och förstod hur betyget påverkades genom att gå en promenad i skogen. 

Senare möter jag en annan grupp elever som har sina lärare med sig. Den promenaden gick uppenbarligen inte ut på att ev höja sitt betyg. Dom gick i lugnt tempo och tog upp hela spåret. När jag mötte killgänget fanns det inte plats för en till. Tror du att dom flytta på sig så jag krockar med en av eleverna. Lärarna bara tittade på mig som det var jag som var problemet. Det är då jag tycker vuxenvärlden är lite blek. Jag tänkte att denna grupp möter jag nog en gång till och lär väl hela gänget gaddat sig samman med lärarna i spetsen och skall trycka bort mig från spåret. 😉 men jag mötte dom inte som tur var. 

Men hur funkar det när man som lärare skall sätta betyg på en elev i Vrinneviskogen? Fint löpsteg? Hastighet? Uthållighet? Kommer dom vilja till denna skog något mer efter denna betygsliknande lektion i friluftsliv? Röra sig i skogen ska vara lustfyllt inte kravfyllt. Så tänker i alla fall jag. Dom var riktigt unga så det måste väl vara första året med betyg. Betyg i idrott borde vara genomförandebasserat med betoning på friskvård. Inte prestationskrav. Vi har alla våra olika begränsningar. 

Nej, ropet som skallade genom skogen att det gick på betyget borde ha en annan morot i sig. Typ ”njut av det vackra vädret och rör på er. Det kommer ni att må så bra av. Vi möts från andra hållet. ” Då kanske man har skapat en motivation att komma och göra om det. Kan inte vara kul att i varje steg man tar bli påmind om att det går på betyget. Tänk om man snubblar? Tänk om någon springer fortare? Nej, gör det lustfyllt så har vi kommit långt i strävan att vi skall bli mer friska i vårt land. 

  

Publicerat den

När livet hinner ikapp….

Du som följt min blogg har nog både sett och läst mellan raderna att det varit rätt mycket under en lång period. Att det blivit många arbetstimmar per vecka är en klar sanning och ingen underdrift. Det blir lätt så när man har ett butiksbygge som kräver. Har man sen sitt hjärta i det och tycker det är så roligt så blir det lätt så att man tar i lite för mycket. 

Efter invigningen så kunde jag förvänta mig att luften skulle gå ur lite. Men jag tänkte att det kommer att bli bra för det var ju en del mer att göra. Men direkt kom det ”dagen-efter-reaktionen”. Då säger kroppen ifrån. Det är dags att dra ner på tempot. Att då möta sin kollega som förstår och skapar möjlighet för några dagar ledigt känns så bra. Man blir så tacksam. Så helt plötsligt får jag 5 dagar helt ledigt. Jag måste säga att det behöver jag verkligen nu. Tror inte att du Marie läser min blogg men ändå, ”Tack snälla du för detta!!!” Jag är dig så tacksam. 

Det är rätt märkligt vad man kan göra när man trivs med något eller ser att det måste göras. Man är rätt märklig som människa. Man kan pressa sig ganska hårt. Man kan möta personliga problem, man kan möta andras problem och klara det riktigt bra. Men någonstans någon gång så kommer livet ikapp. Kan man då avläsa signalerna kroppen ger i tid kan det ha avgörande utgång. Det är när man missbedömer signalerna som det kan gå riktigt illa. Jag tror att jag denna gång läst av dom i tid. 

Hur det än är så kommer livet ikapp. Det är svårt att förutse, det är svårt att hantera men det kommer. Då får man se till att man försöker lösa det efter bästa förmåga. Ibland får man ta hjälp av andra ibland kan man lösa det själv. Ett är nog rätt säker, det blir inte som förr. En förändring måste till för att man skall må bra. 

För mig blir det fem dagar av ledighet. Det var mycket länge sedan det var så. Flesta veckor har blivit typ sex dagar av arbete i veckan. Inget att rekommendera. Så nu skall jag försöka njuta några dagar. 

Gräsmattan skall få sig en omgång. Blommorna skall skötas och njutas av lite. 

 

Publicerat den

Vemodigt – men så mycket tacksammare 

I går eftermiddag så började vi rensa ur vår gamla butik. Det är ju något som måste göras.  Nu skulle man väl bara vilja stänga dörren och låsa. Det hade ju varit lättare om huset skulle rivas. Men nu är det inte så. Så vi var några stycken som började rensa. Lite tvådelade känslor typ.

  
Flera år av arbete i Erikshjälpens butik på Hagebygatan är snart ett minne blott. Man kan ju bara konstatera att vi har haft mycket montrar i vår butik. 

Så mitt i senna vemod påminns jag om lördagens fest. Invigningen av vår nya butik. Det blev verkligen mycket bättre än vi kunde tro. Och då hade vi nog rätt höga förväntningar. 

  
 

Ca 1800 kunder kom. Kaos i trafiken. Det var ju verkligen en fest. Man skulle kunna undra då hur det skulle bli dag två. Av allt att döma så så blev det också en bra dag. Naturligtvis inte som på invigningsdagen men ändå. Det kan man inte förvänta sig. Men det var skönt att man hittade till oss på en ny dag. 

Så mitt i vemoden så måste jag säga att det var ett vemod med mycket tacksamhet. Och så är väl livet. Det svajar mellan vemod och glädje. Mellan hopp och förtvivlan. Det svåra är väl att fästa blicken på det som ger just den positiva energi man behöver. Det är så lätt att vi fastnar i vemodet. I vår butiks historia skulle det också kunna vara att säga att det var så bra förr att vi vill inget nytt och ger då inte det nya någon möjlig framtid. 

Det handlar också om att gå vidare. Det går inte alltid att lösa allt som hänt utan man får lämna det och just gå vidare. 

Tänk om vi slapp alla vemodiga dagar vi möter. Då skulle det vara så mycket enklare. Det gäller bara att vi suger länge på dom goda dagarna och dom goda ögonblicken. Det brukar löna sig i längden. Då får dom större fokus än dom mindre bra dagarna. 

Publicerat den

Vart tar livet vägen?

Vart tar livet vägen egentligen? 

Sitter och tittar i Facebook. Den ena vännen efter den andre fyller år. Det är inte så att dom fyller bara typ 25 och 30. Nej då. Somliga gör det också men som flesta verkar fylla 40 och mer. 

Är inte det rätt knepigt? Jag som inte är så gammal? Eller? 

Nu känner jag mig inte speciellt gammal. Är väl för barnslig i sinnet än. Men det infinner sig en lite märklig känsla. Vart tar livet vägen? Vänner man känt sen dom var rätt unga är nu mer än dubbelt så gamla som då. Somliga mycket äldre. Det vittnar ju om att tiden har gått rätt länge.  Det har runnit mycket vatten under broarna. 

Kan inte påstå att jag är inne i någon åldersnojakris direkt. Förutom att jag är rätt sliten efter en månad av på tok för mycket arbete och annat som tär på livet känner jag mig faktiskt bättre till mods än på mycket länge. Mår faktiskt rätt bra trots allt. Har fått fart på benen i löparspåret igen. Inte speciellt mycket träningsverk efter att ha sprungit 8 km härom dagen och känner att milen inte ligger långt bort. 

Men vad händer med tiden? Vart tar livet vägen? Har ju hört att tiden går så fort men inte har det påverkat mig speciellt mycket. Men hallå, nu verkar tiden gå oförskämt fort. Är det möjligt att man kunde få be vår Herre att sakta ner tiden lite? Skrev ju om att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge för en tid sedan. Ja, i detta perspektiv behöver man ju inte vänta speciellt länge. (Förutom dårå när man ser fram emot något mycket speciellt. Då verkar tiden verkligen ha saktat ner) 

För mig blir det viktigare och viktigare att göra något bra av livet. Känslan av förlorade år får inte infinna sig mer. Naturligtvis finns det väl inga förlorade år direkt. Det som ligger bakom har ju haft sin glädje av fantastiska intryck och händelser. Men framtiden får inte bara försvinna bort i ett ‘intet’. När jag sitter där på hemmet och är 90 år vill jag se tillbaka på ett händelserikt liv jag kan vara tillfreds med. Och vad jag förstår ligger det ansvaret mest på mig själv. Så även för dig. 

Forma dagen så att framtidens tillbakablick blir en god läsning. 

Publicerat den

Om man kunde berätta om allt man har inom sig….

Tänk om man kunde berätta om allt man har inom sig? Om allt som rör sig i sina tankar. 

Det mest troliga är att man inte kan det. För vem kan klara att sen bära det och inte föra vidare det? Risken är alldeles för stor att det som skulle stanna där just förs vidare. 

Det är ju många tankar och fuderingar som aldrig växer till till en verklighet. Dom tankarna bör ju få vila stilla. 

Ibland skulle det vara skönt att bara få ropa ut det som rör sig inom en. På vinst och förlust. 

Allt för ofta händer det att det man sagt i förtrolighet saluförs. Först till en som sen i sin tur….. Osv. Bara det när man hör sig själv säga ”det här borde jag inte säga, det här får jag egentligen inte…” borde ge en tydlig signal att vara tyst. Hur ska ett sådant förtroende byggas upp igen?

När det närmar sig vårt innersta är vi rätt så sårbara. Både män och kvinnor. Tänk vad viktig det är att när vi får förtroendet att någon vill öppna sina innersta tankar hos oss gör det med stor respekt och integritet. Tänk så fel det kan bli annars. 

Vi behöver vara rädda om det intima samtalet som kan rädda och förändra en hel livssituation. Är vi lyssnaren kan vi bidra eller förstöra. Ett lyckat samtal kan göra skillnad. 

Hos vem finner man förtroende till samtalet? Hos vem kan man känna sig trygg? Visst finns dom!! 

”Om man kunde …… ” 

Jag har varit rätt dålig på att just lätta trycket genom samtalet. Kanske typiskt manligt. Men också försiktigheten i att söka sig till rätt person. När jag väl ha gjort det har det alltid varit en lättnad som haft betydelse för mig. 

”Om man kunde….” Ja det kan man. 

Publicerat den

Söndagstankar – Ledd av Anden….

 När man läser i tex nya testamentet om Jesus kan man hitta uttrycket tex ”ledd av anden gick han ut i öknen”. Flertalet sammanhang kan man förstå att den Helige Anden kan leda personer på olika sätt. Förra helgen firade vi pingsthelgen. En helg då vi firar det som hände på pingstdagen då lärjungarna fyllde av just den helige ande. När Jesus lämnade jorden vid Kristi himmelfärdsdagen så hade han en hälsning till lärjungarna. Att dom skulle få en kraft som skulle hjälpa dom genom livet. När man löser om Anden för står man att hans uppgift är just att stötta och hjälp. Leda och förklara för oss. 

För den som inte delar tron så kan detta vara lite knepigt. Flera gånger har jag dock upplevt hur Anden lett mig påtagligt i olika skeenden i livet. Det är då man verkligen upplever att tron är en verklighet som fungerar. Jag brukar beskriva det som att någon tar mig om axeln och styr in mitt liv åt ett håll. Liksom leder liv till en plats. Hjälper mig åt ett håll. När jag hamnar där inser jag att det är rätt plats i rätt tid. 

Kan man inte rå över sitt liv själv? Kan man säkert. Men varför inte ta hjälp av en Gud som har ett bättre perspektiv och förstånd än någon av oss? I min värld är det dumdristigt att inte ta hjälp av något så bra. Jag känner mig inte på något vis bunden eller kopplad mot min vilja. Att vara ledd av anden är en frihetskänsla. Ett liv där jag helt frivilligt låter mig bli ledd. Det gör mig trygg.

Det kan vara i enkla val i livet. Det kan vara ett sångbar i en gudstjänst. Det kan vara ett samtal som skall göras. 

Hur funkar det då? Jag ber helt enkelt att Gud skall leda mig genom sin ande. Svårare än så är det inte. Testa så får du se. Visst kan det ibland vara svårt att veta helt säkert hur vägen går. Kanske är det just man skall lugnt sitta i båten och invänta . 

Kanske är du mitt uppe i en vägkorsning i livet. Stanna så upp och be Gud att han skall leda dig med sin Ande. Då har du bättre förutsättningar att göra det blåsta vägvalet. När du vet det så gå. Skulle det mot förmodan gå fel kan du stanna upp och be om ett nytt råd. 

Anden är ju som gps i en bil. Den tar ut färdriktningen. Kör du fel läser den av geografin och tar ut en ny färdplan mot samma mål från den utgångspunkt du råkat hamna i. Jag har aldrig hört något fördömande från en gps. Den bara tålmodigt hjälper dig att hitta rätt, hur fel du än kör. Vi kan ju strunta i uppmaningen som gps-en ger oss. Så går det helt fel.  Likaså är det med den ledning Anden ger. Vi kan strunta i den eller så väljer vi att lita på att det blir bäst för oss. 

Att vara ledd av anden är att leva i tron på ett aktivt sätt. Helt enkelt att ha en levande tro på Gud.